Vänstermedia - var är ni nu? Om Erixon, upplopp och snällhet.

Islam, upploppens orsak?
Erixon skriver nu i bloggposten "FUNDAMENTALISTERNAS TACK TILL CHIRAC" (skrolla länkad sida; permanentlänkarna fungerar ej), att islam i Frankrike har betydelse för upploppen. Detta finner jag allt annat än övertygande. Dock förefaller de exempel som refereras rörande islam i Frankike, om de är riktiga, vara exempel på en multikulturell utveckling som utan kontroll och under sin egen logik utmanar en rättsstat inifrån.

Erixon spekulerar vidare att Frankrikes negativa inställning till Irak-kriget är något som inte muslimer i Frankrike belönat och att vi ser judt detta i upploppen. Jag anser även här att Erixon tar upp ett verkligt problem men gör en väl extensiv, lite oegentlig, tolkning av det.


Ett annat tema i Erixons bloggpost är undfallenhet, och jag kan hålla med om att det är relevant för multikulturalism som går över styr. Det är även en korrekt analys att muslimer inte särskilt respekterar undfallenhet hos väst, i den meningen att de ser dem som eftergifter värda att tas hänsyn till genom exempelvis uppgivande av krav i politisk förhandling och dialog. Här håller jag med Dick (och exempelvis den sekulariserat muslimske kanadensiske författarinnan Irshad Manji) att den arabiska islamiska kulturen inte respekterar undfallenhet -- svaghet -- hos väst, utan snarast ser den som ännu ett tecken på förfall inom en förtappat västvärld. Men då Islam inte godtar kriminalitet har ju de kriminellas eventuella framsteg på undfallenhetens bekostnad inget att göra med detta med Islam (att exempelvis väst skulle backa för implementation av Sharialagar)!

Det Dick avser är förmodligen undfallenheten hos Chiraq mot de kriminella, där ju presidenten och premiärminister Villepin kritiserat inrikesministern Sarkozys ord "slödder" om upploppsmakarna. Srakozy har dock förtydligat att en stor majoritet ungdomar i förorterna inte är av samma sort, men detta har inte hjälpt mot vänsterns och det som uppfattas som presidentens och premiärministerns avståndstagande mot kritik av upploppsmakarna. Enligt en SvD-artikel har Chirac -- på sedvanligt manér? -- gått ut med sagt att det är dags att starta en dialog, men det uppskattas tydligen inte av fransmännen som enligt SvD:s korrespondent ger inrikesministern ovationer där Villepin möts med tystnad

Sarkozy har fortfarande starkt stöd i folkopinionen. Och han har stöd hos många högerpolitiker som är djupt oroade över att bränderna i förorterna sprider sig. Premiärministern möttes i onsdags av isande tystnad när han anlände till ett möte med det regerande partiet UMP:s parlamentsgrupp. Sarkozy däremot hälsades med applåder.

Oroligheterna i de franska förorterna är trots allt ett misslyckande för fransk politik och ett fenomen som knappast är totalt väsensskilt från den tunga beskjutningen av polishuset i Ronna.

Vill än en gång hänvisa till en Expressen-artikel med vad man får kalla en förorts-anarkists vittnesmål (som jag även refererades här, där även en intressant artikel aktualisering av praxis i utdömande av straff i Sverige refereras).


Sammanfattningsvis är knappast rättstatens undfallenhet mot islam respektive de stöldvågor och liknande våld som bryter ut inom kriminella gäng bland (hälften arbetslösa?) invandrare identiska problem, vilket Erixons bloggpost nästan kan få en att tro. Men bägge problemen kräver naturligtvis politiska lösningar som inte är de, typ, examen i ytlig snällhet (kompromiss med terror eller intolerans?) som vissa inom vänstern samt en del liberaler ibland nästan ryggradsmässigt tycks efterlysa. (Orsaker till eftergifter och den slags självspäkelse som ibland kan skymtas i relativisering av våldshandlingar riktade mot vårt samhälle eller försvar av med vår egen kultur oförenliga idétraditioner som innebär ett inhumant auktoritetsstyre och förtryck mot bland annat kvinnor kan naturligtvis bero på såväl okunskap om våra rötter och egen idéhistoria men härrörs ju även ofta från en onyanserad programatisk samhällskritisk vänsterdemagogi där "anti" samt löften om realiserade vackra adjektiv, såsom t ex "välstånd" och "gemenskap", är vattvälling till essens.)

