Om Olmerts räknade dagar samt mitt bombhögertänk

(Tempus i kommentarer rörande kriget är här presens, vilket kanske inte passar så bra med tanke på ingången vapenvila.)


Bombhöger-/antimjukis-försvar

Under senaste veckornas krig tycks här i Sverige stödet för eldupphör samt kritiken mot det som betecknas som Israels övervåld ha varit ganska kompakt, även bland en hel del liberaler och genuina demokrater. Exempelvis Bildt (bl a här), och i den så kallade bloggosfären har t ex Soilander och Om Utrikesfrågor sett positivt på återhållsamhet och avtal som avbryter striderna.

En dimension som jag saknat i diskussionen är att den fria världen står mot koalitioner av diktaturer, och att Israel faktiskt är en part som slåss för att stoppa de totalitära iskallt terrormördandes framfart vid sina gränser; ett pågående åsyftat terrormördande i sitt land. Härmed anser jag att vi borde räkna Israel/IDF som allierade i en konflikt som rör oss själva som demokratier, önskandes att försvara oss mot angreppen på det demokratiska samhället.

I mitt tänkande tvingas jag också ta hänsyn till vad som verkligen uppnås i Israels försvar mot våldsamt Israelfientliga Hizbollah och utsikterna för ett positivt resultat på även lite längre sikt. En grundförutsättning innan kriget var att Hizbollahs närvaro utanför Israels gränser samt (av Iran uppbyggda) militära styrka innebar att attacker mot Israel mera handlade om när än om de skulle komma att ske. Därför ser jag ett kraftigt försvagande av Hizbollah, till den grad att de får en mer marginell betydelse i Libanon, som en mer eller mindre ovillkorlig förutsättning för en hållbar lösning. Detta parallellt med att Irans möjlighet att återupprusta milisen hindras med någon av militär uppbackad (internationellt eller av Israel) resolution rörande gränstransporter från Syrien. Ett eldupphör i sig, utan rimliga lösningar på grundproblemet, behöver nödvändigtvis inte gagna fred på längre sikt utan kan istället leda till fördjupade problem över tiden.

Nu vet vi att den syriska gränsen (och vapenleveranserna där) inte berördes i avtalet, och frågan är hur mycket Israel försvagade Hizbollah? Jag tror iofs att Hizbollah är kraftigt försvagade; kanske till 50 %, kanske mera, men dock inte mer än att de med Irans hjälp nu kan återhämta sig.

Olmert

I går nämnde jag att Haaretz politiska redaktör var besviken på Olmert samt försvarsministern (denna post). Vad jag hört är hela 85 % av israelerna besvikna över en otillräcklig insats från Olmerts sida. Den synsätt som Bildt och andra som kritiserat Israel för ett alltför resolut försvar har, det torde inte finnas annat än högst marginellt i Israel.

På tal om att bomba Libanon 20 år tillbaks i tiden, så berör väl bombningarna i Beirut -- förutom mål som hamnar, förråd och flygplats -- endast förorter med Hizbollahgrupper i. Broar och vägar är viktiga tillgångar vid krigföring (den Israel stödjande kungen av Saudiarabien skänkte f ö en miljard dollar för att reparera bl a infrastruktur efter kriget). Dmitri Vasserman återger här en journalist som menar att stämningen i Beirut och dess gatuliv lättats upp under kriget -- låter iofs otroligt (kanske krystat?) -- och Michael J Totten har tidigare visat bilder på ett Beirut som just före kriget glidit in i en diktaturliknande gatubild med propagandaaffischering samt visade även, sedan kriget startat, en bild av kristna som med skadegörelse protesterar mot Hizbollah, vilket får sägas komplettera eller eventuellt ge en annan bild än main stream-media.

Michael J Totten har nu bevakat kriget vid gränsen (han skrev f ö redan i april i år att ”allt kan explodera när som helst”). Han framstår annars som mycket sansad och har sannerligen inte hetsat för bombningar av Libanon (han har dock samtidigt tryckt på vikten av att Hizbollah besegras). Snarare har han hållit en låg profil beträffande lämplig konkret politik. Men nu tycks han anse att Olmert inte varit lyckad, och i synnerhet inte -- vad det verkar -- i och med det nu slutna avtalet (som f ö enligt min mening tycks utformat av Libanons regering, tillmötesgående en lång rad av deras krav). Totten skrev i går följande (...gjorde ett översättningsförsök av ett stycke ur inlägget Inside Hezbollah's Free Fire Zone):
"Det [ser nu] ut som om kriget avtar. Israels regering har motvilligt godtagit ett eldupphör-avtal som ger Israel praktiskt taget ingenting. Noah och jag var båda frustrerade och oroliga. Hela norra Israel ligger övergivet och i mörker, Libanon är bombat tillbaka till tredje världen, och till vilken nytta? Det talades i den lokala tidningen om att omedelbart avsätta katastrofala opassande Ehud Olmert från premiärministerposten."

