levande facklor, religion och integration

[Filosoferande kring lika aktuella som slitna ämnen?]

På 60-talet (och senare?) uppmärksammades ibland medierna de buddistiska munkar i Vietnam som i protest mot västerlänningars/katolikers närvaro och påverkan brände sig själva till döds. Här ett exempel på en sådan händelse i Saigon. (Buddhist Information)



Flera invandrare och muslimer

Kurt Lundgren dividerade här om dan hur lång tid det kommer att ta för ”invandrarna” att med dagens invandringstal bli i majoritet i Sverige och kom fram till knappt 200 år. Frågan är dock vad som _då_ kommer att ses som invandrare och inte invandrare. En 8:e generationens flykting, är det en invandrare? Med en konstant invandringskvot på dagens nivå och ingen massflykt av svenskar lär ”invandrarna” (i någon meningsfull betydelse av ordet) inte komma i majoritet, men befolkningen blir naturligtvis mera kulturellt diversifierad ju större inflödet är av människor från avlägsnare kulturer.

Nu diskuteras ju ofta religionen islam, och det speciella där är antagligen att den har särskilt strikta uppfattningar om hur människan ska vara i kollektivet på ett sätt som går stick i stäv med vår kulturs liberala individcentrerade synsätt. Som andel av befolkningen i Europa har väl muslimerna under de senaste decennierna ökat från nära noll till några procent. T ex i Tyskland i dag 3-4 procent. Men i vissa områden är islam dominerande och i vissa städer är säkert minst 10 muslimer (cirka halva Marsielles befolkning har jag för mig är muslimer). I det fattigare östra Tyskland har en invandringsvåg av turkar inneburit att städer som exempelvis Dresden har fått många muslimer. I just Dresden var visst användandet av slöjor i skolorna föremål för en konflikt och debatt för några år sen (borde länka här, men hittar inget just nu... :-P ).


Kan vågskål tippa över?

I krig vet vi att aggressiva belägringar kan leda till att ursprungsbefolkningen i så hög grad lämnar det område där de har sina rötter att dessa till sist helt enkelt tas över av angriparna. I krig har ju även slakt av människor förekommit, såsom det kanske var när Königsberg blev Sovjetenklaven Kaliningrad och den tyska befolkningen plötsligt blev rysk. Nu har ju invandring inte alls med krig eller slakt att göra, men kulturskillnader kan säkerligen skapa just olustkänslor och en känsla av andlig belägring. Vid en tillräckligt stor andel invandrare från en homogen och kanske auktoritär/dominant invandrargrupp kan jag tänka mig att liknande känslor av belägring eller irreversibelt övertagande kan uppstå som efter en militär belägring.

Här skulle alltså en effekt kunna finnas som minskar de 200 åren i Kurts beräkning, men detta skulle ju kräva att "invandrare" vore något meningsfullt samt homogent. Så är det knappast i Sverige. En försvagning av ursprungskulturen vid mötet med andra kulturer är dock ofrånkomligt, men frågan är om det alls behöver ses som negativt. Går du helst ut en kväll i Stockholm, Helsingfors eller Haparanda?

Så bekymmer med en majoritet muslimer generellt i väst verkar "matematiskt" inte finnas de närmaste århundradena, halva millenniet eller så. Men lokalt har vi ju redan, efter knappt ett halvt sekel lite högre invandring, kulturkrockar av mer allvarligt slag i städer och stadsdelar. Östra Tyskland. Malmö. Diverse förorter. Här har vi alltså områden som många gånger redan sett en utflyttning starta och ett alltför homogen ”invandrarsamhälle i samhället” torde innebära att integration till majoritetssamhället försvåras.

Problem med diversifierad kultursammansätning kan man ju tänka sig planar ut med tiden, på några generationer eller så, men tydligen har invandringen i vissa områden skapat en total homogenitet av människor med ursprung i andra kulturer än majoritetskulturen, vilket lett till permanentad segregation och utanförskap.

För att förstå förutsättningarna för hur den situation vi har långsiktigt bör hanteras borde USA kunna ge oss lärdomar. Mauricio Rojas har t ex skrivit en del rapporter som berör amerikanska minoritetskulturers communities där han bl a tar upp vikten av att sammanhållningen inom minoritetskulturer ger en stark intern ekonomi som kan utgöra en bas för individer inom kulturen på vägen mot framgång även i s a s det större nationella sammanhanget. I detta åperspektiv är ju inte "invandrarområden" något negativt, men statens passivisering som summan av vår integrationspolitik tycks ha inneburit är naturligtvis inte något som det mer framgångsrika USA haft.

Man ska nog inte heller glömma hur en bättre integration, t ex USA:s, även torde bidra till att ge invandrare en bättre position i samhället i stort. (Minska den strukturella rasismen, som Kamali skulle ha uttryckt det.)


Kan islam bli demokratiskt?

Gilles Kepel (tycks vara lite ”Göran Rosenberg-vänster”; gör mig skeptisk) har optimistiskt talat om en potential för muslimerna i väst att avgöra religionen islams framtida inriktning mot antingen demokrati/sekularism eller totalitarism/fundamentalism (DN). Jag finner det inte alls orimligt att tro att en slags "masspåverkan" av vårt friare samhälle på muslimska invandrare skulle kunna spela en roll i en slags islamisk reformationsprocess, men jag har svårt att tro att minoriteten av jordens muslimer i väst skulle kunna bli så starka att de rubbar ordningen i den muslimska världen. Då ären konkurrerande demokratisk sekulariserad islamisk rörelse i väst, som kan spela rollen av en drivkraft för förändring, troligare. Skulle vi få se en sådan stark ny rörelse i väst skulle alltså påverkan mellan denna och traditionell islam bli det som förändrar den senare, utan man får snarare utgå från att en stark splittring och djup klyfta mellan arabvärldens mainsream islam och den nya i väst uppstår. (Annars lär knappast reformationen vara äkta; jämför striden mellan lutheranism och katolicism.) Man skulle här kunna tänka sig att "de nya" muslimerna i väst rent av blir de som vill begränsa invandring från länder med traditionell islam.

