Konflikten Libyen-Schweiz som Chamberlain a'la 2010

Lawrence Auster uppmärksammar en artikel:

"Försmak av den kommande katastrofen

Läs Paul Beliens skrämmande artikel i Bryssel Journal om Libyens jihad-förklaring mot Schweiz (inkluderande att Libyen hållit en schweizisk affärsman som gisslan, alternativt i fängelse, senaste två år) och om hur EU och USA slöt upp på Libyen sida och tvingade Schweiz att kapitulera.

Om nu relativt maktlösa Libyen kunde få väst att lägga sig så här, och även få dem att förråda ett västland som stod rakryggade mot muslimer, föreställ er vad som kommer att hända om Iran skaffar kärnvapen. [...]"

Läs gärna hela Austers pessimistiska reflektion.

-
Översättning av Paul Beliens Brussel Journal-artikel The New Neutralism: US and EU Abandon Swiss In Conflict With Libya:

Mars var en bra månad för Libyens diktator Muammar Kaddafi. Han fick mycket prestigefulla ursäkter från både USA och EU. Ursäkterna gjordes på bekostnad av Schweiz, landet som Kaddafi officiellt förklarat "heligt krig" mot. Schweiz har en tradition av neutralitet i internationella konflikter men kunde inte undvika en obehaglig konflikt med Libyen. I försök att vara "neutrala" i den schweiz-libyska konflikten kröp USA och EU på knä inför den libyske despoten.

Konflikten mellan alp-republiken och Libyen startade i juli 2008 då Hannibal Kaddafi, diktatorn Muammar Kaddafis då 31-årige son, brutalt misshandlade två av sina tjänare i President Wilson Hotel i Genève. Den schweiziska polisen grep Kaddafi jr.. Han släpptes mot borgen efter två nätter i en cell. Som hämnd tog Libyen två schweiziska affärsmän som gisslan och fängslade dem för "brott mot visumregler".

Schweiz lade kort därefter ned anklagelsen mot Kaddafis son, men Libyen behöll affärsmännen i husarrest. Ett år senare, i augusti 2009, reste Schweiz president Hans-Rudolf Merz till Tripoli. För att säkra frigivning av gisslan ursäktade han Kaddafi för det korta frihetsberövandet av hans son. Kaddafi släppte en av gisslan, den muslimska schweiziske medborgaren Rachid Hamdani, men vägrade att godta Schweiz ursäkt. Libyen behöll den andre affärsmannen, etniske schweizaren Max Göldi, i fängelse.

Folkomröstningen i november 2009, där 57,5% av de schweiziska väljarna röstade för ett förbud mot att bygga nya minareter i Schweiz, gjorde Libyen än mer arga. Libyen annonserade en bojkott av Schweiz och manade till upplösning av landet. Den 24 februari 2010 förklarade Kaddafi jihad mot det "trolösa" Schweiz.

I ett försök att tona ned de fruktansvärda konsekvenserna av Kaddafis uppmaning om obegränsat våld mot Schweiz, sa amerikanska utrikesdepartementets talesman Philip Crowley att uppmaningen till jihad mot Schweiz var "en massa ord ... och inte nödvändigtvis mycket av förnuft". I stället för att desarmera situationen med sitt "skämt" gjorde Crowley saken än värre. Kaddafi tog kommentaren som en personlig förolämpning och hotade med "negativa återverkningar" för amerikanska oljebolag i Libyen. Den 10:e mars bad både Crowley och den amerikanska regeringen den libyska diktatorn om ursäkt. Han accepterade dem och sa att Tripoli skulle återuppta relationerna med Washington "i en anda av ömsesidig respekt".

Den olycksdrabbade Max Göldi hade under tiden flyttats till en fuktig, illaluktande fönsterlös cell i Tripoli fängelses flygel där han sitter fängslad med 90 av Libyens farligaste brottslingar.

I november i fjol, efter Kaddafis krav att Schweiz upplöses, uppförde regeringen i Bern en lista över 188 extremistiska libyer, inklusive Kaddafi och hans son, som av "hänsyn till allmän och nationell säkerhet" inte längre skulle tillåtas inträde i Schweiz. Då Schweiz är medlem i den så kallade Schengenområdet -- den gränslösa zonen för resor mellan EU-länder (minus Storbritannien och Irland), plus Schweiz, Norge och Island -- påverkar ett schweiziskt inreseförbud alla övriga länder i Schengenområdet. Villkoren i Schengenavtalet tvingar alla medlemmar att vägra visering till medborgare i tredje land som svartlistats av länder i Schengengruppen.

