"Sektledare" i försvar av yttrandefrihet

Ulf Ekman lyckas formulera något viktigt där många inte ser problemet.

Jag undersökte en gång om Livets ord var en sekt och kom då fram till att de nog var det, bl a då läran tycktes resultera i hård kontroll av individen. Nämner det då jag nu ska citera Ulf Ekman i Världen idag. (Expo registrerade mig en gång som "islamofob" för att jag skrev om yttrandefrihet (sic!) och jag önskar inte bli Livets-ordare, men rår iofs inte på Expos förtal.)

Ur stycken i artikeln, just efter beskrivning av kristnas situation i Irak:

"... I ett mångkulturellt klimat och med en rädsla för islam hukar sig många och ägnar sig åt annat.

Det är illavarslande. Lika mycket som olika religioner och åsikter måste respekteras, så måste det finnas yttrandefrihet för alla, som en fundamental grund för samhällelig samvaro. Denna yttrandefrihet innebär att man kan ha olika åsikter om saker och ting. Den innebär bland annat att jag har full rätt att ifrågasätta att till exempel Muhammed har rätt i allt och att Koranen ger en sann bild av den levande Guden. Detta kan diskuteras och debatteras i ett öppet samhälle. Att muslimer i ett sådant läge kommer med påståenden om oförlåtlig kränkning eller hot om vedergällning är naturligtvis oroväckande. Speciellt om det används för att få övertag i en debatt, eller i ett samhälle, och för att täppa till munnen på meningsmotståndare."

...och:

"... Att undvika att ta denna debatt är att sticka huvudet i sanden. När man sedan drar upp huvudet igen kanske man kommer att finna att det inte längre finns den religions- och yttrandefrihet vi vant oss vid och att antalet förföljda har ökat drastiskt, på närmare håll än vad vi känner är bekvämt. Då kan det vara lite väl sent."

Nu är väl yttrandefrihet redan inskränkt. Varför?

Hänvisande till öppna samhällets åsiktsbrytning kanske otillräckligt om den är en dialektisk övning som inte med nödvändighet försvarar principen om allas rätt till sin åsikt. Kan intoleranta krav att vissa saker inte ska få tas upp vid strävan att förena ståndpunkter leda till avsteg från rätten att ta upp det, så att intolerans skyddas?

Kritik rörande minoriteter kallas inte sällan påhopp på svaga och rasism. För att uttala sig om intolerans inom minoriteter måste man understryka -- vilket iofs kan vara lämpligt -- att kritiken inte rör någon enskild. Ändå är effektiv replik på sakliga argument att man är rasist. Lyssnas i en dialektisk process även på tillmälen? Åsiktsbrytning garanterar kanske inte frihet i debatter som ses som en av dess egen logik styrd och begränsad utveckling av (relativ) kunskap snarare än sanningssökande under fria ordets princip. Kan därför ämne/åsikt utvecklas till att bli regelbrott?

Att verklig rasism finns, där människovärde sätts efter det yttre/härkomst, kan göra kritik mot rasism berättigad och förklarar nog delvis ordets förekomst i debatten. Men ordet används regelmässigt för att blockera debatt. (Kanske exempel i nästa post?)


Andra bloggar om: samhälle, religion, islam, debatt, yttrandefrihet, Ulf Ekman