Mer censurerad satir -- reflektioner

En satirserie för radio från BBC har nyligen stoppats, en vecka innan den skulle sändas, på grund av "anxieties over taste and decency". Källa: Scotman.

... a segment called Rolf's Blasphemous Cartoon Time, in which the television favourite is portrayed as drawing images of deities such as the Prophet Muhammad and Buddha, worried BBC officials.

Man fick alltså i satiren inte ens referera till ordet blasfemi eller i ord nämna teckningar med Buddha och Muhammed. Det är möjligt att satirgruppen ville åt en inskränkt yttrandefrihet, men det var tydligen också en seriös konstnär som stod i centrum i sketchen ”blasfemistunden” (Rolf Harris kan nog ses som tacksam att driva med). Stoppandet av programmet beror säkerligen på en undfallenhet mot islamister (att man stoppade serien för att slippa problem från konstnärens sida är ju osannolikt). Givet att sketchen sökte komma åt yttrandefrihetsinskränkning är ju själva stoppandet av den en lika ironisk som obehaglig bekräftelse på sketchens budskap!

(Men "Terrorism Award" med Blair skjuten är dock bra satir på BBC. Eh? Vad den går ut på? Tja, att väst är nojig om islamisterna... kanske... ungefär, typ?

Artikel: Daily Mail)

Kyrkan i Wales drog för övrigt tidigare i år in kopior av en tidning för att den återgav franska Soirs teckning på profeten Muhammed och andra stora gestalter i världsreligionerna (Källa t ex Guardian). Det var iofs i samband med Muhammed-debaklet.


Ansvar och underordning

Om nu rätt neutrala teckningar på religiösa grundare och gestalter stoppas, är då någon satir om islamism alls möjlig? (Kan P1:s ”Public Service” i dag skämta om islam?) Stoppandet av satir -- vars existensmöjlighet utgör själva essensen av vårt öppna samhälle -- försvaras säkert av många utifrån ansvarstagandet att undvika den provokation som kan utlösa en våldsam motreaktion, men censuren innebär ju samtidigt en underordning till islamismens krav. Ansvarsargumentet betyder alltså ett underordnande till totalitär islamism. Frågan kan nu även ställas på vilka andra områden som vi kan tänkas visa ansvar/underordnande? Det här nämnda ansvaret och underordnande innebär ju att islamisters krav görs till norm vilket därmed förändrar vårt samhälle.

Hittills tycks vi alltså fått en blasfemiregel. Nyligen protesterade islamister i London för att Blair skulle stödja dem i protester mot banker som tog ut ränta, vilken är emot sträng islam (källa: Erixon). Är det endast en tidsfråga innan undfallenhet för andra krav sker, eller? Om inte, varför skulle vi tillämpa ansvar/undfallenhet i den första konfrontationen av krav på att vi inskränker principer i vårt samhälle men inte för efterföljande krav? Är det något vi känner igen i historien att vi bara sådär, plötsligt, helt växlar vårt handlingsmönster till ett rakt motsatt?


Ett annat ansvar

En reflektion är också att här nämnda ansvar mer utgör ett kortsiktigt riskminimerande vid hot än det trotsande och mer modiga så att säga andra typ av ansvar som också får sägas existera i detta sammanhang. Ansvar kan alltså även vara försvaret av vår yttrandefrihet; trotsandet av de risker en publicering innebär. I den grad detta senare ansvar inte tas torde terrorn uppnå sitt syfte -- förändringen av vårt samhälle.

Det finns i vårt liberala samhälle ett vårdande av friheten i det att man exempelvis inte tillåter hets mot folkgrupp. Undertryckande av uppviglande propaganda är alltså -- hur ologiskt det än vid ytligt påseende nu kan verka -- en viktig del av det öppna samhället. Men islamisters önskan om censurering innebär knappast en vård av det frihetliga samhället givet att inte den exempelvis satir som stoppas verkligen utgör en uppmaning att angripa t ex muslimer eller att den ingår i en plan för sådant. Detta gjorde vare sig Jyllandspostens teckningar eller den ovan från franska Soir. Dock ingår ofta kraven från islamister om att stoppa publicering i ett sammanhang av hot om våldshandling mot dem som verkar inom ramen för den frihet dessa islamister inte kan acceptera (kom ihåg att danska tecknarna i dag lever under dödshot!). Hotfulla krav från islamister bör därför mer eller mindre kunna jämställas med hot från andra ickedemokratiska grupper i vårt samhälle.


En metod islamister använder för att få sympati för sina krav verkar vara att utmåla sig som offer (naturligtvis något långt mer oskyldigt än kravet på censur, och förekommer ju även från otaliga andra grupper i vårt samhälle). Vill ”för skojs skull” (nåja…) åter aktualisera en kort panelutfrågning med en företrädare för Muslim Public Affairs Committee i Storbritannien samt Melanie Phillips. Märk dels hur våldsideologi skylls på brittisk utrikespolitik samt att offensiva krav plötsligt följs av en beskrivning av muslimer som tystade offer. Det blir för denne muslim att en dag utan vidare acceptera vårt demokratiska samhälles beslutsordning. Det går nog fint. Bara vi inte backar.




Andra bloggar om: islamism, islam, yttrandefrihet, media, storbritannien, jyllandsposten, bbc, censur