"A thing that terrify me was seeing that article by Bruce Riedel about how we shouldn't fear the Muslim Brotherhood, because he is a foreign intelligence officer. I know that it's a current thought within the Intelligence Office and the State Department that there is nothing to fear from the Muslim Brotherhood. Now, there is one thing to say they may not be as powerful as we fear, and that we may not be look at a situation where they going to be in control, but to say 'don't fear them', inherently, suggests a degree of divorce from reality that is really terrifying, because of course we should fear them."
"The danger of releasing these confidential diplomatic cables, then, is probably not their content per se but the destruction of the trust and reputations of many American diplomats who on future occasions, in far more critical contexts, will lament the loss of their access, friendships and credibility."
"Finally, Julian Assange is worse than a fraud, he is an abject hypocrite. He unilaterally establishes supposed moral guidelines that determine the nature of his disclosures, but provides no proof that the enemies of, say, exposed Afghan and Iraqi civilian informants will not seek deadly retribution. And, of course, Assange would not wish to see published the private email, telephone transcripts, and internal discussions of the WikiLeaks board, though these would give us the necessary “context” to form opinions about the motivations and methodology of such leaks. Much less would Assange like someone to leak the complete confidential judicial proceedings against him by the Swedish government, which has now issued a warrant for his arrest on sexual coercion and molestation charges. In short, once Assange destroys the protocols of confidentiality, there is no such refuge for anyone — himself especially.
And why should Assange limit himself largely to Europe and the United States? As he jets about the secure Western world disclosing to free presses the secrets of Western military and diplomatic services, he might ponder whether he would like to move on to a new career working with Iranian, Russian, Chinese, Syrian, and Hezbollah dissidents who could help him expose the far more lethal and dangerous covert activities of their authoritarian governments."
"In just about three months, 196 active-duty and retired officers are scheduled to go on trial in Turkey, charged with plotting in 2003 to overthrow the then-newly elected Justice and Development Party (AKP) government. The alleged coup plot—codenamed Operation Sledgehammer—involved horrifying acts, including the bombing of mosques and the downing of a Turkish fighter, aimed at destabilizing the government and paving the way for martial law and eventual takeover.
If the charges prove to be well-founded, the country’s powerful military establishment will stand disgraced for harboring violent, anti-democratic elements among its senior ranks. And it will be the first time that civilians have brought it to account for its frequent political intervention. Turkish democracy will have gone through a rite of passage, emerging stronger. Conservative-Islamist groups—the AKP and their ally the Gülen movement, a network of the followers of the Muslim spiritual leader Fethullah Gülen—will be vindicated and their political dominance assured.
But if the prosecutors’ case crumbles, it is the government, the Gülenists, the prosecutors, the media, and much of the country’s intelligentsia that will find itself discredited. For these groups have fought hard in recent months to convince Turks (and Turkey’s friends abroad) of the veracity of the Sledgehammer coup plot.
The sad irony is that the facts of the case leave no doubt as to where the truth lies: Operation Sledgehammer is a fiction. Its authors are not the defendants in the case but unknown malfeasants who fabricated the documents sometime after 2008. Anyone with a couple of hours to spare—and a good command of the Turkish language—can see it for themselves. That the charges have been allowed to stand for so long—and that a trial will take place at al—is testimony to the intensity of the disinformation campaign waged by the AKP and its supporters.
This is a bold claim, but one that is easy to substantiate. The Sledgehammer plot is chock-full of inconsistencies, the most telling of which are the inadvertent, but glaring anachronisms that make it plain that it could not have been hatched in 2003 as claimed. The documents purporting to be original military plans from 2003 contain references to entities that did not yet exist and future developments that could not have been known at the time. It’s as if a text pretending to date from 1970 referred to Diana Spencer as Princess of Wales—a title which she acquired only in 1981—or mentioned her car crash decades later. Hence, to any but the most jaundiced eye it is obvious that the incriminating documents were authored not by the military officers on trial, but by others many years later."
"In a recently released book by a distinguished police chief, Hanefi Avci, much light has been shed on these machinations. Avci claims that followers of Fethullah Gülen—the influential US-based spiritual leader—have formed a state within the state, effectively wresting control of the national police and large parts of the judiciary. (The Gülen movement is independent from the AKP, but the two have long been closely allied.) Gülenist police officers and prosecutors are targeting their perceived opponents, Avci writes, using illegal wiretaps, selective leaks to the media, judicial manipulation, planted evidence, and fabricated documents. He describes the organization of the Gülenists within the national police in some detail, even naming the imam who allegedly runs the network. Avci does not discuss the Sledgehammer case in detail, but leaves no doubt that he believes the defendants have been framed.
Such accusations against the Gülen movement are not new in Turkey. But what makes the book a bombshell is that its author is known to be close to the Gülen movement and the AKP. He also has an impeccable track record of courage and incorruptibility. No friend of the army, he famously pursued rogue elements within the military in a landmark investigation some years ago. Furthermore, Avci makes clear he abhors the worldviews of some of the military officers in the Sledgehammer case.
