PM om viktiga liberaler - jag om liberalism

PM Nilsson har mött viktiga publicister i borgerligheten. I dag om mötet med Hans Bergström, som stortrivs i USA (tidigare PM-artiklar, om Per T Ohlsson och Per Ahlmark; Om Ahlmark-artikeln bloggar även Ankdammen).

Följande stycke, med en reflektion av Bergström, gillar jag mycket (och denna blogg ser jag förmodligen delvis som ett slags motstånd med visst egenvärde).

Efter många decennier av s-styre genomsyras samhället av en djupgående lojalitet mot regeringspartiet, och också av en rädsla för att tycka annorlunda. Det sitter i väggarna på lärarhögskolor, i de offentliga förvaltningarna och hos många av dem som jobbar i offentlig sektor, samt i medierna. Landet blir som fånge i partiets inre liv och det finns ett mycket starkt egenvärde i att väcka motstånd.

Från detta, mitt euforiska "bä!", till denna bloggposts mer problematierande del och ett annat stycke i PM-artikeln...

"Om man har växt upp i arbetarrörelsen så känner man den som den är", säger han. Man har inga illusioner. Den frihetliga och rationella socialdemokrati som många liberaler drömmer om att samarbeta med och som de tror sig möta i personer som Kjell-Olof Feldt och Klas Eklund är idag inte det riktiga partiet. Det finns istället hos facket och i en maktapparat som har till enda syfte att behålla regeringsmakten, allt annat är underordnat.

...vilket kanske blottar att Hans inte längre bor i Sverige, då väl knappast drömmen om att samarbeta med krafter inom socialdemokratin i dag existerar på det sätt som fram tills för några år sedan? I dag en stendöd dröm. Detta både genom att – som Bergström nämner -- en spänstig kanslihushöger knappast existerar i partiet -- kanske genom en radikalvänstern-sosse-kartell under HSB:s järnhand – samt dels genom att den borgerliga alliansen är sammanhållen. Bergströms pekandet på fackföreningarna som de mer rationella vänsteraktörerna att samarbeta med är ju något borgerligheten visat att de insett sedan länge nu (flera år), där man aktivt knytit upp sig till fackföreningar. (Frågan är dock hur klok denna säkert "pragmatiskt svenska" strategi på sikt är?)

Frågan är väl varför man alls ska vara liberal med friheten som norm -- och därmed strikt ideologiskt med normlösheten som princip -- istället för att positivt söka förverkliga goda värden? Respekten för individen är viktig, men den är knappast -- jämte den lagstiftning som sätter gränser för respekten (lagar som den rättrogna liberalen, för att få friheten att gå ihop, torde uppfatta som "naturliga") -- den enda princip ett samhälle bygger på. Kunskap, erfarenheter och aspekter på människan som både individ och samhällsvarelse (implicerandes värden som i praktiken kan överrida individens godtycke/frihet) eller olika gemenskapers betydelse och nödvändighet är knappast liberalismens kännemärken. Respekten för individen är dock en grundsten för ickesocialistisk ideologi och självklar gemensam nämnare för borgerligheten. Men hellre KD eller liberalkonservativa moderater.


Att konservatismen är inne hävdade nyligen Roland PM. Jag är inte så säker på styrkan i den trenden; praktik och ideologi är ofta skiljda saker -- fortfarande dissas det inte så att säga politiskt korrekta av många sina egna familjer värnande. Kanske något som exemplifieras i detta inlägg av Hagwall? Offensiva modernistiska ideal som inkonsekventa accessoarer till kontrasterande praktik, kanske? Ser vi inte delvis en radikalism när de Nya Moderaterna är på Pride, är för adoption för homosexuella (ett förslag samtliga remissinstanser ogillade) samt förslår skola från 3 års ålder?