Blogg: "Jag har sett framtiden"

Levned og meninger publicerade i söndags denna text, som jag efter bästa förmåga översatte. (Via Snaphanen.)

Av Ulla Lauridsen.

Jag har sett framtiden

Och jag är än mer rädd än jag var tidigare. Jag var ute med hemvärnet idag. Drottningen besökte Patriotiska Sällskapet, som har 200-års jubileum.

En bit ifrån ligger det en moské, och jag kom händelsevis att stå i den änden av området, för att hålla koll på den publik som vi väntade oss. Det kom nu ingen större sådan, dels för att arrangemanget inte hade blivit omtalat särskilt mycket och dels på grund av mycket varmt väder. Men det var familjedag i moskén och de 8-10 barn som sprang utanför visade sig vara en riktig utmaning. De tog helt enkelt inte notis om någon av vad jag sade. En av pojkarna var extremt provocerande och utmanande. Hela tiden. Och de andra pojkarna följde efter. Vi talar om barn på 6-10 år. Alla hans frågor var varianter på ett tema: Varför ska jag rätta mig efter något som helst som du säger?

Inledningsvis betedde de sig artigt och därför svarade jag dem vänligt och inkännande -- som alltid med folk som uppför sig väl. Jag berättade för dem att drottningen skulle komma, och om de ville se henne och fick för sina föräldrar så skulle de ställa sig där. Det fick en av pojkarna att meddela mig att "Hon är inte min kung. Icke-muslimer är inte bra", eller något liknande. Jag svarade vänligt att drottningen är alla danskars drottning, oavsett om de är muslimer eller kristna, eller vad de nu kan vara. På det svarade han "Hon är i alla fall inte min kung. Vi har bara en kung." Då det inte är professionellt eller på något sätt klokt att inlåta sig i en diskussion med publiken frågade jag inte om det kunde vara den jordanske kungen eller något.

Det var lite enklare för mina manliga kollegor att hantera dem, men även mot polisen hade de en tendens att ständigt testa gränserna hos.

Lite senare frågade mig en 12-13-årig pojke om jag var polis? Jag vill inte och ska naturligtvis inte utge mig för att tillhöra polisen, och erfarenheten har lärt mig att det är hopplöst att förklara allt om hemvärnet och polishemvärnet, så jag svarade bara att jag är soldat, vilket ju inte heller är lögn. Då svarade han med en häftighet som ärligt talat chockerade mig: "Jag är också soldat". Mannen som följde med barnen (de träffade överhuvudtaget inga kvinnor på moskéns familjedag) såg lite förskräckt ut och gav mig å barnets vägnar en ursäktande blick, men jag tror ändå att jag förstår vad pojken menade.

Vid lunchen talade jag med en kvinnlig polis om hon också hade problem med att bli respekterad, eller om uniformen bar på auktoritet i sig, och hon sa att det var nödvändigt för henne att vara mycket hård och direkt från första stund. Jag har hört talas om manliga officerare som också har problem med att få unga invandrare med härkomst från Mellanöstern att följa deras förordningar. Som resultat blir de fyrkantigt förebyggande och hårda och sedan kan de unga araberna med viss rätt hävda att polisen behandlar dem annorlunda än unga danskar och inte visar dem respekt. Problemet sett ur polisens perspektiv är dock det jag upplevde idag: Att om man från början är vänlig och inkännande så blir man dömd som svag och förlorar sin auktoritet.

Igår förstördes en polisbil, som ett ögonblick lämnats utan uppsikt i Ishöj. Det kan bara tolkas som fientlighet mot ordningsmakten. Hur ska vi i framtiden hänga ihop som samhälle om en stor eller mindre del av en växande minoritet inte bara frånkänner verkställande myndighetens auktoritet, utan även bekämpar den?

http://lokalavisen.dk/politibil-smadret–/20100710/artikler/100719996

Jag tröstar mig med att Patriotiska sällskapet blev 200 år med följande uppbyggliga mål:

"Patriotisk Selskab blev stiftet den 11. juli 1810 med det formål: “med almen ånd og kraft at fremme sand og gavnlig industri i landøkonomien, i manufaktur- og fabriksvæsenet, i fiskeri og andre frembringelsesgrene, at udrydde vrange begreber, at kæmpe imod fordomme…” og “at opvække, belønne, nære og fremme hos begge Kjøn af alle Stænder, Arbejdsomhed, Vindskibelighed, nyttig Sparsomhed og Agtelse for Landets egne Frembringelser”."

Det är denna sortens mål och arbete som skapade det Danmark vi känner. Grattis till jubileet. Det fanns naturligtvis ingen antydan om bekymmer med inbjudna gäster.

-
Jag tror att viss invandring från Mellanöstern är möjlig, men att en för stor sådan, ungefär som Ulla skriver, ger en växande minoritet som blir en utmaning för samhället. Har tidigare nämnt denna sorts problem i bl a svensk skola och i en norsk familj i en invandrartät Oslo-stadsdel.

Andra bloggar om: samhälle, invandringspolitik, Danmark, mångkultur, islamisering, invandring, integration