Stoff ur Ed Wests 'The Diversity illusion'

Börjat läsa Ed Wests The Diversity Illusion. Lite stoff så här långt...

-- Storbritanniens historia skildras allt mer sällan som en där individens rättigheter och demokrati avgjordes. Robert Winder beskriver brittisk historia som "a constant tussle between kind and cruel impulses, an exhausting two-steps-forward-one-step-back dance towards the Utopian idea of a pluralist, happy, cosmopolitan country".

-- Ed West påpekar att nämnda synsätt varit konsensus när hans generation (född på 70-talet) växte upp, men att historiskt landet i väldigt liten utsträckning haft storskalig invandring och att jämte små kortsiktiga ekonomiska vinster "diversity leads to illiberalism and reaction, atomisation, inequality and crime". (Vill minnas att de vinster som diskuteras är från högutbildade tekniker och lågavlönad arbetskraftsinvandring inom EU; det mesta av utomeuropeisk invandring ger inte såna vinster.)

-- West citerar Kevin Myers i Irish Independent: "London has 'undergone a demographic transplantation unlike that experienced by any European capital since the Fall of Constantinopel' in 1453."

-- Enligt en undersökning av BBC känner inte 77% vuxna britter att de kan kritisera invandringspolitiken utan att kallas rasister. Daily Mail. (Vill minnas att ungefär så stor andel britter anser invandringen varit för stor.)

-- Ed West skriver om hur Gordon Brown i valrörelsen 2010 glömde slå av sin mobil när han i Rochdale fått frågor om invandringspolitik av 66-åriga mormodern Gillian Dyffy. Brown hördes i nyhetssändningar muttra över hur han fått tala med "just a bigoted woman".

-- Evenings Standards kolumnist Andrew Neather skrev att Labours uppmjukande av gränskontrollen var medveten politik för massinvandring, men att ministrar inte vågade diskutera det offentligt eftersom det riskerade att skrämma bort partiets "core working class vote". Man valde istället att argumentera för invandring  med ekonomi-argument.

**

Ed West: När är det okej att kalla en idiot en idiot?

Tyckte reflektioner i en av Ed Wests krönikor förtjänade ...ett översättningsförsök.

När är det okej att kalla en idiot en idiot?

I nya budgeten tas referenser till "dårar, idioter eller galna personer" bort, då parlamentsledamot Chris Leslie anser att begreppen är "uppenbart förolämpande och kränkande för människor som bör betraktas som arbetsoförmögna". Konservative David Gauke höll med om att de hör hemma i den "viktorianska tidsåldern".

Dessa definitioner kommer faktiskt från Lunacy Act från 1800-talet, en period då många termer tycks ha varit grova och motbjudande. Medicinare talade om moroner, imbecilla och idioter, uttryck som ingen idag förväntas använda, utom när konservativa eller republikaner beskrivs (en moron är definitionsmässigt en person med IQ mellan 51 och 70, trots att när det i Google Images resulterar i en massa bilder på George W Bush, vars IQ bedömts till 120).

På en mer ytlig nivå återspeglar språket idag ett vänligare mera medkännande samhälle; vi talar om ensamföräldrar och utsatta barn istället för splittrade familjer och ungdomsbrottslingar. Som Peter Hitchens ofta har påpekat beror framgången för politisk korrekthet delvis på att den tilltalar våra känslor för vänlighet.

Men eufemismer kan även vara farliga, genom att dölja sanningen, försvåra att invändningar uttalas samt att de tar bort människors moraliska ansvar.

Engelska språkets eufemistiska förfall började, naturligt nog, med militären, vars arbete innebär obehagliga uppgifter, och medlemmar av den politiska klassen använder i högsta grad regelbundet eufemismer på förslag som är impopulära; det är därför de talar om "vitaliserande" och "berikande" demografisk förändring samt att "rättighet" och "rättvisa" numera är synonymer till "omfördelning". Många uttryck mals genom en eufemismens kvarn där "globala syd" har ersatt "utvecklingsländer" eftersom varje sätt att beskriva utarmade korrupta platser på jorden på oundvikligen snart skapat ej önskvärt allmänt missnöje.

Nästan lika illa är att sådana eufemismer genom att ta bort stigma eller skam även tar bort moraliskt ansvar. Jag har noterat att de som arbetar med hemlösa ofta kallar dessa för "klienter"; något som inte är i närheten av så upprörande som när rättsväsendet benämner de med detta ordet som i gamla språket var "kriminella". Kriminellas rättvisa-socialt arbete-komplexet gillar även att som "sårbara" beskriva de unga människor som "hamnat i risk" att bryta sig in i grannarnas hem eller sparka in någons huvud. Galenskapens nedgradering hjälpte även till att bana väg för de katastrofala nedläggningarna av mentalsjukhus på 80-talet, en grym och omänsklig politik som ledde till många personliga tragedier.

