Blair o Bush, veklingar eller super-nannys?

Ser att både bloggar (bland otaliga andra t ex Hot Air och LGF) och de stora medierna i stort sett unisont tolkat Blairs tal om ett villkorat samarbete med Syrien och Iran som undfallenhet. Sveriges eget bloggorakel Erixon menar dock att ett villkor gör att Blair inte backar utan snarare pressar Iran (se poster om att Blair talar klartext samt Blair missuppfattas). Mot detta talar nog att Blair skall ha sagt något som tycktes utesluta att militära angrepp mot Iran är ens en option. Jag vet inte vad jag ska tro, men lutar nog åt den uppfattning som går stick i stäv med vårt bloggorakel. Alltså åt mediers och bloggosfärens ovanligt eniga ståndpunkt, att Blair är mör.

Det Blair och Bush nu presenterar som strategi verkar bland annat gå ut på att separera Al Qaida från bättre krafter i Iran respektive Syrien. Men jag har svårt att se att Irans totalitära religiösa ledning i ska kunna erbjuda något nytt och positivt och beträffande Syrien vet vi väl att deras regering, trots att den inte är islamisk, tidigare uppfyllt islamisters krav på utrikespolitik när dessa inte stridit mot Syriens mål.

Semantik
Nåväl, just efter att ha läst Erixons optimistiska bedömning av Blair läser jag någon annanstans något som övertygar mig att detta även innehåller semantik som nog inte är alldeles betydelselös. Bush (**)) har visst talat om att man nu vill ha en "lösning på problemet", inte att vinna kriget. Kanske det är semantik detta. Men om ”vinna” betyder att Irak åtminstone ska bli en hyfsad rättstat -- men kanske inte ett demokratisk mönsterstat -- så skulle ju Bushs uttalande vara en slags erkänd förlust beträffande centrala ursprungliga mål. Men om ”lösa problem” betyder att Irak inom några år åtminstone ska hålla ihop som en etablerad ickediktatorisk stat och att USA är beredda att satsa för att få en "lösning på problemet" till stånd, ja då är ju det Bush sa detsamma som "seger" för andra. Att läget i Irak inte utvecklats som man tänkt är ju inget någon längre förnekar, och där ligger kanske orsaken till förskjutningen i Bushs ordval.

Frågan torde vara hur desperata Bush och Blair är (m t p att säkerheten i Irak inte förbättras) och det bör ju vara avhängigt på hur kyliga de är beträffande att stå fast vid sitt uppdrag samt handla i den utsträckning de måste handla (att även om det kostar stävja våldet). Erixon kan för all del ha rätt, där i så fall signalerna om att inte angripa Iran är s a s obligatorisk diplomati (om ni förstår vad jag avser). Jag skulle förresten önska att Sverige hade något försvar att tala om och, som danskarna, ställde en rejäl bataljon till förfogande i Irak!

Tysk oro på gräsrotsnivå
Men vad som än händer i Irak, på vår europeiska hemmaplan finns det uppenbarligen på olika sätt oroade människor i de skeenden och förskjutningar som skett, inte minst i Tyskland. Jag bloggade nyligen om en tysk pastor som brände sig till döds i protest mot att hans lokalsamhälle islamiserades och nu läser jag en annan artikel, THE WORLD - upside down av en tysk man som djupt oroas av att ingen uppmärksamhet ges åt kristna kyrkor som vandaliseras och att mer hänsyn tas till islam, samt ser tecken på att islam ska ta över väst i enlighet med vad vissa islamister ska ha uttryckt. Få muslimer, men en liten del av dem, är ju dock kämpar för kalifatet men såna här kulturkrockar, där utrymmet krymper för vissa, är naturligtvis problematiska. (Delar av islam bör vi nog heller inte ge utrymme, i vårt försvar av humanistiska grundvärderingar samt för att - av rationella skäl - inte orsaka än större kulturkrock.)

(Fann den senare länken på Infidel Bloggers Alliance. Lite av little shop of islamism horror?)

Kärnvapen och Hitler
Förresten: Iran är ju det stora realpolitiska hotet där vi snusförnuftiga räknat ut att de ska lugnt och metodiskt ska centrifugera sig en liten atombombsarsenal tidigast sent år 2008 eller 2009 (och därför naturligtvis bör få sina anläggningar bombade gott och väl innan årsskiftet 2008-2009), men nu rapporteras visst att Iran redan har plutionium (LGF). Jag grunnar. Visst har väl ändå Irans Mahoud Ahmadinejad varit extra kaxig på sistone, med uttalanden om att utplåna Israel? Men betänker man hur Hitler var på 30-talet känns iofs detta mest som nån slags galen diktator-replay. Om dessa fynd funderar jag ändå stilla, att visst försattes väl en hel del plutonium och gammal kärnvapenteknologi från f d Sovjets fattiga sammanfallande kransstater på vift efter kalla krigets upphörande 1989? Lite mer orolig funderar jag vidare: Kommer i så fall sådana fynd att åter få Bush och Blair att väga över på framfötterna? (Alltså inte tå och hänga på hälarna...) Tveksamt!

Framtiden: Burr?

Kognitiv beteendeterapi för despoter = Okuvlig neokonservatism.

Annars blir det nog ett himla liv.


[Ska själv försöka sköta mig; läsa Blairs tal och uppdatera med lite substans! Snart...]


(**) Detta är en artikel där Bush manar till isolering av Iran, men även tillägger det om att hitta allianser för att bryta in i den iranska regeringen (alltså just som jag skrev). Iraq the Models kommenterar Bushs isoleringsidé så här:

... global isolation did not stop North Korea from building nuclear weapons, did it?

And it just gets better!

"If they continue to move forward with the program, there has to be a consequence," Bush said. "And a good place to start is working together to isolate the country. And my hope is, is that there are rational people inside the government that recognize isolation is not in their country's interest."

Now give me a break, if finding "rational" people inside Tehran's government is what you're hoping for Mr. President then I assure you this, your disappointment will be huge, and this this disappointment will be costly, very costly.

Olmert & Bush (den senare nu utan Rumsfeld) verkar inte vara någon lyckad förening. Och Erixon ser tyvärr ut att ha fel om läget, som nu faktiskt framstår som rätt skrämmande!

-

Andra bloggar om: tony blair, bush, irak, iran, kärnvapen, tyskland, islamism