Skatteankdamms-orerande

Svenska skattetrycket fetrockar på cirka 54 procent av BNP. Företagsamheten är urusel och den offentliga ekonomin levererar sedan vi nådde dessa nivåer för 15-talet år sedan allt sämre kunskaper i skolan, allt längre och många gånger livssläckande vårdköer, arbetslöshet och utanförskap för de som inte är i smöret inom själva systemet (i de offentliga systemen eller ännu hänger kvar i en hårt utestängande reglerad arbetsmarknad; enligt LO-folk är fler än man tror arbetslösa).


Så...

Vad läser vi då på sr.se? Jo, det nya distingerade "högersosse-ekonom-partiet" Junilistans ledare Nils Lundgren chockar med en antiklimax i skattesänkarväg.

Junilistan vill inte göra det med stora engångsbesparingar. I stället ska taket för statens utgifter skrivas upp mindre än tillväxten i ekonomin.

20 miljarder. Alltså med så pass lite som de mest modera... öh försiktiga borgerliga partier önskar sänka skatten vill Lundgren att göra det. Ett myrsteg i en mandatperiod för en 70 gånger så stor statsbudget som självt ökar med mera årligen. Blir det verkligen några noterbara förändringar i skattekvoten om budgetar s a s slår lite fel på marginalen?

Då träder Reinfeldt fram -- den som åtminstone talar rakt om att spara i bidragssystemen -- och säger att myrstegen är oansvariga för att de inte är fullt ut är finansierade. Finansierade Thatcher sina skattesänkningar fullt ut? Reagan? Lyckades de få fart på deras respektive ekonomier? Jo. USA är 50 procent rikare än Sverige i dag där grunden lades på 80-talet. Likaså är Storbritannien bland de slagkraftigaste i Västeuropa där de innan Thatcher var fullständigt komplett i däck.

Moderaterna med 50 miljarder och övriga alliansen har väl nu dealat om några 10-tals miljarder i skattesänkningar som är finansierade till sista öret. Den fulla finansieringen får väl antas implicera att man inte räknar med någon tillväxtökning överhuvudtaget. Att man drar ner bidragen fullt ut för skattesänkningarna, där konsumtionen knappast stimuleras i samma grad med skattesänkningarna som den indragna konsumtionen genom bidragssänkningarna är knappast optimal politik. Moderaterna räknar in tillväxteffekter, med vilka de vill öka amorteringen på statsskulden, men är detta egentligen optimalt? Varför ska statsskulden vara mycket mindre än i dag när Sverige i dag inte har en extremt hög statsskuld i förhållande BNP jämfört med många andra industriländer?

Att dra in pengar för amortering innebär en nedkylning av ekonomin som kommer att framstå/dömas som en misslyckad ekonomisk politik. Moderaterna borde istället för att besluta om ett tvärstopp dra lagom hårt i tyglarna och låta den svenska ekonomin investera tillväxt (en god ekonomisk politiks belöning och "dynamiska" resurs) och växa sig ur nuvarande förstelning och marginella tillväxttal. Vad jag begrep, så var det nåt liknande detta som Anne-Marie Pålsson försökte påpeka om moderaternas ekonomiska politik på stämman i Örebro. (Märk väl att det här inte handlar inte om nya lån eller att öka lånegraden.)

Pålsson har säkert rätt. Sverige har inte nåt att hämta på att amortera sig till en position som finansiellt uppumpad Dolph Lundgren-spargris a'la Schweiz eller Luxemburg - där vi kanske ändå ligger lite väl långt ifrån skatteparadisepitetet? Men vi lär trots allt, om sosseriet får en ände, ha kvar en hel del humankapital, goodwill och möjligheter till framgångar inom alla de näringar som skulle kunna blomstra vid rimliga radikalare skattesänkningar som finansieras till näst sista kronan - ...som tillväxten bjuder på.




Och så lite till...

Tacka vettja när moderaterna sänkte sina skattesänkaranspråk till 120 miljarder... Hösten 2006 röstar man på partier till höger om vänstern, nämligen på mittpartier paralyserat halvt stödjande sig på socialdemokratiska välfärsstatsidéer. Vilken av fyra troliga nitlotter ska man satsa på? Bättre än garanterade nitlotter, i och för sig.