Vänsterns abnorma omvärldssyn 2

Dick Erixon tipsar i dag om att Wall Street Journal tar upp de planerade antikrigs-demonstrationerna på årsdagen av Irakkrigets start. Den Londonbaserade kolumnisten Amir Taheri kollade upp dels om någon arrangör kunde tänka sig att någon från Iraks folkvalda parlament får delta i dessa arrangemang och dels om demonstrationerna fick innehålla något stöd för demokratirörelsen i arabvärlden, såsom i Irak, Libanon eller Syrien.

På dessa frågor fick han kategoriska nej till svar, följt av glåpord över (han citerar det svar han får) "all those who try to justify American aggression against Iraq".

Nu ställer Taheri frågan

Why are so many Westerners, living in mature democracies, ready to march against the toppling of a despot in Iraq but unwilling to take to the streets in support of the democratic movement in the Middle East?

och gör ett försök att svara med följande undringar

Is it because many of those who will be marching in support of Saddam Hussein this month are the remnants of totalitarian groups in the West plus a variety of misinformed idealists and others blinded by anti-Americanism?

Or is it because they secretly believe that the Arabs do not deserve anything better than Saddam Hussein?

Här i Sverige kan väl ett rätt brett spektra av olika människor lockas ut i denna typ av demonstration, som nog för vissa till och med kan vara lite av en åsiktsmässig "statuspryl". Det verkar alltså finnas en slags utbredd politisk dövblindhet rörande frågor i vilka USA på något sätt är inblandade. Den oundvikliga följden av just denna brist på rationell politisk kompassriktning blir tyvärr ett stöd till antidemokratiska krafters strävanden. Mera specifikt ett stöd för de som motsätter sig och angriper demokratisträvanden i de konflikter och länder där USA engagerar sig. Vänsterndebattörerna Wijk och Linderborgs stöd av våldsattacker mot vallokaler inför valet i Irak på Aftonbladet Debatt är utifrån denna fiendens-fiende-positionering helt logisk - men likväl vidrig ur ett mänskligt perspektiv!

Denna slags positionering fanns väl även i VPK:s (som numera är vänsterpartiet) fördömande av USA närvaro i Västeuropa efter andra världskriget (iofs inte så sensationellt med tanke på partiets närmast förgudligande av diverse diktatorer, inkl Stalin), liksom i nuvarande vänsterpartiets likväl som i föregående post nämnde journalist Robert Fisks fördömanden av NATO:s insats för muslimer samt för fred och demokrati på Balkan.

Möjligen har vänstern ingen sammansatt omvärldssyn, utan stöder mer eller mindre reflexmässigt allting som bidrar till att stoppa utveckling mot en frihet och demokrati som väst redan uppnått? Men nog borde väl vilka någon väljer att alliera sig med även säga något om en politisk hållning? Antagligen, och givetvis även för vänstern. I går pro Sovjet eller Stalin och i dag pro Castro eller al-Sadr. Troligt är väl att vänstern såsom socialister tar ställning mot demokratiska krafter som hotar socialistiska diktaturregimer.


En reflektion över vänsterkulturen.
Populariserade symboler av antidemokrater som Che Guevara eller demonstrationsdeltagande mot demokrati i Irak kan man väl se lite som ett politiskt mode, som liksom märkeskläder fyller i synnerhet ungdomars behov av grupptillhörighet, status och "egen" identitet (enkelspårig brist på personlighet finns väl i allt mode ;-). Så dessa fenomen bör väl inte ses som problematiska? Med tanke på vad dessa symboler och vänstern faktiskt står för är kanske ändå denna kultur inte helt oproblematisk. Det brukar ju ävan allmänt framhållas att vänstern står för mänskliga värden eller fördjupad demokrati. Men det man avser med dessa tack vare vanligt språk positivt värdeladdade ord är nog ofta antingen urvattnat eller tomma ord som får tjäna som utfyllnad i utfall mot det för vänsterideologin misshagliga, såsom USA eller individualism. (Robert Fisks användning av ordet demokrati i föregående post, kanske ett exempel.) Konkret är det svårt att se vari kampen för människovärdet ligger i motståndet mot befrielsen av Kosovo eller Irak.