Diplomati, atombomb och Libanonkrig -- artikeltips

[Ett längre holistiskt orerande alster? ;-) ]


Fastnade just för Barry Rubins i denna artikel insiktsfulla inledning (min översättn.):
Det har de senaste dagarna troligen publicerats fler artiklar och intervjuer förespråkandes förhandlingar med Syrien än Hizbollah har stridande män. Var och en av dessa uttalanden gör dock nästan lika stor skada som en terrorist. De gör väst mindre kapabel att reagera på den uppkomna krisen samtidigt som de inspirerar radikalerna till större omedgörlighet.

I dag är det ju annars den 22 augusti, d v s den dag då Iran ska ha visat att man avbrutit anrikningen av uran i syfte att producera kärnvapen. Irans meddelade istället FN att man fortsätter sin anrikning, d v s ger blanka f--n i FN/IAEA (DN).

Vilken reaktion kan vi nu förvänta oss från FN? Med tanke på hur FN agerat under Kofi Annan är det inte utan att man blir orolig för att snart höra diplomater föreslå nya förhandlingar, som om dead lines ingenting betydde! Inte nu. Inte senare. Aldrig? Varje ny liknöjd diplomatisk lösning efter varje brutet krav med utlovad hård sanktionering uppmuntrar förstås de iranska ledarna som då höjer sin profil gentemot väst ännu ett snäpp. (Just som de som rationella aktörer kan förväntas göra; jämför t ex med en omgång poker.) Frågan är vad bleka FN svarar när den brytpunkt uppnåtts där Iran verkligen har kärnvapen att sätta emot?

bild

Som skräckexempel: Så här klagar förresten IAEA:s f d chef (katastrofen) Hans Blix på FN:s tydliga hållning mot Iran och deras kärnvapenproduktion:
There has been too much talk of sticks and too little demonstration of carrots. Again and again Iran has been told that ‘all options are on the table’, which means in plain language that Iran could be the subject of foreign subversion or armed attacks.
Iran ska alltså inte hotas, utan lockas med belöningar. Blix förordar alltså att Irans ledare lockas som vore de ointelligenta naiva barn.

Nu vill jag ändå tro att väst tar i med hårdhandskarna mot Iran och med militära medel sätter ett avslut på deras bombplaner. Sannolikt USA, men med stöd hos många intellektuella politiska kommentatorer i hela den fri världen. Kanske redan framåt senhösten? (Har funnits spekulationer i den riktingen.) Annars kan man ju oroa sig av såna budskap som Erixon skrev om i dag, där han refererar två skribenter som menar att väst kommer att typ fullfölja en slags undfallenhetens logik tills dess vår civilisation har upphört! Det läskiga består nog i att det är svårt att till helt övertyga sig om motsatsen.

-

En annan intressant artiklel var denna av Caroline Glick (Erixon har tidigare länkat den), bl a om hur nu Syriens president Assad allierat sig till Hizbollahs Jihad och hotade Israel. Israels regering svarade i sin tur med att förorda förhandlingar med Syrien och Iran (det är f ö mot den bakgrunden som Rubins artikel ovan ska förstås). Vidare om Israels speciella situation och utmaning samt om behovet av att byta ut Israels både politiska och militära ledning. Glicks artikel ger också intressant information kring Fatahs ingångna allians med Hamas samt lojalitet mot Hizbollah.

-

Slutligen så vill jag medge -- efter inlägg som generellt förordat hårdhet mot aggression från islamofascister som vill utplåna Israel (och f ö den demokratiska västvärlden) -- att jag nu inte tror Israels krig i Libanon var så legitimt på det sätt som det nu utfördes (dock står jag fast vid att Olmert borde ha lydit militära råd han fick). Enligt vad den gamle israelisk toppmilitären Moshe Ya'alon anger i denna intervju (Atlas Shrugs), så borde Israel ha kunnat stoppa Hizbollahs raketer genom insatser med marktrupp i södra Libanon. Förmodligen skulle Hizbollahs styrkor, som främst var koncentrerade där, lidit mycket större skada vid en sådan insats men även Israel fått större militära förluster. (Förvånande att efter första veckan aldrig marktrupper sattes in och att Olmert flip-flop:ade om detta.) Vid sidan av en större försvagning av Hizbollah hade nog ett (förmodat) mindre antal civila döda även gett lite större kred för Israel i världens medier (iofs knappast hos TT eller NYT, men...) och efter insatsen hade nog en angenämare politisk situation kunnat uppnås.

Många civila i Libanon led verkligen svårt när Israel försvarade sig mot den raketbeskjutning där även Israel led svårt. Det var förmodligen omöjligt att försvara den säkert mångdubbling av luftattackerna som antagligen krävts för att i något högre grad effektivt slå ut Hizbollahs vapenförråd och raketramper. Något som skulle ha inneburit en långt större förödelse av södra Libanon. (Menar jag att IDF inte skulle varit så hårda? Nej, men att de skulle stridit mer effektivt och även totalt sett genomfört en större insats.)

