Jag är feg. Kommentar till "Muhammedposten"

Detta är en kommentar till min förra text som kom att framstå som inkonsekvent, med både åsikten att inte blåsa upp teckningarna i media och om vikten av publicering i sympati för att ge svar på tal beträffande hoten om våld.

Från nedanstående text, som avslutas med ett citat att frågan handlar om demokrati versus icke-demokrati, kan ni gärna minnas just den synpunkten (som alltså inte var min utan en i Metro citerad muslim och journalist).


Jag tänkte först att teckningarna inte är den enda komponenten i frågan och att det vore naivt att tro att publicering av dem är tillräckligt eller det enda som skulle kunna lösa problemet. Teckningarna är ju inte neutrala beträffande kränkning av religiös övertygelse (även om satir aldrig kan förbjudas av skäl som Rowan Atkinsons citat ovan anger). Men problemet är samtidigt att oviljan att publicera teckningarna(***) i detta uppstådda läge, om så bara i nyhetssyfte, måsta anses innebära en eftergift för våld (det som stöder denna tolkning är ju regeringens försäkran till muftin att Sverige inte är som Norge och Danmark, vilket i sig utgör ett tryck mot svenska medier att inte ta självständiga beslut!). Ett vålld som kanske kan riskera att bli en modell för islamiskt inflytande i väst? Det är risken att islamisters hot innebär att vi ger efter i vår yttrandefrihet (och kanske även att det i så fall blir ett pilotfall för fortsatta försök att påverka våra lagar) som gör att jag tror att vi tydligt och modigt utmana den de facto-inskränkning i yttrandefriheten som de med våld drivna kraven på förbud faktiskt skapar, och redan skapat.

Syftet med Jyllandspostens publicering var ju just att utmana en de facto-inskränkning på grund av en rädsla för islamistiskt våld (Köpenhamnsposten-artikel i Persian News). Som sådana var de kanske inte alls obefogade. De som nu kommenterar teckningarna som osmakliga utan att ha denna distinktion, varför man publicerade, framför ju en visserligen självklar men ändå irrelevant information där irrelevansen gör att den inte kan användas i argument mot Jyllandsposten och naturligtvis än mindre som argument indirekt försvarandes våldshoten. Jag själv -- som inte ser teckningarna som svåra kränkningar av Islam, utan dels som avbildningar av Muhammed och dels satir på islamism av i dag (en islamism som 90 procent av de danska och svenska muslimer i undersökningar solklart tar avstånd ifrån!) -- erkänner gärna att jag avstått och avstår från att publicera dem på bloggen av rädsla för våldshot, vilket dock även fått mig att känna mig som feg medlöpare. (Att de danska tecknarna säger att situationen försvårats för dem efter publicering i Europa kan knappast motivera att inte kampen tas mot dem som vill tysta satiren. Inte heller är ju Jyllandspostens försökran att han inte skulle ha publicerat i dag om han vetat vad som skulle ske relevant. Man kan säga att de är lika irrelevant som min feghet att inte publicera.)

Ett exempel på en muslim som tydligare än någonsin en DN- eller Expressenredaktör (DN:s chefredaktörs svepskäl att avstå här) uppmanar oss att publicera teckningarna är den muslimske kvinnliga journalist som uttalar sig i Metro i dag, på sidan 6 här (PDF).
Om att svenska tidningar avstått från att publicera.

"Jag uppmanar fler att publicera"

Om att följa det i Koranen som ses som förbud att avbilda Muhammed.

"Ingen ska följa det. Jag är muslim och tycker att det är trams. Det är alltid halvgalningar som får tolkningsföreträde i de här frågorna. Att det finns de som blir sårade av bilderna är en annan sak."

På frågan om detta riskerar att öka motsättningarna

"Motparten, om det ska uppstå ett 'vi och dom', är ju icke-demokratier. Det får vi inte glömma."

(***) Teckningarna är även om de känns kränkande knappast hets mot folkgrupp, utan dels neutrala Muhammedbilder för yttrandefrihetstestets skull och dels kommentarer till just det fenomen av islamistiskt våld som just reaktionen på publiceringen med all tydlighet bekräftar; sålunda kan knappast heller satiren i teckningarna vara irrelevanta!