borgerligheterna - lång blog-blogpost med karisma...öh?

En av de absolut bästa låtarna som skrivits av en svensk artist, anser jag är Ola Magnells "Tomma tunnor". En mening i låten är

Jag är ställd av komplimanger och vacklar av kritik

Detta blev nog en extremt sökt inledning på en reflektion av hur den opposition som verkligen vill ändra på sådant som gör att Sverige inte fungerar så bra är ställda av och vacklar inför moderaternas vänstervridning (medan "komplimanger" och "kritik" möjligen är Reinfeldts livsluft ...kanske?), där t ex AMS nu försvaras. Liksom kollektivavtalen där till och med uttalanden kom från moderatledningen om att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige, efter att lettiska arbetare i Vaxholm torkat de eventuellt ruttna tomaterna ur sina ansikten (men att jag använder Olas textrad är förmodligen ett väl så stort helgerån... 8-[ ).

Nåväl. Henrik Alexandersson skrev i går hoppfullt, att moderaterna kan vara på väg tillbaka till en mer konsekvent politik. Detta eftersom att de nu försvarar 65%-nivån i sjukförsäkringen efter 6 månader. Försvaret är tekniskt sakligt, och går ut på att detta gäller nivån för de långtidssjuka, där skillnaden mellan regeringens politik i dag och moderaterna är att denne mellan 6 och 12 månader efter insjuknandet får 65% istället för 75% av sin lön i ersättning. Detta eftersom socialdemokraterna sedan en tid mer eller mindre regelmässigt förtidspensionerar de som varit sjukskrivna under ett år.

I Metro kunde vi dock i förrgår på förstasidan läsa att

"samarbetspartierna planerar inga sänkningar av skattetrycket"

Vad ska man egentligen tro?

Det finns garanterat ett alldeles klart behov av att sänka skattetrycket till nivåer åtminstone till omfattande tydligt mindre än halva BNP. Annars blir det, som ni säkert känner till, såna där skattekilar som gör varenda hantverkare och boende löntagare till sin alldeles egen kriminelle skattesmitare, samtidigt som företagen har internationellt sett höga lönekostnader trots att köpkraften är bland de lägsta i jämförbara länder. Och samtidigt som de höga skatterna inte längre ger bäst välfärd utan ger dem minimal tillgänglighet. Bland annat genom ineffektiv vård och de vårdköer den innebär. Johnny Munkhammar och Fredrik Erixon beskriver förresten i artikeln Svenskar kostar mest men konsumerar under snittet att

[k]ostnaden för en anställd i Sverige är ... bland de högsta i världen ... [men] ... den privata konsumtionen i Sverige är förbluffande låg - vi ligger till och med långt under OECD-genomsnittet.

Så gnäller alltså näringslivet och Timbro, men det finns ju rent praktiska skäl till varför inte politikers ansvar för mer än hälften av våra resurser. Skäl som var och en av oss kan begripa. Och då talar jag inte ens om vård eller socialförsäkringar; där är oppositionen enig om att den ska finansieras via skatter (eller "skattemässiga" obligatoriska avgifter. I ett par av mina tidigare inlägg om vården -- här och här --, menar t o m två debattörer som nog hellre definierar sig som vänster, att det är positivt om vården drivs i vinstsyfte samt att man får köpa vård som man köper annat! Många av de borgerliga partiernas politiker skulle nog inte gå med på det. Läs själv argumenten i länkade artiklarna från mina bloginlägg och begrunda.)


Host-host… Jag är fullt medveten om att denna blogpost helt saknar fokus, men att skriva om moderaternas vänstergir eller eventuella är dels inte så upplyftande för anden eller -- tror jag -- för det fokus Sverige måste ha som land. Någon som har ett bra fokus i sin blog tycker jag är Dick Erixon. Han tar exempelvis upp den senaste tidens våldsamma upplopp på Stockholmsskolor där personalen och elever på skolan inte vågar vittna, och aktualiserar detta med att belysa den tillåtande attityd som media haft mot upplopp i allmänhet, när dessa upplopp haft vänsterförtecken. Fall där polisens påstådda illegitimitet nästan regelmässigt stått kraftigt i fokus.

Jag tror att både Magnell, jag själv och alla andra vill ha och behöver ett samhälle där vi respekterar varandra, och inte tar till våld. Kanske en självklar devis, men kan det möjligen vara så att den ibland kräver att man sätter ner foten? I så kallade vänsterdemonstrationer där man provocerar genom att bryta mot förordningar, kasta sten och annat innebär ju själva provokationen ett våld. Vänsterradikale Magnell håller säkerligen inte med mig i det här orerandet, men i en terapeutisk låt, "Tidvis regn" skrev han (i nådens år 1977)

Den dag du tar till våld är du pantad och såld

. (F--n va kul det är att orera... måste jag sticka emellan med... i denna parentes...)

Om den strofen nu inte vore en sanning, så är själva demokratins grundvalar i gungning; något Dick Erixon f ö nämner. En bra svensk Iran-invandrad krönikör som Erixon länkar är förresten Daryamadj. Han vågar formulera att krav är okej, samt gör det utifrån en frihetslidelse (med humor!). Han är inte alls ensam att formulera önskningar om bättre attityder hos Islam, men från en svensk kultur- och mediahorisont framstår han ju som något som katten släpat in och där tolerans och förskönande omtolkningar ibland görs in absurdum (radions "Människor och Tro" är dock rätt bra, medan gängse journalistik gärna blundar för problem). Det finns dock muslimer som lever "sekulariserade" liv i väst som kritiserar traditionell Islam - men sån kritik kräver för t ex kanadensiskan Irshad Manji livvaktsskydd dygnet runt.

Borgerligheterna då…? Det som denna "absint-ostyriga" text enligt rubriken ovan egentligen skulle behandla? Ja, Reinfeldt ligger vacklande utmed vänster dikesren och övriga borgerliga partier ligger också ungefär där, som värsta bröderna Marx(?), småknuffandes varandra med armbågarna. Men en gemensam positionering verkar de sky som pesten - måtte de våga och förmå att tillsammans styra den nu endast hjälpligt och inte helt förtroendeingivande hophållna farkosten en aning åt höger tills senast våren/sommaren 2006. Annars finns nog risken att det blir nästan lika "Nils-G-Åsling-stålverk-80"-mässigt regerande som för snart 30 år sedan, eller?
(Om någon nu minns... :-/ ;-)


(Nej, nu spänner jag på mig fallskärmen igen och tar en kortare paus från mitt dödsföraktande bloggande. Oh no - just kidding! Sömnpiller till bloggande, kanske?)