Men kanske har Moshe Ya'alon fel? Kanske Israels regering och IDF gjorde rätt och vad de kunde. Men då deklarerandet av seger (från regering och IDF, men även i ord från Bush att Nasrallah förlorat) inte var övertygande och kritiken mot hur kriget fördes var/är stor även i Israel så är ju tvivel om insatsens kvalitet befogad. Att inte sätta in marktrupp torde för övrigt i sig kunna ses som ett slags feghetstecken (oro för egna förluster och kritik det i sin tur kan leda till), precis som att dröja med försvarsinsatser eller att vid hot förorda diplomati (som Israel gör nu, enligt Glicks artikel ovan) kan ses som svaghetstecken/tecken på feghet i att ge svar på tal.


Andra bloggar om: , , , , , , ,

Comments

4 Responses to “Diplomati, atombomb och Libanonkrig -- artikeltips”

rgr sa...
23 augusti 2006 15:11

"Nu vill jag ändå tro att väst tar i med hårdhandskarna mot Iran och med militära medel sätter ett avslut på deras bombplaner"

Jag kan inte hålla med dig här. Militär åtgärd måste vara det absolut sista i sammanhanget om t.ex det finns omedelbar risk för att Iran kommer angripa med kärnvapen. Att bara bomba sönder några reaktorer eller forskningscenter försenar kanske iraniernas uppbyggande av kapacitet av att utveckla kärnvapen men byts inte regimen så är inte så mycket vunnet. Efter bombningar skulle väl snarare folket sluta sig mot en angripare och komma närmare regimen och regimen kan senare öppet insistera på att utveckla kärnvapen och omvärlden måste vara beredd att bomba då och då. Låter inte som någon bra framtid för någon part.

Magnus sa...
23 augusti 2006 21:33

"Militär åtgärd måste vara det absolut sista i sammanhanget om t.ex det finns omedelbar risk för att Iran kommer angripa med kärnvapen."

De som önskar ett militärt anfall nämner som regel också att fördelen att det inte innebär många civila döda, utan begränsar sig till förluster bland dem som arbetar med kärnvapenproduktionen.

Att ett anfall på enbart kärnanläggningarna kan stärka diktaturens grepp om sin befolkning, det håller jag med dig om, liksom att problemet bara skjuts på framtiden om inte diktaturen störtas. Dock skulle det ju lösa det akuta problemet och för något/några år framåt. Att gå in i ett fullskaligt krig mot Iran för att störta deras regim, det vore förmodligen det bästa; Churchills önskade lösning 1938 kanske? Men det är ju inte så PK att föreslå något sådant just nu samt det anfall jag vill tro och hoppas på är ju trots allt något.


När du använder formuleringen "Militär åtgärd måste vara det absolut sista i sammanhanget", så förefaller det ju som att du själv knappast heller önskar ett krig som avsätter Irans regim, i alla fall inte nu. Önskar du ett sådant krig först den dag Iran har kärnvapen så kommer förlusterna i det kriget att bli långt större än om man agerar innan de skaffat kärnvapnen. (Att Iran avser använda kärnvapen som de skaffar sig framgår ju ur uttalanden om att radera Israel från kartan.) Borde därmed inte din vänta och se-strategi vara mer omoralisk, med tanke på offer i krig, än vad en attack mot produktionen innan kärnvapnen har införskaffats vore?

Att vänta bara för att man fruktar att en attack skulle öka Irans popularitet tror jag är helt fel. Jag tror inte att Irans popularitet ökar utanför Irans gränser, om man nu slår ut deras kärnvapenproduktion (vilket för övrigt är en produktion som mycket fruktats inom hela arabvärlden!), men jag är heller helt övertygad om att en diktaturs popularitet hos folket stärks av att de får ett "vapenproduktions-nederlag" mot avlägsna världspolisen USA. Dels är en diktaturs stöd hos befolkningen från början alltid mer eller mindre konstgjort och dels så tror jag inte att nederlag i den islamiska världen något som mobiliserar särskilt mycket. Nederlag skulle nog lika gärna ses som en svaghet som undergräver de uttryck av stöd som finns och därmed regimens makt. Man kan inte leverera (kärnvapnen), och det beroende på en så dekadent fiende som de otrognaste av otrogna, nämligen USA... typ. Kanske?

Som sagt. Antingen det mindre anfallet innan kärnvapnen är ett faktum mot deras kärnanläggningar eller också ett storkrig mot regimen innan kärnvapnen är klara. Väntar vi på kärnvapnen, då tar vi på oss ett helt annat ansvar.

