Kreutammar: Olmert mesig. Jag: USA mesig???

Knattrade ner några tankar om konflikten (och det tog som vanligt alldeles för lång tid – flera timmar -- i anspråk innan det blev hyfsat; eventuellt läsbart). En blogg som följer Mellanösterkonflikten är Hyllengren. Själv känner jag mig ringrostig och lite solstings-virrig men trycker ändå "send" för följande lite för långa text:



Har läst Charles Krauthammers senaste artikel, som innehåller kritik av Israels insatser på ett sätt som man sällan ser i västmedia – i alla fall inte i svenska medier.

En utgångspunkt är att Iran utgör ett växande hot av makt i arabvärlden där den sunnitiska tongivande antivästliga terrorismen, i form av Al Qaida, har kommit ersättas av shiitiska grupper som agerar med direkt iransk stöd. (Jag antar f ö att Hizbollahs välfärdsinvesteringar i Libanon, parallellt med den militära upprustningen, även de är finansierade av Iran.) Strävan är att uppnå en dominans i arabvärlden, och detta kommer att vara en smal sak den dag Iran har skaffat sig kärnvapen. Att ett stort antal arabstater nu stödjer Israels rätt att krossa Hizbollah stöder detta synsätt.

Krauthammer tar upp att Israel tidigare skapat säkerhet och gynnat de regimer som man kunnat leva sida vid sida med genom ett tydligt agerande där man krossat sina angripare. Som exempel nämns när Israel 1982, helt utan egen förlust, i princip slog ut hela syriska flygvapnet med dess Sovjet-byggda MIG-plan. Det ingripandet innebar även en signal om styrkeförhållanden i det kalla kriget mellan öst och väst.

Krauthammer menar att USA i dag är beroende av att Israel gör det jobb de tidigare utfört, vilket i dag innebär att slå ner en aggressiv islamistisk gruppering. Israel har alltså, menar Krauthammer, fått ett förtroende av USA att dämpa en våldsförhärligande expansiv politisk rörelse med ursprung i Iran och varandes en del i axeln Iran-Syrien-Hizbollas Libanon. Detta ansvar menar han dock att Olmert tills nu brustit i att ta. Olmert ska bland annat ha bromsat en markinsats, haft öppna möten när Israel fastlagt krigsstrategi samt genom att Olmert tagit tillbaka beslut och inte fört en tydlig linje för att krossa Hizbollah.


Egna funderingar:

Själv blev jag lite fundersam när Olmert redan i ett tidigt skede av konflikten började tala om en NATO-styrka i södra Libanon. Det uttalandet i ett så tidigt skede gav intryck av att han hade mer fokus på morgondagens diplomati än det akuta stoppandet av Hizbollah.

Det ligger kanske en del i Krauthammers resonemang, men det jag inte fann helt övertygande är huruvida USA gett Israel stöd ett särskilt starkt stöd för ett mera resolut ingripande mot Hizbollah. Den politik USA fört tycker jag gett intryck av mer diplomati än tidigare (vilket naturligtvis bl a FN kräver). En misstanke är att USA av det instrumentella skälet att inte äventyra ett darrigt stöd i Irak kan ha accepterat återhållsamhet i insatserna mot Hizbollah. Om mina misstanke vore riktig tror jag att de skulle vara en onödigt stor amerikansk hänsyn till Irak-situationen. Ledare där kommer nog alltid att kritisera Israel i krig mot shiiter (märk dock att i många arabländer har man inte fördömt Israel utan där talas istället om Hizbollah som Satan) och detta hade nog skett i ungefär samma utsträckning oavsett krigföringens intensitetsnivå (t ex marktrupper eller ej). (Det svagare stödet för USA bland sunniterna riskeras knappast av intensifierat krig mot Hizbollah samtidigt som det grundmurade shiitiska stödet torde tåla vissa påfrestningar; hela 98% (nittioåtta procent) av shiiterna ansåg för drygt ett halvår sedan att USA:s invasion var försvarbar.) Risker borde lika gärna kunna finnas med att behandla Hizbollah för milt och därigenom ge dem framgångar i regionen där trycket från en shiitisk islamofascism kanske skulle kunna destabilisera Irak. Att Iraks premiärminister gett Hizbollah ett åtminstone indirekt stöd (rgrblog) antar jag förresten inte behöver innebära ett starkt stöd utan kan ha syftat till att inte utmana utan lugna samtliga shiitiska grupper.

Men det här om USA:s försiktighet var som sagt bara en misstanke vars korrekthet Krauthammers artikel talar emot!

Men om nu Olmert inte skött detta med tillräcklig kraft är jag faktiskt inte heller övertygad om att Bushadministrationen gjort det. Att USA haft en mer återhållsam linje kan en sådan sak som Bushs tal om att prioritera att få Syrien allierad i kampen mot Hizbollah tyda på. Ett fokus på diplomati alltså, och i dagarna ser vi hur ett avtal om vapenvila prioriterats. Tyvärr har inte den syriska regimen gjort de avståndstaganden från islamisterna som Bush önskat utan snarare gett dem stöd genom att bjuda in en Hizbollahrepresentant samt i dag tala om sig själv i termer av en Hizbollahsoldat(!), så vilken framgång diplomati har för att bryta Hizbollahs aggressioner återstår att se. Syriska politiker öppenhet till Hizbollah visar nog snarare på den iranska terrororganisationens stora makt i regionen.

