nya ljusa Irak-perspektiv - mörka för Iran

Min senaste post gav kanske utryck för en föraning om att de positiva Irak-nyheterna internationellt ofrånkomligen måste bryta in även i svenska media...

I dagens Expressen har i alla fall Mats Larsson en krönika om att det finns en hel del positiva tecken från Irak. Mats, vill jag minnas, var en av dem som (första uppdatering i denna bloggpost) bidrog till de drapor anti-amerikanism som media sköljde över oss vid tiden för orkanen Katrina, så detta känns sunt. Locket lättas till slut en aning för ett perspektiv som svensk media inte kan anklagas för att direkt krylla av.

Mats anser att en undersökning säger både bu och bä om situationen i Irak, men öppnar ändå upp för perspektiv som den vänstertunga svenska samhällsjournalistiken har prioriterat bort framför USA-kritiken; t ex ett antal repriser på Pintertalet, Chomskys konspirationsteorier, antikapitalistiska konspirativa "heta" dokumentärer med mera. Det förra perspektivet förekommer i media, men inte i svensk media.

Det är ju inte helt enkelt att tolka undersökingens alla siffror (se länkar till redovisningar av den i föregående bloggpost). Man ogillar exempelvis starkt amerikanarna men man verkar samtidigt vilja att de stannar ett tag till. Diskussionen om orsakerna till invasionen är ett kapitel för sig; Säkerhetspolitik med positiva mänsklig rättighets-implikationer, kanske? Olja? Näe. Värdet av Iraks oljeexport efter invasionen motsvarar visst mindre än vad kriget kostar USA och den oljan drabbar även de amerikanska inhemska oljeproducenterna (Bushs intressen i Texas) osv.

Opinionsundersökningar är ju heller inga folkomröstningar för en viss politik. Om drygt hälften ogillar amerikaner innebär det ju inte ett stöd för plötslig amerikansk passivitet i arbetet med att bygga upp de samhällsinstitutioner som irakierna i dag ger ett anmärkningsvärt högt stöd samt vilka har opinionsundersökningarnas högsta förtroendetal.


Dick Erixon refererar i dag (ev. fungerande permalänk) en artikel av James Phillips. Här ett stycke om ett par undersökningar (som kanske visar varför Mats Larsson måste ge nya perspektiv?):

Ironically, while Americans appear to be growing more pessimistic about Iraq’s future, Iraqis are grow­ing more optimistic. According to a poll conducted by Iraqis affiliated with the country’s universities, two-thirds of Iraqis believe they are better off now than they were under Saddam’s dictatorship, and 82 percent are confident that they will be better off a year from now than they are today. An October sur­vey conducted by the International Republican Institute found that 47 percent of Iraqis believed that their country is headed in the right direction, while 37 percent believed that it was going in the wrong direction. And 56 percent believed the situation would get better in six months, while only 16 per­cent believed the situation would get worse.

Dick tar även upp att Condoleezza Rice är missnöjd över en ovilja hos europeiska stater att hjälpa till i de irakiska valen (AP), trots att man sen invasionen i ord varit positivt till uppbyggnaden av ett nytt demokratiskt irakiskt samhälle. Kan man skönja feghet eller kan man skönja feghet? (Media kanske lägger nivån -- de demokratiskt valda politikernas frihetsgrad -- i och med att medborgare blir mer USA-kritiska? Som i Spanien?)


Neocon-principen ogillar jag när det gäller kulturella olikheter med avseende på europeiskt formulerade mänskliga rättigheter (t ex friheter inom ramen för kulturspecifika institutioner -- bl a familjen och den absolut autonoma individen -- som dagens rättighetskatalog innehåller), exakt form av demokrati och annat. Men när hela folk medvetet försätts i svält är det mera tveksamt. Vid massmord har NATO förut gått in militärt, med i stort sett samtliga demokratiska staters stöd.

Noterar du misshandel hos din vän eller granne har du och samhället vissa plikter. Finns det inte trösklar beträffande mot under despotisk makt övergrepp mot folk? Vänstern, som Pinter-beundraren Greider och naturligtvis Milosevic-beundraren Pinter, hojtar här säkert att USA gör ett övergrepp mot Irak. Irakierna gillar i och för sig inte amerikanarna (bl a kulturellt), men gillar att ha blivit av med en diktatur. Orsaken till det kriget var dock säkerhetspolitiskt. När har Iran kärnvapen, och är det innan dess självklart att vara helt passiv? Ja, säger säkert Greider; trots allt behagligt förutsägbar. Men om Iran nu obstruerar mot FN:s kontrollanter i IAEA? Om FN är passiva lär Israel -- det land som Irans president enligt egen utsago vill spränga i bitar -- själva söka lösa problemet med ett antal långdistansare mot militära mål. Alls inte "bra" -- när var krig "bra"? --, men om alternativet är att bli grus.