Nej då PJ, Reinfeldt talar väl!

PJ skriver i dag att Reinfeldts debattartikel i DN saknar förslag på rationaliseringsåtgärder i kommunerna kompenserandes ytterligare 5 miljarder kronor till kommunerna som enligt Reinfeldt finns i moderaternas alternativ till regeringens vårbudget.



Cirka en tredjedel in i artikeln nämner dock Reinfeldt med all tydlighet att privata alternativ är ett skydd mot att offentlig sektor blir en kvinnofälla, och vad innebär inte privata alternativ i rationaliseringar! Det är nog bara klokt av Reinfeldt att inte söka framstå som en Superförvaltare av offentlig sektor, med löften om en effektivare eller rationaliserad sådan. Vidare nämner Reinfeldt att skattesänkningar, i enlighet med arbetslinjen, ska betalas med lägre bidrag. Detta senare rör sig väl om belopp i 50-miljardersklassen - eller mera? Detta senare är visserligen alltför bantade och numera blygsamma neddragningar i de offentliga utgifterna, men 5 miljarder är ändå lite av en ”marginell restpost”. Ett belopp som borde tas igen med goda marginaler med en politik som lyckas att endast något bättre skapa förutsättningar för att människors inneboende potential med större framgång tas till vara.



Fast PJ:s påpekande är inte utan poäng, då en attityd av lättvindigt spenderande av offentliga medel, som ju faktiskt är intrycket av Reinfeldts utgiftsöverbjudande av sig själv, aldrig kan tolereras. Men Reinfeldt har snarast här en plan - dels immunitet mot sossekritik och dels en effektiv ickesocialistisk apologetik mot nya väljargrupper.



Vad upplägget av Reinfeldts artikel beträffar, så vill jag påstå att det är genialt. Det träffar helt rätt i tidsandan och han ger inte, som vissa andra moderater, minsta antydan till att vara ”grabbigt” politiskt inkorrekt, mot exempelvis feminismen. Vidare motiveras varje sats av politisk förändring med omsorg om av en strukturellt nedtryckande politik drabbade breda grupper inte så rika men i vardagen kämpande människor, och där han aldrig tummar på principerna om ”arbetslinjen” med lägre bidrag och skatter - särskilt för de fattigaste som ska tjäna mer på att avancera i arbetslivet. Ett genuint engagemang, verkar det, som nog kan vara en drivkraft som räcker både till Rosenbad och till några mandatperioder av betydande förändringar av det svenska samhället. Alltid angelägna förändringar, men kanske angelägnare än någonsin.