So Avci cannot be accused of harboring militarist, ultra-secularist, or ultra-nationalist sympathies. In view of his inside knowledge and long career in intelligence, neither can he be called a conspiracy theorist making wild accusation. His story has a credibility that earlier accounts have lacked. Yet when Avci reported his concerns to his governmental superiors, appealing personally to a minister, nothing happened. The AKP government refused to investigate and did nothing with Avci’s information.
Once the darling of government-friendly media, Avci has instead found himself the subject of an intense character assassination campaign waged by those same publications. In a pattern that is all too familiar, police have now linked him to a violent extremist group. Gülenist media are having a field day with the damaging, if implausible, accusations leaked from the investigation.
Only a serious and impartial investigation can verify whether Avci’s claims are well-founded. But they ring true and help make sense of many curious aspects of the Sledgehammer case. They account in particular for the highly prejudicial behavior of the prosecutors and the investigators, who have systematically disregarded evidence of fabrication while feeding the media with leaks against the defendants."
Putting Turkey back on the right path will require untainted political leaders and great courage and leadership on their part. It will also take an army that is willing to make a sharp break with the military coups and political meddling of the past.
"Försmak av den kommande katastrofenLäs gärna hela Austers pessimistiska reflektion.
Läs Paul Beliens skrämmande artikel i Bryssel Journal om Libyens jihad-förklaring mot Schweiz (inkluderande att Libyen hållit en schweizisk affärsman som gisslan, alternativt i fängelse, senaste två år) och om hur EU och USA slöt upp på Libyen sida och tvingade Schweiz att kapitulera.
Om nu relativt maktlösa Libyen kunde få väst att lägga sig så här, och även få dem att förråda ett västland som stod rakryggade mot muslimer, föreställ er vad som kommer att hända om Iran skaffar kärnvapen. [...]"
Mars var en bra månad för Libyens diktator Muammar Kaddafi. Han fick mycket prestigefulla ursäkter från både USA och EU. Ursäkterna gjordes på bekostnad av Schweiz, landet som Kaddafi officiellt förklarat "heligt krig" mot. Schweiz har en tradition av neutralitet i internationella konflikter men kunde inte undvika en obehaglig konflikt med Libyen. I försök att vara "neutrala" i den schweiz-libyska konflikten kröp USA och EU på knä inför den libyske despoten.
Konflikten mellan alp-republiken och Libyen startade i juli 2008 då Hannibal Kaddafi, diktatorn Muammar Kaddafis då 31-årige son, brutalt misshandlade två av sina tjänare i President Wilson Hotel i Genève. Den schweiziska polisen grep Kaddafi jr.. Han släpptes mot borgen efter två nätter i en cell. Som hämnd tog Libyen två schweiziska affärsmän som gisslan och fängslade dem för "brott mot visumregler".
Schweiz lade kort därefter ned anklagelsen mot Kaddafis son, men Libyen behöll affärsmännen i husarrest. Ett år senare, i augusti 2009, reste Schweiz president Hans-Rudolf Merz till Tripoli. För att säkra frigivning av gisslan ursäktade han Kaddafi för det korta frihetsberövandet av hans son. Kaddafi släppte en av gisslan, den muslimska schweiziske medborgaren Rachid Hamdani, men vägrade att godta Schweiz ursäkt. Libyen behöll den andre affärsmannen, etniske schweizaren Max Göldi, i fängelse.
Folkomröstningen i november 2009, där 57,5% av de schweiziska väljarna röstade för ett förbud mot att bygga nya minareter i Schweiz, gjorde Libyen än mer arga. Libyen annonserade en bojkott av Schweiz och manade till upplösning av landet. Den 24 februari 2010 förklarade Kaddafi jihad mot det "trolösa" Schweiz.
I ett försök att tona ned de fruktansvärda konsekvenserna av Kaddafis uppmaning om obegränsat våld mot Schweiz, sa amerikanska utrikesdepartementets talesman Philip Crowley att uppmaningen till jihad mot Schweiz var "en massa ord ... och inte nödvändigtvis mycket av förnuft". I stället för att desarmera situationen med sitt "skämt" gjorde Crowley saken än värre. Kaddafi tog kommentaren som en personlig förolämpning och hotade med "negativa återverkningar" för amerikanska oljebolag i Libyen. Den 10:e mars bad både Crowley och den amerikanska regeringen den libyska diktatorn om ursäkt. Han accepterade dem och sa att Tripoli skulle återuppta relationerna med Washington "i en anda av ömsesidig respekt".
Den olycksdrabbade Max Göldi hade under tiden flyttats till en fuktig, illaluktande fönsterlös cell i Tripoli fängelses flygel där han sitter fängslad med 90 av Libyens farligaste brottslingar.