Men för att så olämpliga idéer ska kunna vinna måste först de som förordar dem kontrollera språket, och målet med politiskt korrekt terminologi är att göra motsatta ståndpunkter närmast outtalbara; radikaler har tvingat engelskspråkiga att acceptera deras världsbild eller framstå som kättare. Och medan språket förändrats har politisk kultur blivit alltmer intolerant mot opponerande synsätt.

Men eufemismerna begränsar även vår förmåga att bedöma saker, att ta itu med de saker vi helst skulle vilja slippa och tar bort personligt ansvar i en tid när det skulle behövas mer än någonsin -- och nu befinner vi oss i ekonomiska problem för att alltför många idioter har lånat och spenderat pengar som de inte har. Det förstår vilken moron som helst.

Andra bloggar om: samhälle, politik, språk, moral, eufemismer

Ed West: Inte fördom eller rasism att misstro arabers förmåga till demokrati

Översatte Ed Wests senaste inlägg i Telegraph:

David Cameron har angripit synsättet att länder i Mellanöstern "can’t do democracy" eller att de behöver "highly controlling" regimer för att upprätthålla stabilitet.

I ett tal i Kuwaits parlament avvisade premiärministern tanken på att arabiska eller muslimska länder inte klarar av fria och rättvisa val, och sa: "För mig är det en fördom gränsande mot rasism."

Det är ett underligt påstående. Ordboken beskriver "fördom" som:

a. En ogynnsam bedömning eller åsikt bildad på förhand eller utan kunskap eller undersökande av fakta.

b. En förutfattad mening eller idé.

Inget arabland har nånsin skapat demokrati, eller åtminstone ingen varaktig demokrati; inget av arabförbundets 22 medlemsländer klassificeras som "fritt" och alla brister vad pressfrihet och andra indikatorer beträffar. I själva verket finns bara ett arabiskspråkigt land i världen med fria val, fri press och där arabiska medborgare är fria, och det är Israel. Så att tro att arabländer "can’t do democracy" är ingen bedömning "utan kunskap om eller undersökande av fakta", tvärtom.

Det är inte heller rasistisk att konstatera att det finns klara skillnader mellan arabiska och europeiska länder som innebär ett hinder för demokrati i de förra. Den stora skillnaden är att arabländer inte är "nationer" enligt vårt sätt att se det.

Den utmärkte filosofen undersökande nationalstaten, Roger Scruton, har ofta skrivit om vikten av det förra synsättet framför det andra. Bland annat har han påpekat:

"Demokrati innefattar förmågan att dela regerande med människor som man är djupt oense med, inräknat människor av annan tro. Detta är bara möjligt där regeringar är sekulära och, inte dess mindre, där människor vördar regerande som uttryck för en gemensam nationell identitet.

Ett samhälle av medborgare är ett samhälle i vilket främlingar kan litar på varandra, eftersom alla är bundna till en gemensam uppsättning regler... det innebär att tillit kan växa mellan främlingar, och inte beror på släktband, stamlojalitet eller utdelade eller förtjänade förmåner."

För Scruton, är nationalstaten ett "samhälle av främlingar", mot vilket han jämför världen av stammar, citerande araben som säger: "Jag och min bror mot min kusin, jag och min kusin mot världen."

Utan ett samhälle av främlingar krossas rättsstaten av godtyckligt regerande och korruption och mygel blir norm. Presidenterna Mubarak och Ali var storskaliga tjuvar och regerade över system med utbredd korruption; i Tunisien startade revolutionen för att en 26-årig handlare vägrat betala obligatorisk avgift till en lokalmyndighet. Så om Cameron tar sig en titt på korruptionsindex hade han knappast varit försiktigt optimistisk om arabvärldens utsikter.

I Europa tog dessa samhällen av främlingar århundraden att bygga och växte långsamt och organiskt runt en suverän härskare. Och i förnationella samhällen ledde störtande av en härskare sällan -- faktiskt aldrig -- till demokrati av europeiskt snitt, inte minst då de tyranner som ersatte dem hade sin lojalitet mot sin stam eller klan. I kontrast mot detta är en monark en enande person som binds av ett mystiskt och evigt förhållande till sitt folk. De minst korrupta arabländerna -- Qatar, Förenade Arabemiraten, Oman, Jordanien, Saudiarabien och Kuwait -- är alla monarkier; de mest korrupta -- Somalia, Irak, Sudan, Jemen, Libyen, Libanon, Syrien, Algeriet och Egypten -- är alla republiker.