Det om att "bomba då och då": Ja, förr eller senare måste nog fundamentalistiska regimer såsom den iranska (som ju driver islamistisk jihad) upphöra att finnas, givet att det är moderna regimer som kan utveckla kärnvapen (och det kommer ju inte att bli svårare i framtiden att göra det). Men tills dess så måste övriga världen ta sitt ansvar, om det så inebär att bomba då och då.

-

Slutligen kan man ju resonera som så, att "jihad-regimer" ska få skaffa hur många massförstörelsevapen de vill utan att behöva riskera ingripanden från världssamfundet, samt att endast direkta hot från dem berättigar till militära ingripanden. Jag kan faktiskt från det du skriver inte utesluta att det även är din ståndpunkt. Men jag menar att det är en oansvarig ståndpunkt som inte inser karaktären hos och faran med extrema totalitära ideologier.

Magnus sa...
23 augusti 2006 21:42

Beklagar det långa svaret. Kunde ha nog vart hälften så kort, men jag är så bra på att ...reagera och tänka vilt med tangentbordet... och sen borde alltså texten komprimeras, men... orkade inte ikväll :-/

rgr sa...
24 augusti 2006 17:21

Som jag ser det finns det ingen enkel lösning. Jag håller med om att vänta och se-linjen för oss mot risker om Iran skulle utveckla kärnvapen och hota sina grannländer med dem. Och visst Iran vill ha Israel raderat från kartan. Samtidigt leder den strategin med antingen mot anläggningar (vet militären var de finns och kan de komma åt dem enkelt?) eller för att avsätta regimen till stora risker med och stora kostnader med. Och sedan undrar jag också hur mycket underrättelser underrättelsetjänsterna har angående kapaciteten och intentionerna angående Iran. Just nu säger de att de vill utveckla kärnkraft och har inte uttalat att de ska utveckla kärnvapen även om stora delar av världen misstänker det värsta.

Rent logiskt skulle man kunna hävda att Iran aldrig skulle våga att använda kärnvapen om de hade dem med tanke på att deras folk riskerades att utplånas vid ett sådant försök. Men jag är inte helt övertygad att ledningen i Iran resonerar logiskt förstås eller kanske låter någon terrororganisation komma över massförstörelsevapen.


Du verkar anta att ett krig med Iran kommer förr eller senare och eftersom det ändå kommer senare (när de har kärnvapen och hotar sin grannar) så är det bäst att slå till först nu och minimera antal dödsoffer och bespara lidande. Jag är inte så övertygad som du att det kommer ske. Visst, det finns en massa olycksbådande tecken men det hela riskerar också bli en självuppfyllande profetia om alla börjar tala om militära åtgärder för att lösa konflikten. En långsiktig lösning är förstås att landet förändras inifrån. Jag vet inte hur realistiskt det är då det inte är en demokrati. Dock verkar studier indikera att det finns mer liberala strömningar bland landets unga som står för stor del av befolkningen. Jag bara spekulerar lite optimistiskt vad som kan influera situationen mer långsiktigt.

Du nämner att en regering som inte klarar att leverera kan undermineras. Det är väl sant men är det inte troligare att det då blir en press på att någon verkligne ska lyckas leverera? En attack från USA mot Iran hade förutom öka hatet mot USA från iranier, araber och muslimer i allmänhet också troligen lett till ökat splittring med Europa, än mer än det var vid Iraksituationen kan jag tänka mig. Alla dessa kostnader får naturligtvis får tas med i beräkning vid eventuella militära åtgärder. Jag menar dock att sådana åtgärder måste komma sist när allt annat inte fungerar och USA är under omedelbart hot om attack. Det är inte utan risker men inte heller är alternativa strategier utan risker.

"Slutligen kan man ju resonera som så, att "jihad-regimer" ska få skaffa hur många massförstörelsevapen de vill utan att behöva riskera ingripanden från världssamfundet, samt att endast direkta hot från dem berättigar till militära ingripanden."

Jag tycker det är ytterst oönskat att Iran skaffar sig kärnvapen. Det bästa vore om världen slöt sig samman för att motarbeta detta på något sätt. Sen tycker jag att hotet mot USA eller andra länder får vägas in när någon diskuterar att attackera Iran. Jag köper inte att Iran automatiskt attacker något land med kärnvapen som det ser ut nu men det kan förstås hända att det finns ett sådant hot senare beroende på hur Iran handlar och uttalar sig. Säg att presidenten står och skriker DÖd åt USA medan det finns väldigt tillförlitliga uppgifter om att de faktiskt utvecklas kärnvapen. Nu är det väl gissningar och spekulation och antaganden men om något sådant sker tycker jag att det kan finnas fog för attacker i förebyggande syfte. Men nu tycker jag det är lite för tidigt. Ursäkta om det blev en smula långrandig och lite svamligt. Jag tänker högt lite grand och skriver medan jag tänker.

Skicka en kommentar

Kommentera relevant och undvik invektiv.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.