Vidare innehöll gårdagens nyhetsflöde en uppgift från Israel, att de skickat soldater för att mörda några Hizbollah-ledare i en lägenhet (svt). Israel nämnde att man hade kunnat skicka en missil in i lägenheten, men att man på grund av riskerna för civila offer skickade en specialstyrka istället samt att man därmed ville visa att Israel kapacitet och att man vill spara civila. Jag är kanske en neandertalare i medie- och informationssamhället men hoppas ändå att Israel valde metoden av helt andra skäl än att ge allmänheten ett visst intryck. En så att säga icke-diplomatisk uppgörelse med kärnvapenproducerande Iran torde bli av en kaliber där liknande ”nya-moderat-stylade” pressmeddelanden, anpassade till medievänsterns verklighetsdramaturgi, är något rätt ovidkommande.

Ytterst handlar detta om maktpolitik i området och det maktspråk Hizbollah och Hamas talar är terrorkrig. En annan fråga skulle ju kunna vara om möjligheten att motverka Irans strävan efter kärnvapen underlättas vid återhållsamhet mot Hizbollah? Det torde vara mycket osäkert, om inte osannolikt, att diplomati blir en framgångsväg för att stoppa Irans kärnvapenprogram och därmed behöver den knappast tas hänsyn till i kriget mot Hizbollah. Möjligen ger ett resolut svar på Hizbollahs aktiviteter en värdefull signal (en slags bestraffning a’la kognitiv beteendeterapi?). Victor Davis Hanson menar att ett läge där exempelvis Iran skaffat sig och använder kärnvapen vore lika med en utplåning av araber eftersom väst är militärt överlägsna i denna typen av krigföring (**). Att i dag med de medel som krävs arbeta för att undvika den tragiken är alltså att ta ansvar för arabvärlden, även om det kräver våld. Många är inne på detta. En lektor i historia, Lennart Berntson, skriver på SvD:s Kultur Väpnad konflikt med Iran och Syrien väntar och Dick Erixon återger i dag synsättet att mellanöstern kan komma att bli grus om islamofascister/Iran tillåts få tillgång till kärnvapen samt tar rent av upp ett försvar för andravärldskrigsslutets Dresden-bombningar (d v s något som i Libanon förmodligen även Per Ahlmark hade betecknat som övervåld och massmord -- som mycket väl skulle kunna vara det men som ju Israel inte ens antytt planer på, …märk: samtidigt som Hizbollah beskjuter just civila mål).


(**) Davis har i artikeln följande slutkläm.

Låt oss hoppas att demokratin I Irak består, att vår massiva humanitära hjälp faktiskt uppskattas I Mellanöstern, att diplomati med Iran verkligen fungerar, att Syrien slutar stödja terrorister och att Hamas och Hizbollah avbryter sin raketattack mot Israel -- mera för deras egen skull än för vår.

Mot detta för vår egen del mindre oroande perspektiv (att en militär konflikt stannar i Mellanöstern) kontrasterar på sätt och vis det perspektiv som t ex filmen Obsession (se den!) anlägger av globalt hot från expansiv islamism. Davis perspektiv på våldsam lösning i arabvärlden torde bygga på erfarenheterna av andra världskriget och hur nazismen sänktes med våld (det Erixon aktualiserar) medan det andra perspektivet av globalt hot snarast är en religiös parallell på kommunismens expansion under 1900-talet. De två perspektiven utesluter naturligtvis inte varandra, men man bör nog vara uppmärksam även på det radikala/politiska islams expansiva ambition. (Just nu pågår exvis i Afrika en våldsam expansion där nu Etiopien upplever ett tryck från islamister med krav på sharialagar).

-

Slutligen ett ord till er som (likt exvis Jan Guillou) ser en symmetri mellan Hizbollah och Israel beträffande ondska och metoder. Till er som kanske anser att krig aldrig är mer den ena sidans fel utan till lika delar är båda sidors fel samt att vårt ansvar därför är att lika energiskt hålla tillbaka båda sidors våld. För det första har både Iran och Hizbollah på sin agenda att utplåna Israel och deras medel är att döda judar genom att döda civilbefolkningen i Israel (Hizbollahs ledare Nasrallah har uttryckligen sagt att judarnas närvaro i Israel förenklar utplånandet av dem). Israel har i kriget målet att vinna mot den militära kraft som konfronterar dem samt i detta försvar minimera antalet civila offer (vilka dock inte helt kan undvikas och i synnerhet försvåras när civilbefolkningen tvingas bli levande sköldar). Hizbollahs mål (folkmord) och medel (dagens krigföring) står naturligtvis i strid mot internationella konventioner, medan Israel för ett försvarskrig mot Hizbollahs raketbeskjutning mot civila. Försvar mot angrepp som Hizbollahs är och har alltid varit staters medel för överlevnad.