Vänstern småborgerligt lost - borgerliga lost in tran(s)ition?

Några tankar om vänstern:
Intressant noteras dels att Britt-Marie Mattson (som jag anser är en sollkar vänsterjournalist - mot Bush, Irak-kriget, "nyliberal politik" etc) klagar i en debatt med Dick Erixon i första timmen av Studio Ett på att Bush inte beordrade användande av skolbussar i Lousianna före orkanen. Dels att SR USA-korrespondent säger att USA:s politiker inte bara ska analysera utan även måste åka till europeiska Holland på studiebesök efter katastrofen. Esbati har här "Bo Lundgrenskt" börjat blogga intrikata skattetabeller, men som han inte ens själv begriper - och så vidare.

Tänk er en borgerlig politiker i sin mest oideologiska petimetrigaste sakfrågeform. Det kan en vänsterkommentatör med lätthet avfärda som småborgeligt.

Att man i dag, på grund av det beskrivna ovan, skulle kunna punktera mediavänstern med ordet småborgerligt är ju i sig intressant och indikerar kanske att vänstern nu är slut och dess trovärdighet är förbrukad. I ljuset av verkligheten.

Kanske kunde det vara lite av öppet mål för borgerligheten, om korten spelades väl?


Kritiska tankar om Reinfeldt strategi:
Delvis stimulerade ett HAX-inlägg om en opinionsundersökning till följande funderingar.

Det vore kanske bättre om svensk borgerlighet ägnade kraften åt att lyfta fram bristerna i dagens svenska vänsters samhällsanalys än att söka framstå som en bättre vänstervariant än vänstern själv. För hur kan övertyga någon om att kopian är bättre än originalet?

Reinfeldt brukar jämföra sin roll med Blairs. Men kräver inte det att Reinfeldt skippar centrala ickesocialistiska ståndpunkter på samma sätt som Blair bland annat skippade ordet socialism och röda fanor inom New Labour?

Reinfeldt kan naturligtvis inte skippa en sänkning av skattetrycket -- ett Sverige med enbart regeringsalternativ som höjer redan världens högsta skattetryck skulle, om inte annat, vara deprimerande, och kanske rent av för en socialist vars näring ju är motsättningar... -- men därmed rimmar ju talet om att man köper vänsterns problemformulering illa med den politik man faktiskt lägger fram (om än, i fallet med alliansens politik, en inte så radikalt icksocialistisk sådan).

Kommer det att fungera i längden att söka ge sken av ett sossebudskap samtidigt som man har ambitionen att återställa några allvarliga följder av socialdemokraternas politik med hjälp av icke-socialdemokratisk politik? Krävs det inte av "en vinnarsida", att den har en tydlig systemkritik av motståndarsidan. En kritik som kanske även bidrar till att ge vinnarsidan en unik, tillräckligt särskiljande/specifik, identitet?

Politiken torde ju, i sig, utgöra förmedlare av politiska perspektiv. Blir inte taktiska spel därmed med nödvändighet riskabla för agendasättande och möjligheterna till att få allmänheten med sig på det man taktiskt liksom "smusslar undan i bakgrunden"?

"Det här kommer att bli mycket intressant..." skriver HAX, och den borgerliga sammanhållningen liksom Reinfeldts strategi vid eventuella opinionsförluster fram till valet ska verkligen bli intresasnt att följa. (Att de borgerliga toppat för tidigt, som HAX m fl nämner, är dock en sportanalogi som jag inte riktigt begriper de egentliga implikationerna av -- sosseriet har ju toppat i nästan 60-70 år nu... Men det politiska grovjobbet inför val och hur man effektivast fångare publiken/väljarnas intresse vet jag iofs nästan ingenting om... Handlar kanske om timingen i att hugga åt sig övertag som motstndaren inte hinner med att ge ett svar på. De borgerliga har väl inget annat val än att fortsätta att blotta bristerna i den socialdemokratiska politiken; brister som -- vilket är till borgarnas fördel -- är av systemkaraktär. Agendasätta! Det vill säga forma människors uppfattning rörande rådande problem; något som även är näringslivets och andras ansvar. Kanske borde man ha ägnat sig åt detta grundarbete fram till dess valrörelsen blir riktigt het, och först där eventuellt taktiskt erbjudit garantier för att delar av dagens sossesystem inte kommer att skrotas för att först knipa dagens goda siffror? Men detta Machiavelliska tilltalar mig inte. Raka puckar är betydligt trevligare! Socialdemokraternas lögnaktiga skrämselkanonader är ju dock minst lika Machiavelliska och de borgerliga partiledarna står ju oftast ärligt upp för centrala delar av oppositionens politik (såsom exvis Reinfeldts tydlighet i Agenda-debatten om arbetslinjen med dess lägre bidrag).


Medias roll:
Jag tror också, helt kort, att medias roll är enormt stor där betydelsen av agendasättning samt en brist på alternativa perspektiv i samhällsjournalistiken kan vara en viktig tillgång för vänstern. Att vänsterövervikten (i synnerhet journalisters V och MP-sympatier på nästan 50%) kan vara en nyckelfaktor för vänsterns framgångar i Sverige.

Men lösningen är ju vare sig gnäll eller journalistkvotering, utan att opinionsbildare med ickesocialistiska preferenser lyckas skapa attraktivitet för en ickesocialistisk syn på samhället, gärna i clinch med det socialdemokratiska fördelande paradigmet; göra företag hippa (kanske på mördaren Che's bekostnad).


Någon kommentar på dessa dels under skrivandet formade tankebanor (jag kanske själv är helt lost)?

Comments

One response to “Vänstern småborgerligt lost - borgerliga lost in tran(s)ition?”

Anonymous sa...
7 september 2005 kl. 17:10

Vad gäller det taktiskt okloka i vänsterglidningen, uttryckte sig Dick Erixon så här för en månad sedan:

"Att inte attackera socialdemokraterna ideologiskt kan visa sig ge väljarna uppfattningen att det inte är fel på deras politik, och varför då byta ut dom?"

Jag tror att ni har helt rätt.

/Anders
http://www.dibbuk.se

Skicka en kommentar

Kommentera relevant och undvik invektiv.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.