Om svensk rasism och annat

Detta blev nog någon slags liten brandfackla, alarmsirén eller häxaktigt utstickande haka -- eller möjligen, ja snarare är det nog en slags säkerhetsventil i någon slags upplevd genemot media mental exil -- som jag verkligen inte brukar hosta ur mig ...och det är kanske symptomatiskt att jag som lagom svensk pyntar det raka med en sån här introduktion... :-(

Jag tänker framöver inte blogga så mycket, men vill länka till en artikel om USA och Sverige av en skåning, filosof och författare som nu flyttat till USA. Roland Poirier Martinsson skrier i Kristianstadbladet. Exakt vad rasismen är kan man kanske fråga sig, och Roland PM syftar uppenbarligen mycket på attityder till amerikaner i Sverige. Jag tror att det i Sverige även finns en vidare rasism och som förmodligen kommer till uttryck i artiklar som denna (GP), vilken i och för sig säkert tar upp ett existerande problem men även har en gruppnedsättande generalisering, nämligen om invandrare av manligt kön. Git Metze, i styrelsen för ROKS (kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) talar om att "nysvenska män ... skrattar åt det naiva Sverige" i vad man bara kan uppfatta som i ren överlagd medveten ondska när deras förhållanden spruckit eller snarare, som artikeln antyder, förhållandet på ren djävulskap brutits av männen. Att artikeln även kopplar till brott och kriminalitet hos de invandrade män som har avslutade förhållanden ger en nästan lust att anmäla artikeln till DO. Artikeln förutsätter att män hämtat kvinnor i utlandet som sedan på ren jävlighet överges, som om exempelvis det förra alltid skedde utan kvinnornas önskan. Finns det inte en möjlighet att ROKS här när förhållanden spruckit (att vissa män haft flera förhållande nämns i artikeln; men oj! förekommer sånt omoraliskt!) onyanserat utmålar männen som skurkar som bör utvisas och kvinnorna som övergivna offer? Att artikeln domineras av citat från migrationsminiser Barbro Holmberg och en ROKS-representant är iofs något som gör att jag -- om min argumentation nu köps av någon... -- kan beskyllas för att göra det enkelt för mig. Men denna artikel exponeras på större delen av det andra uppslaget i dagens GP, varför jag anser denna vinkling angelägen att belysa (hur viktigt det naturligtvis än är att kvinnor som verkligen misshandlats får hjälp, även de som misshandlats av infödda svenskar). Likaså kan det kanske vara väl enkelt att avfärda detta som ett fenomen genom att hänvisa till att den minister vi på sätt och vis valt (Perssons val av ministrar utanför politiken, ett särskilt kapitel) och de organisationer valda politiker valt att stödja (ROKS) råkar vara ganska usla. Men att enbart avfärda saken kan nog leda till att misstag upprepas, t ex att ansvariga lojt ges förnyat förtroende. (Min orerande blogpost om att stänga migrationsverket.)


Svensk överideologi, det kollektiva; individuellt = ondska

Nu till något helt annat.

Läste för några dagar sen ett par insändare där jag misstänkte jag kunde sätta fingret på en kärna rörande Sveriges problem. Där talades i negativa ordalag om egenintresse. I ena fallet var "ensambilisters krav på ökad framkomlighet" det enda som skulle kunna vara negativt med trängselskatter. "Ensambilister". Framför allt var det i grund och botten inte vilka efekter som verkligen uppmättes som var positivt eller negativt utan de motiv som bilisten bakom ratten hade. Ville denne ensam ta sig från A till B i en trängseölskattad stad så spelade det ingen roll hur fenomenalt bra allt annat var med trängselskatten (som ju insändarn ansåg att allt annat med trängselskatter verkligen var). Såg i går någon timma på SVT. Kanalen som i nyheternas årskrönika lyckades undvika valen i Irak, men fokuserade hårt på orkanen Katrina i USA vilken som vanligt användes till osaklig antiamerikansk propaganda. Man kör på med sin vanliga vänsteragenda i nyhetsreportage (såg en vänsterpartist som kritisk mot ett regeringsförslag var den ende politiker uttalande sig om det; förslaget ifråga presenterades som "genomfört trots att samtliga politiska partier tidigare var emot"; precisa vänsterparti-formuleringar om man så vill!) och sände även en nästan halvtimmes författarintervju där den uttalat radikalt vänsterpolitiskt (om inte rent av vänsterpartipolitiskt) orienterade tidigare Metrokrönikören och numera SVT-programledaren Lena Sundström bredde ut sig i ett halvtimmessamtal. Jag söker mellan 5 och 10 minuter in i programmet kärnan i Lenas samhällskritik. I stort sett hinns bokens syfte och innehåll med, men även det jag sökte tas upp på denna korta tid. (Vem hade förväntat sig något storartat av Lena Sundström, som nog orerar mera än jag oftast gör, t ex i formuleringen att en minister inviger en statlig bordell med ett invigningsknull.) Samtidigt som jag undrar hur de ska orka dra runt vänstertugget i ytterligare 20 minuter stänger jag av efter att fått Lenas problemformulering: att alla bara ser till sina egna intressen. (Detta gör de f ö enligt Lena i ett nyliberalt samhälle där i synnerhet el är en klassfråga efter avregleringen; Lena hävdar alltså i motsats till de undersökningar som visat att elpriset sjunkit relativt om elmarknaden inte hade avreglerats, att de utsatta i Sverige inte längre kan räkna med att få el ur sina eluttag! Detta trots att el jämte hyra, telefon, mat och annat torde tillhöra det billigaste i hushållsekonomier samt att det påvisat att folk inte tvingats att vara utan el.)

Skurken är alltså det egna intresset. En outtalad kollektivistisk överideologi som uttrycks i det moraliskt förkastliga i att i tanke eller praktik hysa några som helst egenintressen. Något som för övrigt, vad jag själv upplevt, kan vara ett argument vid mobbning (Jante torde vara i högsta grad nyttig för pöbeln).

Men egenintresset kan dock upphöjas till något riktigt fint och rent av guldkantat(!). Detta om egenintresset formuleras som en "solidarisk" del av ett gruppintresse. Är du student så är du säkert även låginkomsttagare. Bor du kanske i glesbygd? Och så vidare. Sverige är som bekant inte bejakande belöningar, utan det handlar om anspråk på kakan, inte på positiva meriter utan på segrar i ett offeranspråksrace (ett system där nog nepotism, vänskapskorruption och diverse subjektiva kriterier -- vän eller fiende? -- lätt tar över). Så detta torde vara den svenska statsreligionen. Dess bättre genomsyrar den nog inte alldeles, eller ens dominerar, det mer rättvisa civila samhället, där goda värderingar får spira samt rasism hålls stången och generositet flödar genom att människor ses och behandlas som människor snarare än som representanter för onda eller goda kategorier (vilka kan bli onda eller goda objekt som i exemplet om invandrarkvinnor ovan; kvinna eller man samt infödd eller invandrare) i en politisk ideologisk strid. På detta sätt kan var och en mera få komma till sin rätt. En tillvaro med mindre smått neurotisk gruppintressekonfliktsökande socialism, kanske man skulle kunna orera...