Vilka problem - vilken lösning?
Våldet måste mötas på det sätt vi möter det i vår kultur, med polisiära insatser och utdömda straff. Men samtidigt måste orsakerna ses och vår ekonomi omvandlas till en med ordentlig välståndsbringande tillväxt samt eventuellt att invandring för behövande bättre samordnas inom EU så att integrationsproblem för länder som tar störst internationellt ansvar begränsas. Detta senare dock knappast avgörande orsak till problem!! I USA har man, trots att stora invandrargrupper levt inom så att säga egna communities, inte samma arbetslöshetsproblem. Signalen och kulturen där, att man genom arbete skapar sig en plattform för att bidra till det nya landet som en fullvärdig medborgare, är en tämligen lyckad integrationsmodell som spontant skett via assimilation.

USA har ekonomiskt lyckats hålla sig kvar i absoluta världstoppen. Sverige och Europa tycks istället med höga skatter och bidrag ha misslyckas istället med integrationen i förekomsten av utanförskap med hopplös apati eller kriminell anarki hos en bidragsberoende invandrad befolkning.

Kanske är det så, att om ett land med stor invandring håller ihop ekonomiskt, så ger det även en politisk styrka och därmed ett slags kulturell kontinuitet, genom en naturlig integration samt i det stora hela mindre konflikter? Givet att politiken och kulturens hörnstenar är personlig frihet ger det här kanske även ett skydd för att intoleranta kulturer och/eller politiska influenser får fotfäste?

Mot symptomen av kriminalitet bottnande i utanförskap krävs tydliga åtgärder/raka puckar som i traditionell politiska terminologi är anti-vänster och ytligt sett, i vänsterretoriken, "anti-snäll"! I själva verket är det dock den enda snälla medmänskliga politiken; den enda som ger välstånd och integration med egenmakt i frihet istället för att totalt misslyckas i båda dessa avseenden.

Propagandavänsterns symptomatiska lögner i falsett och tystnad
Slutligen så, en pass till vänstermediakadern (med Kadhammar, Guillou, snoddasraketen Björn af Kleen och verkligen, verkligen otaliga andra starkt både exponerade och propagandistiska/dubiösa skribenter): Under orkanen Katrina var ni nästan i upplösningstillstånd i era beskrivningar av den totala anarki som rådde i New Orleans, vilket skulle vara en följd av den amerikanska samhällsmodellen. Den jämfördes med Thailand efter tsunamin, som påstods vara en motpol. Efteråt har det konstaterats att brottsligheten överdrevs alldeles enormt och att exempelvis vare sig mord eller våldtäkter förekom i Superdome och Convention Center. Vidare att hjälpinsatser tvärs över olika samhällsskikt och grupper var i högsta grad anmärkningsvärd. Var är nu era katastrofkrönikor om en misslyckad politik?


Uppdatering: Läser nu i Expressen att Independents Paris-korre anser att

"Högern kommer att skylla på islamist-influerade västhatare. Vänstern kommer att skylla på polisen"

vilket nog är ett rätt träffsäkert påstående, där Erixon på sätt och vis bekräftar det på högersidan och där vänstersidan skulle kunna representeras av TT:s korrespondent där en artikelrubrik "Våldsspiral skapar regeringskris" anlägger ett typiskt "antipolis"-perspektiv där man inte ens får uttala att man vill stävja våld med ordningsmakten. Positionen så avlägsnandes som möjligt den konservativa symbol som samhällets ordningsmakt, polisen, är för vänstern. (Vad anser då vänstern om de tusentals demonstrerande i de fattiga förorterns, vilka kräver att våldet omedelbart stoppas? Eller vad anser egentligen vänsterjournalisten om polisen när denne själv drabbas?)

Jag förnekar alls inte att det finns orsaker till sådant här våld, men det är ju en uppgivenhet över brist på arbeten, fattigdom och ofrihet som följd av det. Polisen har naturligtvis ingen skuld i dessa orsaker. Men dagens vänsterpolitiker, som extrapolerat rimliga rättvisekrav förr till historiskt höga skatte- och bidragsnivåer, har det verkligen i och med de konsekvenser denna politik gett!