Som hämnd för den schweiziska listan, slutade Libyen att utfärda visum för medborgare i alla Schengenländer. I stället för att stödja schweizarna, som man enligt Schengenavtalet är skyldig att göra, hotade EU-länderna med att kasta ut Schweiz från Schengensamarbetet om de inte drog tillbaka listan mot de 188 libyerna.

I slutet av mars gav Schweiz efter för trycket från EU. Tripoli hyllade beslutet som en seger över Schweiz. Schweizarna känner sig åthutade av EU. Miguel Angel Moratinos, Spaniens utrikesminister -- som för närvarande innehar EU:s ordförandeskap -- flög till Libyen för att på EU:s vägnar be om ursäkt för det införda reseförbudet. "Vi beklagar och känner sorg över de problem och olägenheter som drabbat dessa libyska medborgare. Vi hoppas att denna åtgärd inte kommer att upprepas i framtiden, sa han till Kaddafi.

Mr Moratinos hade sällskap med Italiens premiärminister Silvio Berlusconi. Av alla EU-länder har Italien närmaste band till Libyen och har hårt drivit att Schweiz ska uteslutas från Schengensgruppen om Bern inte drar tillbaka sin lista.

EU:s ursäkt till Libyen har förstärkt anti-EU-känslor i Schweiz, även i traditionellt EU-kretsar. Schweiziske parlamentarikern Mario Fehr, en socialdemokrat, kallade det "en beklaglig kollektiv gest av stövelslickande". Tidningen Tribune de Genève skrev att "EU skamligt gav efter". Den Zürich-baserade Tages-Anzeiger skrev att EU bär ett enormt ansvar. "Denna konflikt är mer än ett bråk om en schweizisk gisslans öde."

Samtidigt fortsätter Kaddafis son att orsaka kaos vart han än åker. För två veckor sedan blev en fotograf väntande på Kaddafi på en nattklubb i Istanbul attackerad av de libyska livvakterna. I december i fjol tvingades brittisk polis att ingripa på Claridge's, ett av Londons bästa hotell, när Hannibal Kadaffi slog sin 29-åriga fru, en före detta modell, i ansiktet och bröt hennes näsa. Den brittiska polisen grep honom dock inte, utan lät honom åka till Libyens ambassad. År 2005 blev Hannibal Kadaffi gripen i Frankrike efter att ha slagit sin gravida flickvän på ett Paris-hotell. Han fick senare fyra månaders villkorligt fängelse för misshandel.

Relaterat i media: TV 2, TA, SDS, SvD, SvD(2), SMP, HD, DN, DN(2)
Andra bloggar om: samhälle, Europa, politik, utrikes, islam, jihad, diplomati, EU, Europeiska unionen, Schengen, USA, Schweiz, Libyen

Salafister positionerar sig i aningslöst Europa?

Paul Belien, bland annat redaktör på Brussel Journal, skriver i en krönika på Washington Times om en socialarbetares upplevelser och hur radikala muslimer kan vara på väg att skaffa sig ökat inflytande i Europa.

Med Paul Beliens tillåtelse publicerar jag denna översättning.

