Johan Norberg oförmodat EUforisk

Är förvånad över att Norberg förespråkar federalism. Kanske är detta besläktat med Mauds argumentation, där hon ju understryker ett decentraliserat EU. Men okunnigt, verkar det.

Här på Europaportalen kan ni läsa Johan Norbergs kommentar.

EU kan väl i dag sägas vara en slags konfederation -- d v s en lös sammanslutning av flera länder -- men med en hel del drag av framför allt federalstat. Således inte något av lärobokens ”konfederation”, ”federation” eller ”enhetsstat”. Och därmed är kanske EU lite otydligt på ett sätt som kan skapa problem (som exempelvis mindre trevliga typ frihetsgrader för byråkrater...?).

Men vad säger att EU bör bli en federation, d v s en federalstat? Norberg verkar inte förstå att en federation är en statlig lösning med subsidiaritetsprinciper som ytterst bestäms av den högre nivån. Att göra EU till en federation är att gå ett mycket långt steg mot att göra Europas länder till lydstater under EU. Den nya konstitutionen är inte i närheten av något sådant. Detta borde Johan Norberg förstå, då han föreslår att parlamentet ska få ökad makt och delas upp i kamrar, samt är besviken på att fördraget inte ”knappt lekt med sådana tankar”! Är övergången från konfederation till stat en konstitutionell lek?! En sådan gigantisk omorientering av EU innebär snarast en oerhört komplicerad maktstrukturell problematik och har inte legat inom ramen för den nya fördragstexten då det bland medlemsländerna inte funnits någon önskan att bilda ett Europas förenta stater.

Subsidiaritet kan för övrigt aldrig gå från ”fras till ett faktum”. Den är aldrig mer än en princip som först som sist tolkas enligt gällande regler, och i detta fall enligt EU:s fördrag - nuvarande likväl som det nya (eller i andra exempel i staters konstitutioner).

Norberg tar sen kritiskt upp att länder inte längre har vetorätt enligt det nya fördraget, men det har de ju inte skuggan av en chans att få i en federalstat. Förordar man en federation så förordar man inte vetorätt för de frågor som federationen har att fatta beslut om. Beslut inom vissa områden som enligt nya fördraget tas med kvalificerad majoritet och som förut tagits med vetorätt kan för övrigt en nation slippa ställa sig bakom och undantas från. Vidare finns det en utträdesordning för medlemsländer i fördragstexten. Så jag ser inga större problem beträffande beslutsordningen.

Den ekonomiska integrationen verkar i alla fall vara något som numera bejakas av Johan Norberg (och i EMU-frågan måste väl Johan ändå ha bytt ståndpunkt, annars går ju inte alls denna vurm för en EU-stat ihop). Men att göra EU till en federalstat kräver betydligt mer av samordnad politik där de konvergenskriterier som Norberg nyligen varit oerhört kritisk mot är på sin höjd en en ljummen vårbris. För övrigt verkar Johans kritik mot fördraget, trots den synbarligen förvirrade önskan om en statsbildning, vara en fortsättning på en mycket EU-kritisk hållning allt sedan EU-omröstningen på 90-talet. Men önskan om federation överraskar, fast verkar dock illa underbyggd.

Så visst ligger det - något Norberg inledningsvis förnekar - motsättningar i Norbergs ståndpunkter (bland annat beträffande kravet på veto och samtidigt önskan om en federalstat och makt till parlamentet). Fördraget innebär dock inga stora förändringar, men förändringar som aktualiserats av utvidgningen samt en önskan om en ökad konstitutionell tydlighet/"genomskinlighet". Detta är oerhört bra, i synnerhet för medlemsländernas ställning gentemot EU!

En "nyansering" om min egen position: Det som störde mig när jag först kollade in förslaget till fördrag var att beslut i rättsfrågor, som tidigare låt under den tredje pelaren och vetorätt, ska tas med kvalificerad majoritet samt läggs under s a s ordinarie EU-arbete och beslutsprocess (”pelarna” tas alltså bort). Detta menar de, så att säga, ”vanliga EU-kritikerna” (som Sören Wibe m fl) innebär att riksdagen förlorar all makt inom rättsområdet. Men den kritiken är inte alls korrekt, då möjligheterna att få undantag ökar och genom att kvalificerade majoritetsbeslut fortfarande ställer höga krav på enighet. Någon större reell förändring är det inte frågan om.

EU:s fördrag är inte så radikalt, och EU klarar förmodligen även en situation där förslaget röstas ned, även om det vore mycket olyckligt. Jag skulle personligen önska mig lite mer av nedtoning av politiska ambitioner i fördraget. Men det blir i alla fall ingen federalstat och ett Europas förenta stater, vilket Johan Norberg såsom en lika oförmodad som plötslig realcentralistisk euforiker önskar sig.

--

(Nyligen tog Bildt på sin blog upp risken att fördraget inte antas.)