Man blir förundrad över svensk media. Halva denna dag har DN:s stora rubrik på nätet varit att svensk hjälp är "på väg till USA!". Som om man ville följa upp artiklar om att Bush varit oduglig men att vi minsann kommer som efterlängtade svenska naturligt ofelbara änglar. Likadant i kvällspressen. Man blir bara uppgiven!!!
15000 har redan evakuerats från Superdome enligt
CNN, och evakueringen beskrivs som
"one of the largest evacuations in U.S. history". Illa medfarna och skadade sägs ha flugits ut till upprättade sjukhus i närheten.
De insatser med 50000 i professionella i hjälpstyrkor, varav minst 30000 ur nationalgardet, som CNN beskriver som rätt storslagna, beskriver
DN med orden
"Smärtsamt långsamt evakueras de som överlevde 'Katrina' ur New Orleans" och även andra DN-artiklar beskriver med bl a hänvisning till odör och lösspringande hundar situationen som kaotisk och okontrollerad. Vidare politiseras läget med hjälp av Jesse Jackson som sägs komma till New Orleans som en frälsare, men även som estradör skyddad av resurser i nationalgardet (väl användning av den resursen?; min kommentar). Han uppges vidare tala om att "vi" är 10000-tals hemlösa och skyller situationen på Bush. Den artikeln kan dock sägas blotta något av politiseringen av katastrofen.
Samtidigt, ska sägas, är säkert Jacksons närvaro viktig och betydelsefull, som representant för de svartas intressen i ett på grundval av hudfärg skiktat samhälle. Och kritik av presidenten är förmodligen svår, gränsande till omöjlig, för en demokratisk politiker att hålla inne i en sån här situation. Bill Clinton är dock uppenbart ett lysande undantag, med orden
"-Politisera inte det här, det är en naturkatastrof". Detta nämner, bland mycket annat,
Dick Erixon .
Läs även om Katrina i flera andra poster fr o m lördag på
www.erixon.com, där Erixon argumenterar för att Bush hanterat katastrofen på ett bra sätt, vilket kommer att ge ett gott betyg från amerikanen. Att Bush inte förlorar på kritiken menar även -- från andra helt ideologiskt strategiska utgångspunkter --
Det progressiva USA.
Hur detta än blir står det ju klart att statsledningen i Sverige fick betala ett skyhögt pris för sin hantering av tsunamin och att det inte kan uteslutas att förtroendet för Bush påfrestas, orättvist eller ej. Vad nu det skulle spela för roll i och med att han inte omväljs?
Amerikanens grundläggande värderingar och uppfattningar om hur samhället bör fungera lär vidare inte heller påverkas. Bush-basching, som exempelvis Michael Moores förlöjligande och fåniga/makabra tolkningar av små vardagsdetaljer hos Bush i samband Katrina, är i alla fall något som lär gagnar presidenten.
Uppdatering: Har nu även läst Mats Larssons krönika
"Orkanen kan bli Bushs fall" i Expressen, och jag kan bara säga att det är samma skit som i övrigt förekommer i svenska media, där man talar om Bush, "Irak-kriget" (Irak-närvaron som 60% av amerikanerna helt stöder och som 10 % av det amerikanska försvaret arbetar med; min kommentar), utebliven hjälp (där man inte har den minsta aning om vad man talar om) och kommande utveckling för räddningsinsatserna som Bushs eventuella domare, som vore det skedda en klassisk grekiskt tragedi med människors lidande som pikanta detaljer i en såpa om Bushs öde, och inte en allvarlig naturkatastrof! (En naturkatastrof där presidenten f ö faktiskt var
direkt aktiv långt innan orkanen nådde New Orleans!)
Ibland undrar jag: Är Sverige som en stor, men inverterad, USA-hatande Phelps-familj?
Uppdatering 2: Att katastrofen utmålas som Bushs ödesdrama i en rapportering som inte lyfter fram insatser utan med en missvisande bild parodierar Bush och det amerikanska systemet, det kanske bror på att svenska journalisters kramande av vårt krackelerande välfärdssystem som framträder i kontrast till amerikarnas mer framgångsrika system. Amerikanen, med ett BNP gott och väl 50 procent över svenska BNP, vet att hon har bra med bl a bättre vård samt större polisiära och militära resurser vid katastrofer, och vi saknar väl självkänsla och beter oss därför illa mot en mer lyckad modell vars framgångar vi på detta sätt vägrar att erkänna. (Som ett beteende hos avundsjuka syskon?)
Jag menar alltså att den märkliga skildringen av naturkatastrofen som ett politiskt ödesdrama nog delvis, och omedvetet, kan vara ett krampaktigt försvar av vårat krackelerande system. Men kanske också ett tecken på att vi är så djupt fast i avundsjuketänkande att vi inte har kraften att förändra vårt system till ett där den strävsamme tjänar på sin strävsamhet.
Här delger Roland PM några märkliga citat ur tidningar.
Uppdatering 3: DN har faktiskt idag (söndag) ett
reportage där man skriver att staden New Orleans nu är tömd. Tidigt i går talades ju om evakuering av 1600 personer i timman, vilket blir nära 40000 på ett dygn. Här har ju även stora insatser att hitta människor ingått och historiens största luftbro talar DN nu om. Frågan är bara hur DN ska få det där att gå ihop med gårdagens beskrivning, "[s]märtsamt långsamt evakueras [...]", i DN-artikeln länkad längre upp i denna blogpost?
Sedan jag började editera denna uppdatering har f ö länkar till Bushkritiska artiklar tagits bort från DN.se:s förstasida, och nu återfinns istället en artikel om en öppnad jazzbar - vilket iofs inte innebär normalitet. Men hur ska svenska media överleva resultatet om granskningarna av insatserna blir positiva och Bush mer populär? Dags att sluta att i falsett skrika att Bush är korkad? (Ett epitet på Bush som faktiskt
Nerikes Allehandas ledare använde, med tillägget _genuint_; genuint korkad...; Projektion på helt nya nivåer?)
