magnifik skopa åt moderaterna

I Expressen levererar Mattias Svensson uppriktigt opolerad men samtidigt i ton ändå hovsam kritik mot Reinfeldt och "nya Moderaterna", där partiets inomborgerliga (s)ystem-skifte sammanfattas. (Det skifte som aldrig tycks ta slut och nyligen fortsatte i satsningar på gratis skolverksamhet för tre-åringar.) Mattias avslutningen är magnifik i all sin enkelhet:

Kommer moderaterna att klara en lång valrörelse utan en stärkande dos frihet? Jag tror och hoppas inte det.

Uppdatering: Även på Smedjan skriver Mattias om Moderaterna, men om vilka de borde vara. Jag skrev en kommentar där som Kanske publiceras inom något dygn, men jag lägger ut den här redan nu; man kanske säga att jag har mindre tålamod med Reinfeldt än många andra moderater och ex-moderater (som exempelvis Mattias). Jag överbetonar dock nedan rikedom hos fackliga ledare, vilket är en oegentlig debattstil vid hävdande av lägre skatter, men kanske ändå relevant när en fattigdomsskapande politik förs med öppna ögon av ett institutionellt mäktigt etablissemang; att betona politiken hade varit bättre! Dock följande, i inte socialistiskt men ilsket rött:


Ordrika reflexioner:

Moderaterna verkar vara inne på att vinna alla fackföreningars gunst, men säljer på kuppen sin själ. Ta t ex Lärarnas Riksförbunds ordförande som skrivit debattartiklar ihop med moderater. Principlöshet har nog blivit princip i partiet, men det är ju inte principer utan de behov som Mattias nämner som är alla skäl i världen för att moderaterna inte ska släppa en liberal ekonomisk politik och frihetlig samhällssyn (på en konservativ bas av försvar, polis etc; detta både för innehållets, kontinuitetens och igenkännandets skull).

Men hur är det med dessa fackliga moatjéer? Och hur blir det nu med moderaterna?!

Jo, det kan inte bli annat än nya bidrag för den medelklass som organiserar facken. Det blir 100% subventionerad skola för tre-åringar, där sådan verksamhet startar. I första hand var? I områden där moderater och det tänkta nya etablissemanget -- nya moderater -- huserar, medan förortsbarnen får vänta med gratis Pyonyang-skola (Nordkoreas huvudstad, vad nu den har med saken att göra?) tills de fyllt sex. Ingen ung elit med chans att sticka upp där, i den förorten, inte! Men Lärarnas Riksförbunds ordförande myser säkert i någon renoverad innerstadslägenhet eller fattigfri villakommun, just som Wanja myst med Persson i mer än decenniet.

Kan det gå så illa att vi får ett politiskt skifte utan något systemskifte vad den svenska korporativt och godtyckligt intresseinvolverade halvkorrupta maktpolitiska strukturen beträffar? Och kan vi inte redan nu se att resultatet av en sådan typ av politisk seger kanske inte ens är skönjbar?

En gång i tiden fanns det visst en fältherre som hette Pyrrhus. Ska Reinfeldt pockas eller lockas? Har det senare hjälpt hittills?