Ledartransitionen, en (s)vanesång? -- om Perssons eftermäle

Har varit väl tyst här på sistone. Har egentligen inte mycket tid att lägga på bloggandet, så jag tänkte beträffande den socialdemokratisk kritik som nu dykt upp i Aftonbladet bara spinna vidare lite på Perssons sätt att avgå. Att det kan komma att få ges plats i hans eftermäle.


Jag tror att Perssons framgångssaga till stor del beror på hans förmåga till, så att säga, ett drivet maktspel. Exempel på det kan ju vara när han efter valet 2002 utropade Socialdemokraterna som segrare utan att man då mellan partierna i vänsterblocket hade några färdiga överenskommelser om att regera ihop. Det var en kraftfull segerproklamation som ifrågasattes och delvis utmanades av att Miljöpartiet hade samtal med Folkpartiet.

När Persson trädde fram i rampljuset efter valresultatet denna gång så tackade han valarbetarna, men framför allt -- och som är det vi minns -- så deklarerade han att det var andra som nu skulle bygga den politik som skulle ge segern år 2010 och att han avsåg att träda tillbaka från den politiska scenen. (Det var nog det som vi enligt Perssons beräkning skulle minnas.)

Det är iofs inget fel att avgå men när Perssons partiledarvärv ska nagelfaras, hur kommer då hans förmåga att skapa något för socialdemokratin att bygga vidare på att bedömas; eller hans bidrag till att fostra/odla ersättare på den post som han själv hade? Om Perssons signum kommer att vara den maktfullkomlige så var kanske inte just den saken mest skadlig för partiet? Kanske snarare att i Perssons eftermäle en konsekvens av hans ledarstil, i form av en brist på idéer och ledarfostran den kan ha resulterat i, kommer att växa i betydelse? (**)

Göran Perssons snabba avgångsbesked kan nog även, i sig, ha varit en del i hans stil som offensiv maktspelare. Genom att han satte fokus på sin avgång så mildrades nog snacket om varför valet inte vanns, åtminstone temporärt, liksom ökade i motsvarande grad möjligheten att ostört kunna växla ner till torparlivet (jaja, jag vet att en del vill jag ska skriva herrgårdslivet; någonting däremellan kanske?).

Men samtidigt var det ju socialdemokratin, rörelsen, som valde Persson och som därför ytterst får ta på sig i att ha hyst den starke solist som man nu valde att backa upp. Jag har inget problem med att de med maktfullkomlig stil sitter på topposter eller ens att de är statsministrar så länge demokratiska procedurer följs. Det är bara att gratulera Persson till en fantastisk resa! Om än kanske inte helt enligt rörelsens ideal (men säg mig en stor socialistisk ledare som levt upp till de idealen!? (Ja-ja, okej! Nelson Mandela. Undantaget som bekräftar regeln?)).


Socialdemokraternas framtid då? De kan knappast gå åt vänster, just som Widar Andersson noterar här, eller som statsvetarprofessorn Vernon Bogdanor klarsynt analyserade om Europas socialdemokratis framtid på DN Debatt i går. Nej, det krävs en distinkt positionsförflyttning mot mitten/medelklassen för att socialdemokratin ska bli att räkna med under återstoden av detta sekel. (En vänstergir skulle exkludera den majoritet av befolkningen som är medelklass och inser att en smidig marknadsekonomi och morötter att skapa genererar välstånd snarare än att fördelning gör det.) För en sådan förflyttning krävs antagligen en stark ledare som får sitt mandat just genom sin styrka. Ungefär vad Persson fick, alltså. Men denne ledares styrka måste säkerligen mycket mera byggas på en så att säga ideologisk briljans. Ungefär som hos Blair, alltså. (Eller varför inte Reinfeldt.) En "Blair" eller adjöss med den svenska socialdemokratin. (***) Det får bli denna min lilla fredagsspanings slutsats.

Förr eller senare under kommande fyra, fem månader träder alltså denne Blair fram, eller så är det åtskilliga mandatperioders game over för vänsterblocket i svensk politik. Om inte socialdemokraterna blir ett så att säga normalt parti (se Widar- och Vernon-länkarna ovan), även obundna till starka särintressen, så kommer demokratiskt och rättvist andra partier att dominera den svenska politiska scenen. En högst trevlig, borgerlig rättvisa! :-)

-

(**) Den motbild som t ex Persson ger (sr.se) är dock att han ger processen att välja partiledare tid och att därmed den turbulenta process som var når han själv valdes -- läs: Monas kontokort -- ska undvikas; dock gör inte detta observationen om brist på idéer och ledarförmågor mindre relevant. Att spekulationerna ska minska genom att en självskriven kandidat skymtar/träder fram är väl den förhoppning som partiet nu får ty sig till. Diskussionen om att det blir en kvinnlig partiledare får nog snarast ses som politisk såpa, eller snarare som politik i sig. Verkligheten -- kompetensbedömningen av kandidater som ställer upp -- kommer slutligt att avgöra saken.

(***) Den enda förnyare jag just nu kan se är Jan Nygren, men dennes intresse av att leda partiet torde nog inte vara så stort. Dock inte otänkbart att det finns andra i dag ej diskuterade och kanske okända namn som kan komma att dyka upp.


(Erixon gav förresten viss inspiration till denna bloggpost här och här.)


Andra bloggar om: göran persson, socialdemokraterna, partiledare, jan nygren