Ett exempel på dialektiken är att man anser att ett status que för yttrandefriheten innebär ett "yttrandefrihetsivrande" som "trappa[r] upp en konfrontation" (Mr Brown). Men kontentan av den berättelse som argumentationen utgör är att det man söker är en syntes mellan islamistiska extremister och yttrandefrihetsextremister på Jyllandsposten. Således förespråkar man nya inskränkningar av den viktiga del av demokratin som yttrandefriheten utgör. Detta är allt annat än nytt från vänsterapologeters håll. Viktigt i sammanhanget är att dialektiken är central för islam (trots att denna religion är absolutistisk).
Just nu hör jag på radions P1:s Människor och tro att samtliga -- två muslimer -- som man har i studion anser att det är en försvinnande och utdöende minoritet islamister som hetsar mot yttrandefrihet och demokrati. Hur går det ihop med de stora framgångar som (det förbjudna) Islamiska Brödraskapet väntas få i det egyptiska valet -- eller de framgångar Hamas hade i palestinska?
Samtidigt häcklar Nalin Pekgul i programmet Jyllandsposten och en rad andra som utryckt kritik mot företeelser i Islam samt menar att muslimer överallt är offer, men folkpartiet och den för kvinnor i islam kämpande muslimen Ayaan Hirsi Ali beskrivs som hetsande extremister.
De progressiva inom Islam beskrivs som de som är för dialog, fastän de är så kritiska till västs politiska system att de vill omvälva det (Hassan Hafisi nämns). Stråk av occidentalism?
Denna bloggpost har nu hastigt och lustigt utvecklats till ett radioreportage: Nalin Pekgul talar om att det är män i väst som dras till islamsk extremism och menar att det inte är ett problem i den islamiska världen, men även att muslimska kvinnor är viktigare än nånsin; varför, frågar jag mig, menar hon då att de som tar upp förtrycket mot kvinnor, såsom Ayaan Hirsi, kan tystas utan att det är problematiskt?
Programledaren frågar under hela programmet ledande hur de inbjudna hanterar hetsen och att de är offer och svaren blir därför rätt okomplicerade bekräftelser.
Tyvärr folks, har inte tid med mer fördjupad analys än de inledande hintarna ovan (dock nöjd med att min knivskarpa text är orerande spontan), så då återstår det tramsiga nedan...
Snubblade helt nyss på följande sossebloggare (här tramsigt anonymiserad).
Stopptecken. Vad annars?
En annan bloggande sosse orerar först om att vi kan få ett Orwellskt samhälle, och ansamlar i slutklämmen all sin intellektuella kraft:
Kapitalimen är väl den verkligt stora terroristen som varje dag hotar alla arbetare med att sänka deras löner.
Jahapp, det var väl allt. Solång sålänge!
Comments
One response to “sossar som bloggar -- eller terrorism är månadslön (+ dialektik)”
En sak slår mig efter att ha läst det här inlägget (som för övrigt var mer lite mer sansat än det förra) och det är att det uppenbarligen finns en fundamental misstro mot muslimer i det här landet och i Europa. Varför frågar jag mig? Har det att göra med att väldigt få västerlänningar besöker mellanöstern och därmed kan skaffa sig en nyanserad bild av "hur stämningarna är" på plats?
Jag borde förstås bemöta din kritik av mitt inlägg...
Vad jag ser är att ytterst aggresiva stämningar bubblar fram i kölvattnet på den här historien och att försvaret för yttrandefriheten används av vissa som en möjlighet att föra upp en rasistisk politik på dagordningen och/eller som ett slagträ mot sossarna. På samma sätt utnyttjar diktatorer i muslimska länder den frustration som de vet finns bland deras folk till att ytterligare piska upp stämningen.
Naturligtvis skall yttrandefriheten försvaras, men frågan är om det kan göras med aggression? Kom ihåg att om man driver våldet tillräckligt långt så upphör yttrandefriheten helt och hållet för alla parter. I krig och undantagstillstånd upphör alla rättigheter att gälla.
Skicka en kommentar
Kommentera relevant och undvik invektiv.
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.