Borgliga konflikter - positiva!!!

Är du sosse kommer jag i detta inlägg att framstå som en djävulens advokat -- eller regissör. En helt passiv dock, beskrivandes en machiavellisk politisk dramatik som torde vara realiserad utan intention. (Kan nog även ses som en försenad fredagsspaning...)


Som många andra påpekat skriver statsvetare Tommy Möller på DN Debatt att Bildt som utrikesminister kan bli ett problem för Reinfeldts auktoritet som statsminister.

Förutom det potentiella problemet med en f d statsminister i en regering (iofs förekommer det i andra länder där Italien ska ha två gamla partiledare i regeringen) så trycker Möller på följande:

Men utnämningen av Bildt är samtidigt riskabel. I dagens internationaliserade värld är det helt nödvändigt att statsministern spelar en central roll när det gäller utrikespolitiken. Numera upptar detta område halva tiden för en statsminister. Fredrik Reinfeldt har hittills visat ett begränsat engagemang inom utrikespolitikens område och med en så tongivande utrikesminister som Bildt vid sin sida är det inte helt osannolikt att statsministern marginaliseras inom utrikespolitiken, med ty åtföljande konsekvenser för dennes auktoritet inom och utom regeringen.

Jag vågar inte uttala mig om huruvida Möller har rätt här. Bildt är trots allt utrikesminister och det innebär att han är piskad att verka just i den rollen (d v s strikt underordnad statsministern). Skulle han inte klara av det så... ja, det vore kanske inte så dumt? Mer om det lite längre ner.

I övrigt kan noteras att just Carl Bildt, hur ofta han i olika sammanhang än fått symbolisera för höger i svensk politik, fått beröm av många inom vänstern för att han varit kritisk mot USA, såsom Irak-kriget, NATO-bombningar i Bosnien och att Hamas isolerades med indraget bistånd. För mig är det nog främst sådant som att Bildt berömts av vänsterbloggaren (och statsvetaren från Göteborg) Ulf Bjereld (här i augusti och här i oktober) eller att Åsa Linderborg i gårdagens Studio 24 sa att Bildt var den minst dåliga ministern som gör mig skeptisk till utnämningen av Bildt.

Men politik är ju politik. Det kan möjligen finnas ännu ej diskuterade men rätt intrikata s a s machiavelliska fördelar med just det Tommy Möller anger som nackdelar, nämligen att en spänningsfält inom regeringen kan bidra positivt till att uppnå alliansens mål för att nå en mer permanent dominans i svensk politik. Ett sådant konfliktfält skulle nämligen kunna bidra till en förflyttning av en konfliktlinje mellan alliansen och vänsterpartierna till en inom alliansen. Politiken är ju i mycket en medial projicering av dokusåpakaraktär, där identifikation torde vara en viktig ingrediens och all uppmärksamhet i någon mån bra uppmärksamhet. (Men grunden till att vänsterpartierna hamnar på efterkälken är ändå avsaknaden av aktualitet såsom politiska förlorare, som dessutom är mer splittrade än på länge; VPK:aren CH Hermansson låg bakom V:s ekonomisk-politiska plattform samt MP:s ultimativa krav och oproportionerliga inflytande.)

En potentiell viss splittring mellan Bildt och andra i alliansen skulle kunna bidra till att intresset för alliansen bibehålls hos dem som, från att ha legat mer till vänster på den politiska skalan, detta val bejakat Reinfeldts pragmatism i exempelvis arbetsmarknadspolitik men där dessa väljare även i högre grad bejakar mer av marknadslösningar än de tidigare gjort. I och med att dessa väljare inte lika starkt avvisar marknadslösningar får nog även förmodade försök från socialdemokraterna att med polariserande klassisk vänsterretorik vinna tillbaka väljare ingen större effekt. (1900-talet är definitivt över och medelklassen dominerar.)

Att Carl Bildt första dygnet uttalade sin personliga mening om inrikespolitik och att det fick Maud att försvara Bildt (expressen, DN) är naturligtvis en typ av öppen meningsskiljaktighet regeringen inte har råd med mängder av. Men vid enstaka fall finns det ingen anledning att oroa sig för att inte Reinfeldt ska lyckas förklara fortsatt tågordning; att effektivt genomföra utlovade förändringar samt fortsatta interna kompromisser i politiken för enighet utåt. (Rena kampanjer för varje partis unika uppfattningar börjar lämpligen sent under mandatperioden.)

Det snara genomförandet av politiken är ju ett måste för att nå resultat, vilket i sin tur torde vara viktigt för att opinionsmässigt hålla vänstern på en armlängds avstånd. Men att det finns en kontinuerlig spänning inom borgerligheten -- ja, inom regeringen -- beträffande uppfattningar om politiken, t ex om utrikespolitiken med Bildt som central aktör, kan kanske vara en ingrediens i grundandet av en fortsatt allians-regering efter 2010? På ministernivå finns naturligtvis inte plats för annat än skillnader i nyanser kring en i grunden tydlig regeringspolitik, men just tydliga nyansskillnader är nog inte självklart negativa.

Ett annat problem sägs ju vara att varje parti fick ansvar för områden där de profilerat sig mest (C näringspolitik och jordbruk, FP skola och integration samt KD socialpolitik och familjeförsäkringar) och att detta kan komma att skapa djupt ideologiska konflikter inom regeringen (**). Även här kan man ju tänka sig att politiska skiljaktigheter når den mediala ytan; att t ex Birgitta Ohlsson (Wiki) vädjar om att hennes mer radikala ståndpunkter ska hörsammas. Men när media blåser upp sådant till svåra konflikter betyder det inte att socialdemokraterna får större utrymme i s a s mediekonsumenternas sinnen, utan snarare kan läsarna dras in i konflikten inom borgerligheten där den ena eller andra sidan vinner deras sympati.

Sammanfattning.
Om den starke ministern Carl Bildt och om senare nämnda problem tänker jag, enligt min tes om medialt positiva inomborgerliga konflikter, att även om potentiella spänningar inte planerats eller förutsetts av Reinfeldt -- i någon medveten machiavellisk förslagenhet -- kan nog ändå potentiella spänningar i öppen dager ge reella machiavellisk effekter.

Man skulle kanske även kunna se det hela så här: För att borgerligheten ska kunna bli det statsbärande dominerande blocket i svensk politik torde krävas en viss bredd och vissa disparata ståndpunkter inom borgerligheten. (Men naturligvis inom vissa gränser. Regeringsförmåga krävs såklart!)

-

(**) Vid sidan av att partiers ansvar för sina favoritområden anses riskera skenande utgifter. Det var dock ett problem före utgiftstakens tid, och kompetente Anders Borg som finansminister är eventuellt också en garanti mot en utgiftskarusell.


Andra bloggar om: carl bildt, regeringen, alliansen, tommy möller, utrikesminister, reinfeldt, machiavelli