Tangentbordskrattning i fredagsmanegen

Något självkritisk uppdatering kring 19-snåret:

Bäste läsare. Detta som jag nedan skrev på 5-10 minuter innan mullrade guden Tor stressade mig att sända det i panik är ju en aning, ja... typ... Ögonblicket senare var datorn disconnectad och timmarna sen dess har insikten bara vuxit om textens usla kvalitet. Eftersom radering alltid blir fel så låter jag sk*ten stå kvar men färglagd. Som orerande håller det naturligtvis ... viss nivå. Rubriken tog en halv sekund att orera fram mitt under ett blixtnedslag och innebär snarare än krattning i manegen verbal nedskräpning (Att kolla allt jag skrivit innan jag klickar PUBLISH är härmed en regel -- vilken svåruttänkt strategi... not!)

//Krattan Magnus som nu tar bloggpaus några dar. (Fast en och annan poäng finns nog ändå i tramset nedan. :-I Vid närmare eftertanke var nog bara sista stycket och rubriken riktigt usla! See ya! ;-) )




Nu ska jag slow-blogga, eller vad man ska kalla det... Lite nonchigt kratta över tangentbordet med en lånad grej från an annan blogg, nämligen Johan Norbergs notis om den tydlige (men inte särskilt brighta, kanske) sosse-apologeten Anna Larsson som i dag skriver en artikel på SvD Inrikes.

Artikeln börjar med den gamla ”sosse-trofén”, någon vänsterjournalists hyllning av Sverige i Newsweek för några år sedan, och efter en del tugg passeras Michael Moore på vägen mot Chomsky. När den senare är urmjölkad i en mening startar följande:

USA är ett land med låga skatter och ett minimalt ekonomiskt skyddsnät för samhällets olycksbarn. Ett land där du får klara dig själv men där ”alla” i gengäld har chansen att bygga sig en egen förmögenhet.

Denna "olycksbarn"-ingress till det parti av artikeln som här startar får sin förklaring lite längre ned. Anna drar lika flinkt som en tangentbordskrattande fredagsbloggare vidare i sitt artikelskapande:

Som Bill Gates och Warren Buffet. Män som när de har skapat sina imperier och byggt sina lyxhus ändå har så många miljarder kvar att de knappt kan räkna dem. Män som bestämmer sig för att bli historiska på riktigt genom att skänka bort pengarna. Till ändamål som de personligen tycker är viktiga. Och det är klart att vi ska bekämpa hiv och malaria men borde det inte vara en gemensam angelägenhet för världens stater? The American Way av välgörenhet är ju inte speciellt demokratisk.

Det är här som Norberg slår ner med sit sokratiskt upplysande konstaterande om vad texten säger. Att rika som glatt ger 90 procent av sin förmögenhet till fattiga är sämre än de som mer motvilligt bidrar med några fömögenhetsprocent i skatt. Men nu kommer sensationer:

Och den ger inte de amerikanska barnen större rörelsefrihet.

Öh?! Vänta lite nu! Anser Anna Larsson att pengarna ska gå till de stackars fattiga amerikanska olycksbarnen (som existerar i Annas föreställningsvärld)? Anna måste väl mena att Sverige är ett bra exempel i det avseendet, nämligen att vi ger feta bidrag till våra unga. Jaha... Och vad exakt skulle vara bättre och mer moraliskt med att ge konsumtions-stålar till de unga snarare än att hjälpa utblottade människor i tredje världen med att bokstavligen komma på fötter? Hm... Detta är nog någon valrörelse-grej. Ett köttben inmarmorerat i den välmatade stockholms-blaskan.

Jag läser vidare.

”Jag gillar att bo i ett land där man betalar mycket skatt och ingen svälter”, svarade skådespelaren Stellan Skarsgård när han på den brittiska presskonferensen till filmen Pirates of the Carribbean: död mans kista fick frågan varför han bor kvar i Sverige och inte flyttar utomlands.

Oops! Kontentan av en trovärdig persons citat är att de amerikanska barnen svälter (även om det inte var vad den citerade sa), så det är klart att Gates inte borde fördela sina pengar själv till goda ändamål, utan att jänke-bratsen ska få fria luncher med Coca Cola. Klart som korvspat.

Valrörelse. Det känns som att det kan bli en slibbig månad, denna närmsta... (Vissa har prognostiserat löftes-störtskurar.)

Alliansen, sätt lite piff på den! Maudan! …och Gurra! ..i en sprudlande grand finale. Om inte annat för Annas skull, då det är inte utan att jag man känner viss empati med …krattan bakom tangentbordet.