Demokrati växer kanske fram i Mellanöstern -- ingen vet -- men det är ingen "fördom" att påpeka att jordmån är svag. Bäst möjlighet finns antagligen i konservativa konstitutionella monarkier som Jordanien, under en medkännande och human regent som kung Abdullah, snarare än i republiker byggda på enbart tanklös optimism.

Ironin är såklart att medan araber behöver nationalstater tycks våra styrande avse att förstöra dem, men om det en annan dag.

-
Kommer här att länka Ed Wests uppföljande artikel när den väl dyker upp...


Relaterat i media: BLT BLT2 BLT3 AB SvD SvD2 SvD3 SVT SVT2 SVT3 SVT4 SVT5 ST ST2 HD HD2 HD3 HD4 GP GP2 GP3 DN DN2 DN3 DN4 LTÖ EK EK2 SkD Dag Dag2 Dag3 Exp VG VG2
Andra bloggar om: samhälle, politik, statsvetenskap, nationer, religion, demokrati, Mellanöstern, arabvärlden

Ed West om av islam förledda liberaler

Har översatt Ed Wests senaste bloggpost, Liberals are completely deluded about Islam in Britain and the existence of sectarianism:

Liberal Conspiracy bagatelliserar i en bloggpost en beskrivning av konvertering till islam på ett sätt som nästan perfekt sammanfattar liberalers villfarelse om islam:

"Men mer slående är den generationsväxling undersökningen visar på. Medan 76.3% av befolkningen uppger att de växt upp som kristna identifierar sig endast 43.7% av befolkningen som sådana. Det som verkligen kännetecknar brittisk religion är det antal som konverterar till gudlöshet.

Och medan 2.3% av befolkningen fostrades i tron kallar sig 2.4% muslimer: knappast en beskrivning av brittisk "islamisering".

Att ett fåtal britter väljer att konvertera till islam varje år - mestadels för att de gifter in sig i muslimska familjer där de sedan fortsätter sina liv i stort sett som förut - är knappast någon nyhet. Mer anmärkningsvärt är det ökande antal före detta muslimer som modigt gått ut med att anamma sekularism, trots utfrysning och ibland våld för brottet apostasi.

Ignorera rubrikerna: det har aldrig funnits en bättre tid eller plats för att inte tro på något - trots paranoian hos dem för vilka vi alltid står inför slutet på världen som vi känner den."

Nej, ignorera inte rubrikerna, för precis som Eric Kaufmann skrev i Shall the Religious Inherit the Earth? finns det en skillnad mellan tillhörighet, tro och deltagande. Människor behöver inte nödvändigtvis tro på Gud för att tillhöra en religion, vilket är anledningen till att trots att endast 5 procent av infödda engelsmän går i kyrkan mer än 70 procent av dem ser sig som kristna. Än tydligare visar senaste folkräkningen i delar av England som nu har ett stort antal muslimer ett skutt i antal infödda som beskriver sig själva som kristna, trots att kyrkobesöken fortsätter att minska.

Religion är inte nödvändigt för att sekterism ska blomstra - i själva verket kan religiös fromhet vara en hjälp att motarbeta den. IRA mördade inte avsiktligt Ulsters protestanter för att protestera mot Luthers idé om att frälsning sker genom tro, och UFF slaktade inte oskyldiga katoliker på grund av sin avsky över transubstantiationsläran. Inte heller dödade serberna bosniska muslimer för att de passionerat trodde på Jesu gudom och förkastade att han bara var profet.

För att sekterism ska blomstra behöver man bara importera ett stort antal människor som har vad sociologen Enest Gellner kallar "counter-entropic" egenskaper - identitetsskillnad som hindrar gränsöverskridande giftermål. Ras är en sådan egenskap men religion en betydligt starkare, med brittiska muslimer (och sikher och hinduer för den delen) som till över 90 procent gifter sig inom sina egna religiösa och etniska grupper.

Detta knappast förvånande då enligt senaste folkräkningen endast 0.5 procent av pakistanier och bangladeshier sade att de inte hade någon religion, mot 11.3 procent för afro-karibier och ännu fler bland infödda britter.

"Du behöver inte ens vara religiös för att heja på Team islam" enligt professor Kaufmann, och "identitetspolitik stimulerar andlig nyfikenhet och stärker lokalsamhällets normer kring fromhet som annars skulle minska".

