Gröning, profiterande vänsterpopulist

Detta blir ett lite otraditionellt, kanske experimenterande, Magnus Orerar-alster. Använder nog här bloggen delvis som en ventil för att jag blev sur och förbannad på en så kallad proffstyckare (där uttrycket proffs i detta fall känns ironiskt) som enligt min mening gnällde om en person utan att ha något på fötterna.

Lotta Gröning ser jag som en rätt ofta oinsatt sosse-skribent, men hon har haft sina chefredaktörsjobb (i Dalarna och Norrbotten) och har nu ett säkert ytterst välbetalt jobb på Aftonbladet. Hon är möjligen svensk mästare i populistisk gnäll, där ord som "faaasansfullt" och "man blir så upprööörd" får ett på dialekt särskilt folkligt klingande stuns. En tillgång som Gröning har gjort till sitt kännemärke. Lotta Gröning torde härmed vara en av vänsterns vikigaste direktörskritiker.

Ser att hon i dag, i en kortare text i Aftonbladet, är en smula förlöjligande tillkämpat positiv till Percy Barnevik. Hon skriver att hon sett att han arbetar med utveckling för fattiga i Indien och hon drar därmed -- i typisk oinitierad och faktaignorerande Lotta Gröning-stil -- slutsatsen att han börjat med detta nu och att "när Fan blir gammal blir han religiös". Gröning utgår som vanligt från att det hon har av ytlig och slarvigt inhämtad information är den verklighet som omger henne. (Av detta skäl finns för övrigt knappast någon sämre källa för att förstå verkligheten än just Lotta Gröning.)

Barnevik beskrev faktiskt sina projekt i Indien redan när han fick den pension som ledde till lynchning av honom. En lynchning av dem som inte kunde ta in att direktörer i andra länder fått samma och större bonusar eller som brydde sig om att reflektera över att folk i andra länder var oförstående till reaktionen i Sverige, som uppfattades som utryck av avundsjuka (jag tror snarast att det var uttryck för företagsskepsis).

Om jag tycker att summan var rimlig? Jag förstår inte att man kan anse att en pension på 900 miljoner är orimlig men sedan acceptera att mottagaren av den istället tar emot cirka hälften så mycket, vilket var vad Barnevik gjorde. Bägge beloppen är ju svindlande höga, och hur kan då det ena vara så mycket mer oetiskt än det andra? (Båda dock normal ersättning efter toppjobb i globala storföretag.) Vidare kan en artist tjäna miljarder på trams där genier istället dör i armod, och det har aldrig lett till lynchning i medierna. Lotta Gröning torde ha en lön på i storleksordningen 100 papp i månaden för att kläcka ur sig några trivialiteter eller, som här, offentliggöra okunskap.

Ska nu gå igenom Grönings text (med sina många stavfel i en tidning med säkert 20000 gånger fler läsare än denna blogg). Gröning skrev:

"När Fan blir gammal blir han religös. Det är ett gammalt beprövat talesätt och jag kom att tänka på det när jag såg att förre ABB-direktören Percy Barnevik numera jobbar med hjälpprojekt i Indien. [...] från att håva in egna bonusar på åtskilliga miljoner till att skänka pengar till den fattiga befolkningen på landsbygden i Sydafrika, Afghanistan och Vietnam."

Han skänker iofs inte bara pengar. Han har, som sagt, även engagerat drivit sina projekt i Indien mycket länge, men det har ju inte medierna i Sverige skrivit om (...opassande?).
Gröning skriver vidare:

"Har han fått dåligt samvete?"

Har du slutat slå din fru? Borde medierna ha dåligt samvete?

"Har han bliivit omvänd och ser kapitalismens brutala slag mot männniskor och byar?"

Gröning verkar inte ha lyssnat på eller läst ett ord från Barnevik när hon skrivit sin artikel. Han har alltid predikat samma liberala marknadsekonomi och humanism med vilken han motiverar sitt arbete i Indien. Gröning är i bästa fall helt opåläst när hon på sin höga ideologiska vänsterhäst söker ta heder och ära av Barnevik.

"Eller har han rent av tråkigt och vill byta miljö?"

Kan man bli mer nedsablande en människa än att inte lyssna och sedan anklaga denne för total frånvaro av tanke och humana motiv i ett helhjärtat och denne person totalengagerande humanistiskt engagemang?

"Vi får väl inga svar på det, ..."

Man kan naturligtvis alltid få svar på frågor, dock inte de av karaktären "Har du slutat slå din fru?" eller på andra rent retoriska frågor (kanske felaktiga och oförskämt ställda) där man uppenbart inte varit intresserad av några svar. Men man kan avslöja om en fråga är av obesvarbar retorisk typ genom att se om frågorna i sig presumerar nedlåtande påståenden/negativa omdömen om den som får frågan. Notera även att Lotta Grönings påstående, att man inte kan få svar på frågorna, i sig är en del av det retoriska konceptet av skenbara frågor syftandes till att inte upprätta den sökande dialog som finns vid varje ärligt frågande.

" ... men oavsett vad som har hänt är ska Barnevik ha en eloge. Det är bra att industrimagnater som Barnevik engagerar sig för en mer rättvis värld. ... Så donera på ni ädla män med så mycket pengar att ni kan bada i dem. Donera på, då kommer pengarna i alla fall till nytta!"

Gröning misstänkliggör här -- efter alla hennes misstänkliggörande frågor utan svar -- helt öppet att Barnevik, som kan bada i pengar, saknar engagemang för en rättvis värld. Hoppas att hon själv tycker att hennes lön är till någon nytta. Något annat vore ju rätt tragiskt. Bevisligen anser de vänstertidningar hon har anställts av att den är värd dem. Även Michael Moore lär ju vara superförmögen. Profiterande vänsterpopulism?

Nu tror jag iofs att Lotta Gröning faktiskt kan tro att direktörer saknar hjärta och faktiskt såsom vänsterpopulist inte anser att slarv med fakta skadar den berättigade kritiken av dessa hjärtlösa. Men givet att hon under arbetet med det alster jag här kommenterade bara för ett ögonblick tvivlade på Barneviks "direktörsuselhet" så innebär det ett moraliskt dilemma och att texten just då blir en moraliskt tvivelaktig handling.

Oavsett uppriktigheten hos bärarna av de retoriska vänsterbudskapen: sett som fenomen backar jag inte på beskrivningen av Lotta Gröning, Johan Ehrenberg eller Michael Moore som profiterande vänsterpopulister.