Från Londonistan 2007

Bloggen sweden watch tipsade om en artikel av Christopher Hitchens om London och islam, från juni 2007. Översättningsprogram med justeringar:

Londonistan anropar

De säger att det förflutna är ett annat land, men låt mig säga er att det är mycket mer oroande att finna att även nutid blivit ett annat land. Under min förlorade ungdom bodde jag i Finsbury Park, ett sjaskigt område i norra London, ungefär mellan Arsenals gamla fotbollsplan och Seven Sisters Road. Det var ett arbetarklasskvarter med ett stort antal irländska och cypriotiska invandrare. Ditt val av livsmedel var det oundvikliga fish-and-chips samt curry-kickar och en stark doft från grekiska och turkiska kebabsäljare. Det hände inte mycket i Finsbury Park. Greker och turkar skulle kunna slåss på Cypern, men aldrig lyfta en hand mot varandra i London. Många av irländarna hade republikansk lojalitet, men de ville inte ta ut det på lokala protestanter. Och fastän både Cypern och Irland hade allt att klaga på som tidigare uppdelade brittiska kolonier föreföll det omöjlig -- otänkbart -- att någon av deras söner skulle ha lagt en bomb på bussen som deras granne använde.

Återvändande till denna gamla plats efter lång frånvaro fann jag att det var doften av Algeriet som nu dominerade utmed Blackstock Roads huvudgata. Detta hade haft en god effekt på kaffets kvalitet och på kryddigheten i livsmedelsbutikerna. Men det kändes konstigt att under Londons grå himmel se kvinnorna bära slöja, och även svepta i chador eller heltäckande burka. Många av dessa algerier, bangladeshare och andra är även flyktingar från konflikter i sitt eget land. I själva verket har de ofta förlorat i strid mot regimer i Mellanöstern och Asien som de anser är alltför lite islamiska. Helt olikt irländarna och cyprioterna tar dessa med sig sina avlägsna strider. Och de tar också med sig en religion som inte skäms över tal om erövring och våld.

Tills han fängslades förra året på anklagelser om planerat mord och rashets, var en man, känd av polisen i flera länder som Abu Hamza al-Masri, imam i Finsbury Parks moské. Han var en iögonfallande person eftersom han, då han förlorat ett öga och båda händerna vid en meningsyttring i Afghanistan, bar ett ogenomskinlig öga samt en krok med dess teatraliska effekt. Fastän han inte såg så trevlig ut var Abu Hamza ändå ofelbart generös med sin gästfrihet. Övernattande gäster vid hans moskés sovsalar har inkluderat Richard Reid, mannen till vars ära vi nu alla måste ta av oss skorna vid flygplatser, och Zacarias Moussaoui, den saknade teammedlemmen i 11:e september-attentatet 2001. Bland andra besökare fanns Ahmed Ressam, som arresterades för att vid millennieskiftet ha försökt att spränga LAX (Los Angeles flygplats), och Nizar Trabelsi, en tunisier som planerade att utföra en explosiv väst och ta sig in på amerikanska ambassaden i Paris. Den 7 Juli 2005 (som britterna kallar "7/7") exploderade en serie bomber i Londons kollektivtrafiksystem. Det visade sig att en av självmordsbombarna hade påverkats av Abu Hamzas predikningar, vilket även två av de som försökte upprepa attentatet två veckor senare hade.

I själva verket håller den brittiska jihadisten på att bli ett fenomen på den internationella scenen. Under 1998 arresterades sex brittiska medborgare med pakistanskt och nordafrikanska ursprung tillsammans med två brittiska invånare av Jemens regering och dömdes för planerandet att kidnappa en grupp turister och attackera brittiska mål i Adens hamn (nära det två år senare sänkta U.S.S. Cole). En av ungdomarna var den outtröttlige Abu Hamzas son och en annan var hans styvson. I december 2001 gjordeRichard Reid ett försök på Paris-Miami-flyget. Vid det laget hade två eller tre britter dödats i Afghanistankriget, på talibanernas sida. Följande år kom videon där Wall Street Journal-reportern Daniel Pearl styckades, vars kidnappning och mord organiserades av en annan britt -- en fd student vid London School of Economics -- vid namn Ahmed Omar Saeed Sheikh. Och året därefter tog två med brittiska pass, Asif Mohammed Hanif och Omar Sharif Khan, del i en självmordsattack mot Mike's Place, en Tel Aviv-bar.

Britterna har alltid varit stolta över sin tradition av gästfrihet och asyl, som gynnade hugenotterna när de flydde från förföljelse, de europeiska judarna och många politiska dissidenter, från Marx till Mazzini. Men uttrycket "Londonistan", som tydligen har sitt ursprung i en sarkastisk kommentar av en i franska säkerhetspolisen, har kommit att beskriva en stad som blev hem för folk efterlysta för terroristbrott så långt bort som i Kairo och Karachi. Huvudstaden i United Kingdom är, för att citera Steven Simon, tidigare inom kontraterrorism i Vita huset, "bar-scenen i Star Wars", promiskuöst levererande till alla sorters islamistiska rekryterare och finansiärer för- och faktiska utövare av heligt krig.