Svaret på frågan "till vilken nytta?" blir nu tydligen, ironiskt nog, att Libanon/Hizbollah genom avtalet getts flera rättigheter. Tottens kritik saknar möjligen det större perspektivet, att det var Hizbollah som attackerade Israel på ett sätt som krävde en kraftfull respons, och är därmed bara uppgivet -- men med en genuin uppriktighet. Utan Israels försvar hade Hizbollahs attack blivit kraftigare och kunnat avancera. Försvaret var nödvändigt för att försvaga Hizbollah och utan det hade Hizbollahmilisen knappast godtagit eldupphör.

(Det slår mig nu att det även var just avtalet som Haaretz redaktör i går riktade in sin kritik på, då han angav att det var under de senaste 48 timmarna som Olmert och försvarsministern hade misslyckats gravt (samtidigt som Bildt m fl applåderade...).)

Michael J Tottens besvikelse över Olmert, jämte Olmert svaga stöd i opinionen får en att misstänka att han nu sitter riktigt löst och får gå ganska snart, medan Hizbollah ännu lugnt slickar sina sår.

Milisens syfte?

Sen kan man förstås undra över vad Hizbollahs angrepp mot Israel skulle tjäna till/hade för syfte, när nu Israel ändå är så överlägset (Hizbollah förlorade nu i styrka, även med Olmerts synbara flip-flop-ledning mot ett normalt svårslaget gerillaförband). Kanske var ett syfte att testa den israeliska regimens respons på ett anfall. Lite som när en pokerspelare satsar rejält för att se hur motståndarna reagerar. Syftet behöver inte ens vara noga beräknat, bara denna information fås. Nästa gång, när Hizbollah/Iran är bättre förberedda kan man tänka sig att de tror de kan rusta sig till tänderna och sen sätta igång kriget utan att riskera att t ex innan överraskas av en israelisk motmanöver (***). Jag hoppas att detta resonemang om Hizbollahs möjligheter slår fel, och det gör det kanske om Ehud Olmert byts ut (även om jag skulle misstänka att en förändrad, lite försiktigare, amerikansk mellanösternpolitik kan ha haft någon betydelse på Israels insats).

-

(***) Som jag nämnde i går, kan IDF tidigt ha haft en plan att oskadliggöra Hizbollah (se här), en plan som Olmert uppges ha avvisat.

-

Relaterat lästips:

Ett par artiklar som kan sägas företräda diplomati respektive militär styrkepolitik utifrån mellanösternkrisen är denna artikel av Richard Hoolbrooke som besvarades så här av Newt Gingrich. (Den debatten lär fortsätta.)

(Här är förresten Newt Gingrich första omtalade inlägg om ett tredje världskrig, just efter att kriget startat.)

Dessa tre artiklar är relativt korta men mycket intressanta!



Andra bloggar om: , , , ,

Comments

2 Responses to “Om Olmerts räknade dagar samt mitt bombhögertänk”

rgr sa...
15 augusti 2006 kl. 16:28

Jag kan också som Totten undra till vilken nytta. Jag tror som du också att ledningen i Israel kan sitta löst när så lite egentligen har åstakommits trots det spinn som bland annat Bush försökte ha. Men situationen blir också lite till vad vi gör den till. Säger vi att vi är tillbaks på ruta 1 så är det lätt att acceptera att Hezbollah igen förnyar sin makt och upprustar. Om å andra sidan världen fokuserar politiskt och diplomatiskt på att förmå Libanon att sluta ha en fristående arme utanför regerings kontroll kan något posivit komma ur det. Men det är svårt att bortse från allt lidande på båda sidor som kommit från långt stridande utan några synbarliga resultat som i det fall de existerar i mycket kunnat komma även om striderna slutat tidigare.

För övrigt har jag problem att se å, ä och ö i dina texter. Fattar inte varför men det är en bisak...

Anonymous sa...
15 augusti 2006 kl. 20:13

Mycket bra text Magnus, håller med om det du skriver. Vad beträffar Hizbollahs motiv var det nog att provocera fram en stor konflikt för att försvåra en fredlig utveckling i framtiden och öka hatet mot Israel i Libanon. Rörelsen kan helt enkelt inte existera om det blir fred med Israel.
sigge

Skicka en kommentar

Kommentera relevant och undvik invektiv.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.