Bob Dylan var här inne i en musikalisk period som jag aktar högt, kanske högst. Scarlet Rivera heter violinisten.
One More Cup of Coffee (Valley Below)
Under den kreativa perioden från mitten av 70-talet och några år framåt anser jag att live-plattan Hard Rain med sin direkthet och enkelhet sticker ut (falsksång på Oh Sister till trots), kanske rent av i Dylans utgivning som helhet... Jag finner alltså även denna period som en höjdpunkt i Dylans karriär. Just låten Hard Rain saknas dock och albumets namn kom sig visst av att det regnade på konserten sent under The Rolling Thunder Revue-turnén. Dylan menar visst att de allra bästa framförandena han gjort är just live, men jag vet ju inte vad han tyckte om denna lite röjiga spelning. Jag finner nog Hard Rain-giget avskalat och därför med ett starkt tilltal. Grymt musikaliska musiker (adjektivet "skickliga" är otillräckligt).
En Dylan-platta som jag tycker en Dylansamling bör ha är annars Desire. Oh Sister finns med här liksom Hurricane som handlar om den för mord oskyldigt dömde svarte boxaren Rubin Carter. (Även videons One More Cup of Coffee förresten!) Scarlet Rivera har även här en central roll och duettsång med Emmylou Harris lyfter ett antal låtar.
En platta som återger nämnda liveturné, The Rolling Thunder Revue, är bootlegseriens volym 5, dubbelalbumet Live 1975.
Andra bloggar om: bob dylan, musik, kultur
Comments
2 Responses to “Dylan, som god kompensation”
Dylan är helt suverän och det är kul att se att du gillar hans musik. Bra med videor på Youtube förresten. Jag håller helt med om att Desire-plattan är riktigt bra. Mina favoriter där är förutom O Sister och Hurricane också Black Diamond Bay och Sara.
På Hard Rain tycker jag nog förutom Oh Sister-varianten Shelter from the storm är en av favoriterna jag har därifrån.
Ah, men One More Cup of Coffee på "at Budokan" gillar jag nog allra bäst. Undergångsstämning.
Skicka en kommentar
Kommentera relevant och undvik invektiv.
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.