Fördraget, ett blåare Europa och Habermas

Åsikterna om vad det nya fördraget innebär diskuteras ju livligt. Frankrike kanske sätter spiken i kistan, men där finns det också en vänster som agiterar för ett "ja" och opinionen är ganska jämn. Nåväl, Storbritannien blir väl ändå den riktiga spiken i kistan!?! (Om det nu inte blir en uppdelning i två EU, lite som efter britternas och danskarnas nej till EMU.)

Innebär konstitutionen något nytt, och vad är i så fall det centrala i det nya? Är det som borgerliga ofta för fram, en ökad beslutskraft för att besluta om förändringar i inte minst jordbrukspolitiken och beträffande andra delar i EU som inte är så lyckade, där inte exempelvis Frankrike längre kan blockera förbättrande beslut? Det som skulle kunna tala för dessa ickesocialistiska röster skulle ju kunna vara att Europa trots allt blivit mera "blått". Snart blir ju också Tyskland kvitt den rödgröna koalitionen). Vi har ju även fått nya medlemsländer i öster som vill minska EU:s byråkrati och klåfingrighet på ett sätt som överensstämmer med borgerliga ståndpunkter. Vidare måste ju Frankrikes avoghet till fördraget tolkas som en kritik mot att det inte är tillräckligt socialt och "vänster", samt hotar nationella franska intressen där man i dag har större makt än man kommer att få och kan dra ekonomisk nytta av det (bland annat i form av jordbrukstöd).

En annan syn är ju att de konservativa britterna är kraftigt emot fördraget då det minskar Storbritanniens politiska makt på EU:s bekostnad. Likaså har fördraget kritiserats från ekonomiskt liberala i östländerna (exempelvis Tjeckiens president Vaclav Klaus). Oron är att EU ska expandera de sociala åtagandena och politiken i stort.

Dick Erixon har ett förslag att vi ska få rösta om två stycken olika fördrag.

...en liberal, slimmad grundlag mot en grundlag byggd på hittillsvarande gaullistiska elitism

Den invändning man kan ha på det förslaget är ju att detta samarbete redan har sina röstningsprocedurer, och att det är dessa som ska fungera för att styra EU. Skulle vi anordna ytterligare stora politiska omröstningar i Europa blir ju EU i samma stund mer än ett mellanstatligt samarbete (där ett parlament med begränsad
makt är det vi i dag gemensamt röstar fram). I det mellanstatliga samarbete som EU nu, just slimmat(!), är så är det ju respektive lands regerings sak att besluta inriktningen på EU:s politik.

Det är alltså ickesocialistiska regeringar som just nu har att politiskt förändra Europa. Vidare så skulle ju en omröstning mellan en konstitution för ett mer strikt ekonomiskt samarbete och ett "mer demokratiskt" (som det brukar heta när parlamentet får mera makt) och socialt EU mycket väl kunna vinnas av det senare alternativet.

Men framför allt så är ju dagens förslag till ett EU-fördrag resultatet av just det mellanstatliga samarbetet, och därigenom enbart genom detta faktum en garant för att inte EU utvecklas till en superstat med skatter och gemensamma sociala system!


Med detta sagt, försvarandes förslaget till fördrag, så läste jag just
Jürgen Habermas i DN. Denne franske "nymarxistiske" filosof tycks mena att just vänstern behöver det nya fördraget. Detta för att utveckla den sociala dimensionen i EU-samarbetet i syfte att bibehålla en stark socialstat som i dessa tider av internationell konkurrens pressas hårt på det nationella planet, där de sociala systemen slimmas och privatiseras.

Om Habermas nu har rätt -- och därmed också de borgerliga nejförespråkarna som menar att gamla fördragen är bättre för att de impregnerar EU mot en utveckling mot omfattande socialpolitik på EU-nivå -- så vete tusan om jag ska vara för eller emot. Tack och lov att man slipper välja! (Att formulera en sån här blogpost är väl en fullt tillräcklig insats för att ens demokratiska samvete ska känna sig rent? :-)