Behov av kollektivavtalsreform, men hur?

Hos Thomas, Fridholm och Kjellberg har jag i dag babblat om Hotell- och restauranganställdas förbunds blockad mot familjeföretaget i Göteborg.

Jag anser att en viktig synpunkt är att Sveriges tillåtelse att låta facket styra arbetsmarknaden enligt en korporativ modell knappast regleras strikt enligt lagen samt är en unikt svensk politisk kulturell kvarleva som direkt hindrar företag att utveckla sina verksamheter. Detta hinder kommer sig av att facken i avtal stipulerar hur t ex arbetstiden ska läggas upp samt lön utbetalas. Inom byggsektorn gäller exempelvis ackordslöner. Under Vaxholmskonflikten diskuterades ett fall där innovativa företag som gav anställda ersättningar långt över de så kallade kollektivavtalens miniminivå och som innebar mindre av stress och slitage på kroppen, d v s en bättre arbetsmiljö (återkommer med länk när tid medges), men som inte kunde sluta kollektivavtal och samtidigt driva sin verksamhet, eftersom facket i den näringen styr alla arbetsgivare att använda (ohälsosamma) ackordslöner.

Det finns lagar som innebär föreningsfrihet i Sverige, men i praktiken gäller inte i den svenska arbetsmarknadspolitiska avtalsmodellen. Vissa talar om att det här står individer mot kollektiv, men naturligtvis drabbas även kollektiv (arbetare i företag eller hela yrkeskårer) av stelbenthet och fackets krav på -- genom kollektivavtalen -- absolut kontroll av samtliga svenskar som utför arbete.

Men om nu Sverige ska göra ett avsteg från en modell som är unik i världen och känns mera hemmahörande kring exempelvis sekelskiftet för drygt 100 år sen än i dagens tjänstesamhälle, hur ska då detta förändras?

Någon totalt fri arbetsmarknad i Sverige är ju inte möjlig. Libertarianer får ju gärna hoppas på en sådan, men det vore väl ungefär lika troligt som att man skulle kunna få Zlatan att spela ordinarie back (även om jag förstås tycker att det vore mera framsynt med en individualiserad modell än att Zlatan spelade back!! Dålig liknelse kanske... vad?! orerande???), men en förändring är alltså något som bland annat en förändrad och flexibel marknad mot ökat tjänsteinnehåll i samtliga branscher tvingar oss till. Själva principen, att facket ska tvinga sig till detaljstyrning av vartenda arbete i Sverige, även för dem de inte organiserar, är ju ett i sig orimligt förmynderi i enskilda svenskars angelägenheter från en relativt politisk intresseorganisation.

Vad kan då "semi-lösningen" vara, som inte innebär total individualisering utan behåller ett köttben för facket att gnaga på? (Jag är iofs ingen expert på området, men har nog en del rudimentära kunskaper.) Det skulle förslagsvis (1) kunna vara att man begränsar kravet på anslutning till kollektivavtalen för fåmansbolag. Detta skulle dock inte lösa problemet med annorlunda lönedebiteringsmodeller för annorlunda, innovativt konstruerade produktionsmodeller (ofta med ett högre tjänsteinnehåll, vilket t ex gällde för ovan nämnda blockerade byggföretag). Ett annat sätt skulle kanske kunna vara att (2) dela upp kollektivavtalet i olika nivåer, där strejkrätt och andra grundläggande rättigheter för arbetare ligger på en prioriterad nivå (där möjligen även grova gränsvärden för arbetstid kan ligga) men att detaljer kring löner och arbetstider endast berör de företag som är anslutna till båda nivåerna i kollektivavtalet. Med denna konstruktion antar facket en modell där de inte i detalj styr alla företag, men att de mest rudimentära kraven i kollektivavtalen påtvingas alla företag. I denna senare modell är alltså även fortsättningsvis samtliga företag de facto (men inte strikt i lagens bokstav) tvingade att vara anslutna till kollektivavtalen, men det skulle kräva en viss omskrivning av arbetsrätten i lagen, i de delar där kollektivavtalens reglering nämns, nämligen rörande dessa avtals utsträckning i olika fall (man kan kanske tänka sig ett explicit obligatorium och en låg avgift för den prioriterade grundläggande nivån). Det kunde ju bli ett intressant och roligt jobb för politikerna att bereda en sån lagförändring. Både en sosse och en kollektivavtalskramande moderat skulle nog utan moraliska dubier kunna ta sig an en sådan uppgift och därmed ta ett steg ut i en betydligt modernare omvärld. Vi skulle antagligen kunna slippa en del konflikter och Europadomstolsprocesser framöver om vi på detta eller på nåt annat klokt sätt anpassade vår korporativa dinosaur till arbetsrättspraxis vi har i dag till något annorlunda och friare.

Nu begär jag inte att libertarianerna ska gilla mitt förslag. Tvärtom! Gör de det så förlorar ju en rimlig helt individualiserad ordning en röst i debatten! (Hoppas t ex att Federley står på sig.) Nej, kalla mig gärna sossejävel!

En fortsatt press på stöddiga(*) fack är nog snarast en förutsättning för att kunna mobilisera för en förändring rörande nämnda vansinnigheter i den korporativa arbetsmarknadsmodellen.

-

(*) BTW: Facken är inte bara stöddiga, vissa ljuger. Den som ledde aktionen utanför Wild’n Fresh menade att de inte hade för avsikt att missgynna restaurangverksamheten såsom metod för att åstadkomma en förändring, när jag noga ställde en fråga om just det. Sure baby! Logiken var att de skulle få det bättre sedan; bli "frälsta" antar jag; tvingas köpa fackets inflytande på dem. Nej, detta är inte något sunt i ett samhälle som i övrigt har föreningsfrihet samt bör förorda en frihet från att tredje part, vid sidan av staten, dikterar alla människors liv.


Andra bloggar om: hrf, göteborg, arbetsmarknaden, facket, kollektivavtal, politik, samhälle, korporativism, socialdemokraterna, moderaterna, vaxholm, byggfacket, arbetsrätt, blockad, federley