I efterdyningarna av bombattentatet den 7/7, som dödade 52 civila (inklusive en ung afghan, Atique Sharifi, som flytt till London för att undkomma talibanerna) och skadade hundratals, fann jag att amerikanska TV-reportrar alla ställde samma fråga till mig: Hur kan det vara så här? Storbritannien är landet med varm öl, cricket och regnpiskade badorter, inte en plats av vapen för exotiska och morbida sekter. Brittisk mediatäckning hade samma plågsamma notis. En av mördarna, Shehzad Tanweer, var en cricket-entusiast från Leeds i Yorkshire, vars familj drev en fish-and-chips-butik. Du kan inte bli mycket mer assimilerad än så. Ändå sa förra året Storbritanniens förre chef för rikets underrättelsetjänst, Dame Eliza Manningham-Buller (du kan inte bli mycket mer brittisk än så heller) att det finns mer än "1600 identifierade individer" inom kungadömets gränser redo att följa Tanweers exempel (inklusive de i vars ära vi nu alla måste överge vår dricka på flygplatser). Enligt Manningham-Buller "anser över 100000 av våra medborgare att juli-attackerna 2005 i London var motiverade".

Jag sa till dem som intervjuade mig att åka hem och se en film från 1997 på Hanif Kureishis lysande novell "My Son the Fanatic" och sedan läsa Monica Alis roman från 2003, Brick Lane. Filmen utspelar sig i en förfallen kvarn-stad vid Yorkshire som mycket liknande de som fostrade hela 7/7-bombarna, och boken är namngiven efter ett område i östra London som nu huvudsakligen är bengaliskt och muslimskt men har varit hem för vågor av hugenottisk och judisk invandring. Jag minns hur jag lämnade biografen efter att ha sett My Son the Fanatic med en tung deprimerande känsla jämte en stark föraning om problemen som skulle komma. I karaktärerna från Parvez, den pakistanska taxichauffören och hans vresige son Farid hade Kureishi fångat kärnan i generationsväxlingens problem. På 1960-talet flyttade många asiater till Storbritannien för att söka arbete och utbildning. De arbetade hårt, var laglydiga och ägnade mycket av deras tid till att bekämpa fördomar. Deras moskéer var mer som socialcentra. Men deras barn, nu vuxna, är ofta föraktfulla mot vad de ser som sina föräldrars passivitet. Ofta uppviglade av jihadisters med Internet i avlägsna länder som Tjetjenien och Kashmir, känner de kanske behovet att visa att de inte "sålt sig" genom att leva i västs bekväma konsumtionssamhälle. En undersökning nyligen av Policy Exchange tankesmedja fångar problemet i ett resultat: 59 procent av brittiska muslimer lever hellre under brittisk lagstiftning än under sharia; 28 procent skulle välja sharia. Men bland 55 år gamla och äldre föredrar endast 17 procent sharia medan i gruppen 16 till 24 år siffran stiger till 37 procent. Nästan exakt samma proportioner gäller när fråga är huruvida en muslim som konverterar till annan tro ska dödas ...

"De påminner mig på något sätt om 60-talets revolutionärer" säger Hanif Kureishi när vi satt på en av Londons bästa indiska restauranger. "Mycket romantiskt snack, men en kärna av hårdhudade som faktiskt frivilligt kommer att åka till träningslägrena." I en ganska skarp gränsdragning mellan de nya unga fundamentalisterna och 60-talsrebellerna tillade han att han aldrig hade mött en jihadist som inte var militant anti-semitisk. Monica Ali, vars vackra roman också understryker generationsklyftan och fångar pseudorevolutionär retorik av tredje världen-typ, berättade oberoende för mig samma sak. Hon hade sett brittisk television ge efter för extremister som inte ville att hennes bok skulle bli film och som hotade med problem om kameror skickades till East End, men detta skrämde henne inte lika mycket som "det sätt på vilket judehat blivit absolut norm i hela samhället".

Det är intressant att det har blivit författare med muslimsk bakgrund -- Salman Rushdie, Hanif Kureishi, Monica Ali, radioprataren och medförfattaren till Policy Exchange-rapporten Munira Mirza -- som utfärdar varningarna. För brittisk mainstream-multikulturalism har varit folkets officiella religion så länge att varje kritik mot någon minoritetsgrupp har blivit detsamma som hädelse. Och islamiska extremister har sedan länge förstått att de bara behöver föreslå ras-bias -- eller en antydan om den nyligen uppfunna och intetsägande termen "islamofobi" -- för att få britten att hosta och förläget dra sig undan. Själva prins Charles, arvtagare till tronen och därmed arvtagare till ledarskap i Church of England, har meddelat sin sympati för islam och hans önskan att vara chef för alla religioner och inte bara en. Detta kan låta bra, om än absurt (en tandlös prins som blir chef kyrkans ledare för att hans mamma dör?), men bara om du glömmer att det var prins Charles, som uppmuntrade framlidne kung Fahd av Saudiarabien att bidra med mer än en miljon pund för att bygga ... Finsbury Park moskén! Om du vill veta min åsikt så var vår gamla stadsdel mycket bättre när världens krönta huvuden var upptagna med att försumma den.

