Kultursöndag - Ola

[Kultursöndag av en blogamatör; en dryg timmes fåfäng idealistisk tjänstgöring för den livsviktiga konsten.]

Den av svensk 70-talsprogg influerade gruppen Dungen har visst fått en mycket fin respons i USA, där de alldeles nyligen var med på Late Night med Conan O'Brian.



Surfar till kulturmejeriet i Lund, och vilka feta rubriker dessa får i internationell musikpress!

"Mind-Blowing neopsychedelic band fronted by a Robert Plant clone who sings in Swedish. And he might be the greatest lyricist since Dylan. Check it out: Gjort bort sig" - Rolling Stone

(Hm, vad nu?! Är det beröm? Gjorde jag bort mig nu igen?) Eller följande:

"... comfortably the best band in the world." - NME

De knäcker uppenbarligen. Trevligt! Men nu var det inte luftigt softa Dungen denna blogpost skulle handla om...

På TV-huset i höst spelade The Hellacopters, och på denna "digitalkamera-skärmdump" ses bandets basist med ett ovanligt smakfullt tröjtryck!



Noterade även att Roland PM har gillat Ola Magnell, vilket han ska ha fått undringar om beträffande den politiska motpol artisten utgör i förhållande till hans egen högerposition.

Själv tror jag att Magnells texter tilltalar människor oberoende av ideologi genom djuplodande funderingar bottnande i relationer, psykologi och allmängiltiga betraktelser utifrån genuint mänsklig utgångspunkter. Att han med fantasi och ett försonande anslag speglar en krass tillvaro. Sen finns ju även en speciell naturlyrik av det närmast andliga slaget. Men Ola är ju även musikaliskt en låtskapare av mått, där rockigare låtar blandas med fantastiskt finstämda visor. En och annan svängig mer skämtsam kanske ironisk låt, men även de med djupa budskap, förekommer också på Olas plattor.

Med tanke på att Dungen inledningsvis nämndes, så ska sägas att Ola inte är progg. Ja, det ska alltså inte låta skramligt (om man då undantar första singeln 1972, där Ola, Björn J:son Lindh och den övriga gräddan av svenska musiker som deltog lät som ett nedknarkat och osannolikt oorganiserat garageband; riktigt bra!), utan Ola är snarare en musikskapare med rötterna i 60- och 70-talet men som gått sin egen väg och gjort sin grej, vilket gett en låtskatt som placerar Ola jämte "musikpoeter" som Cornelis och Taube. De så att säga psykologiska och sociologiska infallsvinklarna samt de mot modernitetens krav brytande djupare reflexionerna i ett slags modernt och (kanske motsägelsefullt orerat) tidlöst tidsdokument tycker jag också placerar Magnell i en klass för sig (Lundell må gnola om och rossla över vilda fester, öppna landskap och en och annan föredetting; ehum, jo ett par pliktskyldiga Lundellplattor är visst allt jag har...).

Om du inte bekantat dig med Ola kan rekommenderar jag exempelvis samlingsplattan Guldkorn eller ypperliga Höstkänning, som vid sidan av Nya perspektiv och senaste CD:n Vallmoland är de titlar som finns i handeln. Höstkänning och Nya perspektiv var plattor som toppade listorna på 70-talet och tydligen släpptes på CD i stora partier på 90-talet. Men dessa fanns ju då redan hos de många svenskar (de LP-skivor som cirkulerar mest). Det är märkligt att skivbolag inte släppt några andra titlar! har i åratal sökt CD:n Förlovat land (1993) utan resultat. Har dessa år någon gång sålts på auktionssajter för, tror jag, långt över 500 spänn.

Ola giggar tydligen en hel del numera samt lär ha material för nya plattor. Så 70-talsmusik är tydligen inne men istället för att betjäna efterfrågan tycks skivbolagen tro att dessa med ett material av lydiga adepters (grabbar med pojkbands-röst eller tjejer med välsvarvade lökar?) kan/måste designa/forma rätt artistisk framtoning och konsumentvänlig catchig öron-maschmallow. Affärsverksamhet är ju att lura på folk saker eller hur var det nu igen...? Men, visst, många exempel på musik från hjärtat finns ju även i dagens nyproduktion! Laleh ett lysande exempel bland många andra svenska artister och band.

Men tjacka gärna en Magnell-CD och njut. Förhoppningsvis påskyndar det nästa skivsläpp.