Bildt om skatter - jag orerar

En fortsättning på temat i min förra post:

Carl Bildts senaste korta och kärnfulla blogginlägg kan inte annat än rekommenderas!

Här pekas på utvecklingen i USA under Bush som ett exempel, och nedan citerar jag mer än lovligt (läs det på Bildt Comments):

The country has now had 10 consecutive quarters of growth above 3 %, which is the longest period of expansion since the mid-1980’s and clearly better than the Internet- and Clinton-boom years of the 1990’s.

More than 4 million new jobs have been created, and unemployment has dropped below 5 %. It is clearly significantly lower than in countries like France or Sweden.

Productivity has been increasing very fast. During the last quarter reported it increased by more than 4 %. This is happening in spite of no fewer than 12 increases in interest rates, taking them to a level twice the one in the Euro area.

And the federal budget deficit has started to shrink as a result of the rapid growth in tax income.

Last year federal revenues increased by no less than 14 % as a result of the higher growth. Even with the very high rates of increase in federal spending, on present trends the federal budget might well be in balance by 2008.

Could there be a lesson for others in all of this?

---
Relevant är här kanske att kristdemokraternas Göran Hägglund sällan är sen att påpeka att skatteinkomsterna ökar vid skattesänkningar, vilket kanske både är en positivt och illavarslande kommentar; positivt för att det visar på en dynamisk syn på ekonomin och negativt för att kommentaren implicerar att det offentligt finansierade bör ökas genom skattesänkningar. Det senare är ju dock en omöjlighet beträffande kvoten mellan det offentligt och det privat finansierade (att den skulle öka vid en skattesänkning!) och det är knappast vad Hägglund avser. Kommentaren är nog snarast ett adekvat försök till avväpning av den oro som infinner sig i retorik och (på grund av retoriken) i känslor när skattsänkningar kommer på tal. Inte illa talat av kd-ledaren, således!

Moderaternas ekonomiska politik numera, känns däremot rätt mycket som ett enda stort sossekomplex, även om lite lägre bidrag och skatter finns där. Expansion av kommunal verksamhet i högre grad än sossarnas förslag, i kombination med mindre moderata skattesänkningar än någonsin (motsvarande ett par procent av BNP) är som jag ser det i det närmaste att undergräva förtroendet för M som ett borgerligt parti.

KD har iofs marginellt mindre skattesänkningar och mindre bidragssänkningar, men är inte heller lika "sosse-utgifts-expansiva" som moderaterna. Men socialistisk profil är ju mera än skattesatser -- kanske kollektivavtal, AMS-satsningar eller helt fri skolverksamhet för tre-åringar?

En högst försiktig vandring från 54 mot 50 procent skattekvot gör absolut ingen skada i jämförelse med ett status que, men gör det den skillnad av uppmuntran till ekonomisk verksamhet i samhället som vi skulle behöva? Ett fegt mittenalternativ är nu det enda högeralternativet i Sverige? En enerverande omständighet.



Tips: Förutom Bildts initierade kommentar skriver Danne Nordling intressant om skattepolitik på temat Reinfeldt vs. Junilistan...