Islamisering av Antwerpen Den avgörande striden mot islamiska extremister kommer inte att utkämpas i Irak, utan i Europa. Det är inte i Bagdad utan i städer som Antwerpen i Belgien som västs framtid kommer att avgöras. Jag mötte nyligen Marij Uijt den Bogaard, en 49-årig kvinna som förtjänar Amerikas stöd i minst lika hög grad som Iraks president Jalal Talabani och premiärminister Nouri al-Malaki. Uijt den Bogaard var på 90-talet socialarbetare i Antwerpen och ägnade många år arbetandes i Antwerpens invandrarförorter. Där såg hon hur radikala islamister började ta över. ”De arbetade efter en väl utarbetad plan”, säger hon. En av de saker Uijt den Boogaard brukade göra för invandrarna var att assistera dem med administrativt pappersarbete. Inte så få av dem kom att lita på henne. För ungefär tre år sedan flyttade unga kostymklädda män in till områdena. De hade tränats i Saudiarabien och Jordanien och tillhörde Salafismen, en radikal version av Islam. De bildade ungdomsorganisationer, som gradvis kom att ta över moskéerna. ”Salafisterna vet hur man debatterar och de har koranen i sina hjärtan, medan de äldre som driver moskéerna inte har det”, säger hon. De har också pengarna. ”En av dem berättade för mig att han fick saudiskt ekonomiskt stöd”. Eftersom de är vältaliga blev de radikala snart officiella talesmän för muslimerna, även när det gäller kontakter med myndigheterna. Uijt den Bogaard bevittnade hur de senare gav med sig på salafisternas krav, såsom krav på separata simtider för muslimska kvinnor i det kommunala badet. Oroliga invandrare berättade för Uijt den Bogaard vad som höll på att hända. Baserat på deras uppgifter och hennes egen erfarenhet skrev hon (konfidentiellt) rapporter till kommunen om den växande radikaliseringen. Det förde henne in i en konflikt, både med islamisterna och med hennes chefer. Kommunen varnade henne för att hennes rapporter var oacceptabla, att de framstod som ”Vlaams Belang-broschyrer” (Vlaams Belang är Antwerpens antiimmigrationsparti) och att hon var tvungen att ”förändra sin attityd”. Islamisterna kände att hon inte gillade dem. De kan också ha blivit informerade, för det finns muslimer som arbetar i kommunens administration. En dag, när hon befann sig tillsammans med chefen attackerades hon av en ung muslim. Hennes chef vägrade att gå emellan. När hon tog upp det med honom efteråt sa han att all aggression mot henne var hennes eget fel. Slutligen avskedades hon. Hon är just nu arbetslös och blir nekad jobb varje gång hon söker en annan socialarbetartjänst. Förra veckan fick hon veta att staden hade gett jobbet som integrationschef, med uppgift är att övervaka 25 moskéer i Antwerpen, till en av de radikala salafisterna. Samtidigt hotade salafisterna henne med repressalier om hon fortsatte att tala ut. Efter avskedandet åkte Uijt den Bogaard för att träffa Minica Deconinck, en socialistisk politiker som är chef för Antwerpens socialdepartement, för att berätta för henne om de muslimska kvinnornas belägenhet. Deconinck sa: ”Du har tagit ditt arbete för allvarligt och försökt att utföra det alltför bra”, tilläggandes att hon inte kunde hjälpa till, även om hon sympatiserade. Uijt den Bogaard åkte även för att träffa kristdemokrater och liberala politiker. De vägrade också att hjälpa henne eftersom de styr staden i koalition med socialisterna. Det enda oppositionspartiet i Antwerpen är Vlaams Belang. Enligt Uijt den Bogaard är orsaken till varför socialisterna, som styr staden, tillåter islamisterna att göra som de vill att de vill ha muslimernas röster, vilka allt mera är kontrollerade av salafisterna som håller på att ta över moskéerna. I ett brev till de lokala myndigheterna skrev hon: ”Ni anställer socialarbetare för att förbättra den sociala situationen i stadens förorter. Men om ni inte vill veta vad som förstör den sociala situationen så behöver ni inte sända några fler socialarbetare!... Anställda som konfronteras med dessa problem [med muslimsk radikalisering] och utreder dem blir under tystnad avskedade, förlorandes sina inkomster och sitt rykte. Det är censurering av en sort som liknar politisk diktatur. Som en före detta medlem av er socialtjänst är jag chockad över att befinna mig i denna position och av att efter åratal av tjänstgöring upptäcka att ni överhuvudtaget inte har några riktlinjer, vare sig politisk eller avseende er personal”. Dessvärre är det som händer i Antwerpen inte unikt. Salafisterna använder samma strategi i andra europeiska städer. Till Uijt den Bogaard skröt de om deras internationella nätverk och deras framgångar i grannländer. Medan amerikanarna slåss för att säkra Irak, håller Västeuropa på att bli en grogrund för Salafism. - Av Paul Belien, Washington Times 14 Mars 2007.

Andra bloggar om: samhälle, europa, islamism, salafism, islam, islamisering, paul belien, antwerpen, belgien, integration