I november i fjol, efter Kaddafis krav att Schweiz upplöses, uppförde regeringen i Bern en lista över 188 extremistiska libyer, inklusive Kaddafi och hans son, som av "hänsyn till allmän och nationell säkerhet" inte längre skulle tillåtas inträde i Schweiz. Då Schweiz är medlem i den så kallade Schengenområdet -- den gränslösa zonen för resor mellan EU-länder (minus Storbritannien och Irland), plus Schweiz, Norge och Island -- påverkar ett schweiziskt inreseförbud alla övriga länder i Schengenområdet. Villkoren i Schengenavtalet tvingar alla medlemmar att vägra visering till medborgare i tredje land som svartlistats av länder i Schengengruppen.
Som hämnd för den schweiziska listan, slutade Libyen att utfärda visum för medborgare i alla Schengenländer. I stället för att stödja schweizarna, som man enligt Schengenavtalet är skyldig att göra, hotade EU-länderna med att kasta ut Schweiz från Schengensamarbetet om de inte drog tillbaka listan mot de 188 libyerna.
I slutet av mars gav Schweiz efter för trycket från EU. Tripoli hyllade beslutet som en seger över Schweiz. Schweizarna känner sig åthutade av EU. Miguel Angel Moratinos, Spaniens utrikesminister -- som för närvarande innehar EU:s ordförandeskap -- flög till Libyen för att på EU:s vägnar be om ursäkt för det införda reseförbudet. "Vi beklagar och känner sorg över de problem och olägenheter som drabbat dessa libyska medborgare. Vi hoppas att denna åtgärd inte kommer att upprepas i framtiden, sa han till Kaddafi.
Mr Moratinos hade sällskap med Italiens premiärminister Silvio Berlusconi. Av alla EU-länder har Italien närmaste band till Libyen och har hårt drivit att Schweiz ska uteslutas från Schengensgruppen om Bern inte drar tillbaka sin lista.
EU:s ursäkt till Libyen har förstärkt anti-EU-känslor i Schweiz, även i traditionellt EU-kretsar. Schweiziske parlamentarikern Mario Fehr, en socialdemokrat, kallade det "en beklaglig kollektiv gest av stövelslickande". Tidningen Tribune de Genève skrev att "EU skamligt gav efter". Den Zürich-baserade Tages-Anzeiger skrev att EU bär ett enormt ansvar. "Denna konflikt är mer än ett bråk om en schweizisk gisslans öde."
Samtidigt fortsätter Kaddafis son att orsaka kaos vart han än åker. För två veckor sedan blev en fotograf väntande på Kaddafi på en nattklubb i Istanbul attackerad av de libyska livvakterna. I december i fjol tvingades brittisk polis att ingripa på Claridge's, ett av Londons bästa hotell, när Hannibal Kadaffi slog sin 29-åriga fru, en före detta modell, i ansiktet och bröt hennes näsa. Den brittiska polisen grep honom dock inte, utan lät honom åka till Libyens ambassad. År 2005 blev Hannibal Kadaffi gripen i Frankrike efter att ha slagit sin gravida flickvän på ett Paris-hotell. Han fick senare fyra månaders villkorligt fängelse för misshandel.
"Massorna vet att partierna i själva verket bara är politiska grenar av regionalt organiserad klaner och företrädare av deras intressen.
De flesta söker därför frälsning i religionen. Inte i någon annan före detta sovjetisk republik utvecklas islamiseringen för närvarande med sådan hastighet som i Kirgizistan, även om huvuddelen av den muslimska befolkningen tidigare framför allt uppfattats som ett folkligt kulturellt inslag. Enda undantag är Kirgizistans Ferghanadalen med starka uzbekiska och tadzjikiska minoriteter, som traditionellt har varit mycket religiösa. Eftersom Bakijev kom till makten i norr kommer också allt mer högljudda krav på att islam får en statsunderstödd roll, bland annat från religiöst grundade politiska partier. Föregångarna är en ung studentrörelse, som på annat håll - även i Iran - mera troligt går i spetsen för en rörelse för liberalisering och västerländsk demokrati. Undersökningar har visat att över 50 procent av medborgarna i åldern 15 till 25 år vill ha en islamisk stat."
"The Trumanization of Bush? A Public Policy poll lists that an astounding 44 percent of those interviewed said they would now prefer George W. Bush to President Obama. Bush's post-9/11 security protocols kept us safe, Iraq will probably work, and his regrettable deficits and big spending proposals like No Child Left Behind and the prescription-drug benefit, in comparison to the ongoing $1.7 trillion deficts and the $9 trillion more slated to come in the next few years, make Bush seem almost fiscally sound. Maybe the public also sees Bush's post-presidential magnanimity quite in contrast with Obama's tawdry whines about the prior administration. In other words, I think Obama will have to drop "Bush did it" — since it seems to be creating nostalgia in comparison to the current alternative of bows, deficits, apologies, and Chicago cronyism — and far more still to come."
Because of Obama, I will always have a problem getting a job.
Because of Obama, most of my money will go to people who don't like working.
Because of Obama, my country is running out of money by the trillions.
Because of Obama's first four months, my countries economy is severely worse.
Because of Obama, America is getting worse and worse.
Uppehållstillst 1980-2012 Klicka=förstora (Från alvor)
