Ed West: När är det okej att kalla en idiot en idiot?

Tyckte reflektioner i en av Ed Wests krönikor förtjänade ...ett översättningsförsök.

När är det okej att kalla en idiot en idiot?

I nya budgeten tas referenser till "dårar, idioter eller galna personer" bort, då parlamentsledamot Chris Leslie anser att begreppen är "uppenbart förolämpande och kränkande för människor som bör betraktas som arbetsoförmögna". Konservative David Gauke höll med om att de hör hemma i den "viktorianska tidsåldern".

Dessa definitioner kommer faktiskt från Lunacy Act från 1800-talet, en period då många termer tycks ha varit grova och motbjudande. Medicinare talade om moroner, imbecilla och idioter, uttryck som ingen idag förväntas använda, utom när konservativa eller republikaner beskrivs (en moron är definitionsmässigt en person med IQ mellan 51 och 70, trots att när det i Google Images resulterar i en massa bilder på George W Bush, vars IQ bedömts till 120).

På en mer ytlig nivå återspeglar språket idag ett vänligare mera medkännande samhälle; vi talar om ensamföräldrar och utsatta barn istället för splittrade familjer och ungdomsbrottslingar. Som Peter Hitchens ofta har påpekat beror framgången för politisk korrekthet delvis på att den tilltalar våra känslor för vänlighet.

Men eufemismer kan även vara farliga, genom att dölja sanningen, försvåra att invändningar uttalas samt att de tar bort människors moraliska ansvar.

Engelska språkets eufemistiska förfall började, naturligt nog, med militären, vars arbete innebär obehagliga uppgifter, och medlemmar av den politiska klassen använder i högsta grad regelbundet eufemismer på förslag som är impopulära; det är därför de talar om "vitaliserande" och "berikande" demografisk förändring samt att "rättighet" och "rättvisa" numera är synonymer till "omfördelning". Många uttryck mals genom en eufemismens kvarn där "globala syd" har ersatt "utvecklingsländer" eftersom varje sätt att beskriva utarmade korrupta platser på jorden på oundvikligen snart skapat ej önskvärt allmänt missnöje.

Nästan lika illa är att sådana eufemismer genom att ta bort stigma eller skam även tar bort moraliskt ansvar. Jag har noterat att de som arbetar med hemlösa ofta kallar dessa för "klienter"; något som inte är i närheten av så upprörande som när rättsväsendet benämner de med detta ordet som i gamla språket var "kriminella". Kriminellas rättvisa-socialt arbete-komplexet gillar även att som "sårbara" beskriva de unga människor som "hamnat i risk" att bryta sig in i grannarnas hem eller sparka in någons huvud. Galenskapens nedgradering hjälpte även till att bana väg för de katastrofala nedläggningarna av mentalsjukhus på 80-talet, en grym och omänsklig politik som ledde till många personliga tragedier.

Men för att så olämpliga idéer ska kunna vinna måste först de som förordar dem kontrollera språket, och målet med politiskt korrekt terminologi är att göra motsatta ståndpunkter närmast outtalbara; radikaler har tvingat engelskspråkiga att acceptera deras världsbild eller framstå som kättare. Och medan språket förändrats har politisk kultur blivit alltmer intolerant mot opponerande synsätt.

Men eufemismerna begränsar även vår förmåga att bedöma saker, att ta itu med de saker vi helst skulle vilja slippa och tar bort personligt ansvar i en tid när det skulle behövas mer än någonsin -- och nu befinner vi oss i ekonomiska problem för att alltför många idioter har lånat och spenderat pengar som de inte har. Det förstår vilken moron som helst.

Andra bloggar om: samhälle, politik, språk, moral, eufemismer