Jag tror alltså inte på en gradvis förändring av traditionell islam genom t ex en process av dialog och "köpslående" mellan traditionell och reformerad islam. Förändringen måste i vissa avseenden (och kanske särskilt för auktoritära ledare) bli smärtsam samt komma inifrån religionen själv, d v s från dess utövare.


Hantering av det patriarkala, inhumana

I en reformeringsprocess av islam följer naturligtvis även bakslag (det är ju så Francis Fukyama -- som förutspådde historiens slut och fred under en global omfattad liberalism -- söker förklara dagens våldsamma islamism), och det är där bara att konsekvent stå emot totalitarismens reaktion där vi då även står på den önskvärdareformationskampens sida. Det är alltså även för ett utvecklat humanistiskt islams skull som vi ska mot sådant som bortgifte, omskärelse eller den så kallade hederskulturen. (Om nu någon anser att detta är kulturimperialism, betänk att andra religioner inte ens är tillåtna i islamiska samhällen.) Även islamiska regler om slöja för barn torde vara rimligt att västs politiker motsätter sig (bygger på ett synsätt på kvinnor och barn som är främmande ur ett sekulär rättighetsperspektiv med individens i centrum). Svårast att övertyga sekulära regler allmängiltighet brukar vara liberaler och andra som anser att särbehandling ändå gagnar individen.

En självklar invändning mot mitt förespråkande av universella lagar kan ju vara att de går stick i stäv mot ett starkande av de etniska communities som kan fungera som en språngbräda ut i vidare sammanhang. Men en lika självklar replik på denna invändning är att de regler som vi inte ska acceptera förtrycker individen. Individen kan juinte bli starkare genom att förtryckas! (Sålunda: Respekt, Nyamko Sabuni! Trots min nästan imam-gubbigt principiella motvilja mot purunga ministrar.)


Framtiden – beror även på oss

Avslutar med slutsatsen att muslimers framtid i väst, som reformatörer av ett i dag alltför totalitärt och inhumant islam, även bör bero på oss och att vi inte faller undan för de auktoritära pekpinnar med bakomliggande frihetsinskränkande syften som kommer från traditionell islam (inklusive de muslimska organisationer som sägs syfta till kommunikation mellan väst och islam). Det gäller att vi konsekvent står upp för en sekulär frihetlig politik samt söker undvika särbehandling.

En tydlig hållning tror jag alltså kan gagna de muslimer som är i färd med att skapa ett nytt demokratiskt och från politik avskiljt islam. Där skapas naturligtvis även en oerhörd spänning mot traditionell islam, men här har vi alltså ingen skyldighet att vara neutrala utan vi bör naturligtvis stödja det islam som förespråkar universella värden som frihet och demokrati. Ett framför allt moraliskt stöd, genom att inte acceptera inhumana och förtryckande i religionens namn, skulle nog gagna de s a s progressiva muslimernas sak.

Att vi stöter oss med traditionell islam har alltså ett s a s moraliskt värde av universella mått. Om vi inte står upp för dessa värden och misslyckas med att försvara de friheter vi betraktar som universella torde vi få en ofrånkomlig utveckling mot enklaver med mer traditionell islam i Europa. Om nu inte såna redan är ett faktum, t ex i södra Spanien, så inom en relativt snar framtid. Då kan det ju mycket väl hända att vi får se protester som liknar den buddistiske munkens i inledningen av denna bloggpost.

Tycker du jag går för långt denna sista farhåga? I min förra post nämnde jag att i Erfurt (i östra Tyskland inte alltför långt från Dresden) en 73-årig pensionerad pastor i tisdags på en reformationens dag brände sig till döds för att varna mot den islamisering av Europa som han ansåg hotar. (Brussel Journal) Alltså även här en äldre man med motiv likartade buddistmunkens på 60-talet.



Medietäckning

Kommer denna protesthandling i Erfurt att uppmärksammas lika mycket som buddistmunkarna i Vietnam uppmärksammades? Det verkar inte så. Jag har sökt på "Erfurt" och hittills har vare sig BBC, SVT, SvD eller DN skrivit något om händelsen. Frågan är om de fruktat att nyhetens blotta existens skulle betraktas som islamofobi eller om de bara ansåg nyhetsvärdet vara för lågt? Om det nu var en ofarlig protest så gör det väl inte saken mindre befogad att skriva om. Buddistmunkarna skrev man ju om. (En elevs självmord i samma stad för några år sen -- där eleven skjutit vilt omkring sig och skottskadat läraren i benet -- ser jag att man skrev mycket om i europeiska tidningar.)

Genom att skriva om händelsen kanske man anser att man erkänner en problembeskrivning som var den protesterande pastorns beskrivning, och att man ville undvika att saluföra en sådan. Det får bli min tes. (Sen är jag förresten mindre orolig för islam än pastorn; totalt relativistiska politiker oroar möjligen. Här gäller, som alltid, att tackla problem. That's it!
Uppdatering: Beklagar vanvördiga jargongen/ordvalet här på slutet. Pastorns integritet och djupa lidande kan jag inte ifrågasätta!)


Andra bloggar om: invandring, integration, islam, religion, mauricio rojas, erfurt, tyskland, gilles kepel