Liberaler är också vilseledda om storlek på muslimsk befolkning, som inte är 2.3 procent, men som min kollega Damian Thompson påpekade, 4.6 procent enligt Pew Forum. Även om vår fega regering skulle stoppa invandringen i morgon kommer siffran lätt upp till närmare 10 procent inom två decennier genom naturlig ökning. Är förledda liberaler villiga att satsa något på att "Team Islam" upphör att existera då? Team kristendomen, i form av English Defence League, med dess omfattande korstågsrelaterade symbolik, har redan som ett svar sett dagens ljus; en av anledningarna till gamla antirasister inte förstår EDL är faktiskt för att de inte är rasistiska som sådana utan sekteristiska, ett begrepp engelsmän har svårt att förstå.

Rådande demografiska situation har redan fått allvarliga följder, såsom striktare yttrandefrihetsregler, återgång till hädelselagar, förekomsten av ett stort terrorbekämpande övervakningsnätverk, för att inte tala om de hundratals miljoner pund som spenderas på "community cohesion" utan slut i sikte. Medan den muslimska befolkningen växer, kommer dessa problem att försvinna eller bli värre? Jag tror inte att jag är paranoid när jag satsar på det senare.

-
Kommentar:

Jag vill understryka invandringens betydelse för utvecklingen. Vårt land har enligt SCB och Pew cirka 5 procent muslimer. På grund av hög invandring (netto ca 30000 muslimer per år) har vi dock en snabbare ökning än Storbritannien och 10 procent muslimer (ökning av andel radikala) bör nås på 13-15 år. I svensk debatt har hittills inte invandring nämnts i kritiska ordalag -- inte ens på SvD:s ledarsida. I denna mening är svenska medier och politiska debattörer tydligen mer blinda och vänsterliberala än många länders vänsterdebattörer.

Andra bloggar om: samhälle, islam, politik, religion, islam, islamisering, invandring, invandringspolitik, mångkulturalism, Europa, Storbritannien

Scruton jämför massinvandring med kommunismen

Ed West nämnde för några månader sedan en bok av Roger Scruton:

"Jag har en bokrecension i denna veckas Catholic Herald av Roger Scrutons The Uses of Pessimism. Professor Scruton är vår tids ledande konservativa politiske filosof, vilket förklarar varför han ofta förbises. Som han en gång berättade, när han anlände till Birkbeck i mitten av 70-talet fanns det bara en annan konservativ på hela universitetet - den napolitanske städaren. Hans senaste bok förklarar hur skrupelfria optimister har orsakat katastrof i världen, från jakobinerna till bolsjevikerna, nazisterna och eurokraterna, men hans mest kontroversiella påstående är att massinvandring är det senaste exemplet på detta utopiskt tänkande, dömt till att aldrig infria sina ouppnåeliga mål. [...]"

Resten här.


ht: Scornful_One

Relaterat i media: BLT SVT GP
Andra bloggar om: samhälle, invandringspolitik, invandring, mångkultur, mångkulturalism, Europa

Vårt kollektiva förnekande noteras

Att upprördheten i media och politik över att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen är väsen i en slags ankdammslik odemokratisk "inneklubb" bör de flesta förstå, även de som med epiteten "främlingsfientlig" och "rasist" hetsar mot sverigedemokrater och oss som vill minska invandringen.

Har visat (senast här) att andel muslimer med invandrarbakgrund vid dagens in- och utvandring och sjunkande födelsetal når 20-25 procent år 2050. Det anges även av demografer och initierade bedömare och bör innebära att bortåt hälften i städerna blir muslimer och även en högre andel bland unga. På landsbygd och bland de äldre blir andelen lägre.

Idag skriver Ed West i The Telegraph om Storbritanniens gryende invandringsdebatt, och nämner Sverigedemokraternas riksdagsinträde som en efter omständigheterna snarast modest reaktion:

"The Swedish establishment was recently shocked that the anti-immigration Swedish Democrats picked up two dozen seats in the general election, but it’s hardly surprising: Sweden is projected to be 20 per cent Islamic by 2050, way ahead of England, Holland or even France, and while it may preserve its high levels of equality and social trust with that demographic, I wouldn’t bet on it."

Relaterat i Twingly-media: TV 2, TA, SDS, SDS(2), SDS(3), SvD, SvD(2), SMP, HD, HD(2), HD(3), Dagen, Dagen(2), Dagen(3), Dagen(4), Dagen(5), Dagen(6), DN, DN(2), DN(3), GP, GP(2), GP(3), GP(4)
Andra bloggar om: samhälle, politik, Sverigedemokraterna, SD, migration, invandring, islam, demografi, befolkning, åsiktsdiktatur, Sverige