Hur som helst kan du inte vara mångkulturell och predika mordisk avsky för judar, Storbritanniens äldsta och mest framgångsrika (och mest konsekvent anti-rasiska) minoritet. Och du kan inte vara mångkulturell och predika sådant mordiskt hat mot indier, Storbritanniens viktigaste allierade och vän efter Förenta staterna. Min kollega Henry Porter bad mig sitta ned i sitt hem i västra London och fick mig att se en dokumentär som han tyckte hade fått alldeles för lite uppmärksamhet när den visas på brittiska Channel 4. Det heter Undercover Mosque och visar filmsekvenser i ganska vanliga islamiska centers i Birmingham och London (du kan nu lätt hitta den på Internet). Och där är allt: skumma skäggiga predikanter som uppmanar till korsfästelse av otrogna, att homosexuella ska kastas utför bergstoppar, att olydiga och "otillräckliga" kvinnor ska slås till underkastelse och att judisk och indisk egendom och liv ska förstöras. "Du måste bomba indiska företag och vad judar beträffar ska du döda dem fysiskt", som en cermoniförättare som kallar sig Sheikh al-Faisal så vackert uttrycker det. Detta är inpräglat hos små barn -- som också informeras om att ålder för äktenskapligt samtycke bör vara nio år, hedrande profeten Muhammeds yngsta maka. Åter igen, detta var inte plåttaksförsedda lagerlokalsmoskéer utan välutrustade och välbesökta platser för tillbedjan, ofta mottagare av saudisk generositet. Det är inte heller bara moskéerna. I västra London finns en skola uppkallad efter prins Charles vän, kung Fahd, med 650 elever, finansierad och driven av Saudiarabiens regering. Enligt Colin Cook, en brittisk konvertit till islam (ursprungligen inspirerad av den tidigare smörsångaren Cat Stevens) som undervisade där i 19 år, säger undervisningsmaterialet att judar "ägnar sig åt trolldom, häxeri och åt att lyda Satan" och uppmuntrar elever att lista felaktigheter i värdelösa myter som judendom och kristendom.

Vad detta visar är det fullkomligt meningslösa i den mjuka förklaringen av 7/7-bombningarna och andra utbrott. Ett tag argumenterades för att förövarna till den 7/7 var offer för arbetslöshet och fattigdom, tills deras kvarlevor identifierades och det stod klart att de flesta av dem kom från utbildade och rätt så välbeställda förhållanden. Ursäkten skiftade då snabbt, och vi ombads att tro att det var Tony Blairs politik i Irak och Afghanistan som motiverade mördarna. Antag att detta senare är sant. Det skulle ändå vara så att de tillhör en rörelse som hatar judar, indier och alla kuffar eller "otrogna": en fanatisk sekt som tror sig ha rätt att när som helst använda dödligt våld. Rötterna till våld, vilket bör sägas, är predikan om det och helgandet av det.

Om något så är Tony Blair alltför tillmötesgående till detta fenomen. Det är hans politik med uppmuntran av "religiösa skolor" som har präntat sekterism i själva den brittiska samhällsväven. Ett ickemuslimskt barn boende i ett område med muslimsk majoritet får nu finna sig att besöka en skola som kräver huvudduk. Tanken på separata skolor för olika trosriktningar -- tanken som fungerade så vackert i Nordirland -- har inneburit att barnen uppmuntras att tänka på sig själva som tillhörande en särskild religiös "community" snarare än en nation. Som Undercover Mosque också visade har Blairs regerings blidkat ledande advokater för islam genom att bjuda in dem till "kommissionen" som undersöker 7/7-attackerna, och därmed belöna dem med kredibilitet långt utöver vad som berättigas av deras svek. En befängd och olycksbådande namngiven Inayat Bunglawala, biträdande generalsekreterare för Storbritanniens muslimska råd och en man med ett tidigare känt stöd till Osama bin Laden, gjordes till sammankallande i Blairs arbetsgrupp om extremism trots sin uttalade övertygelse att BBC och övrig media är "sionistiskt kontrollerad".

Det är inte möjligt att överdriva hur långt och hur snabbt denna situation har försämrats. Redan vid tiden för affären med Satansverserna så länge sedan som 1989 kunde muslimska demonstrationer kräva Rushdies död, men de gjorde det, om man så vill, fredligt. Och de begränsade sina makabra retoriska attacker till muslimer som blivit avfällingar. Men sedan åtminstone tiden för upprördheten kring de danska karikatyrerna har hot riktats mot såväl icke-muslimer som ex-muslimer […], dödande av shiamuslimska kättare har lovordats och legitimerats, och det allmänna tillgripandet av urskillningslöst våld har rationaliserats i Guds namn. Traditionell islamisk lag säger att muslimer som lever i icke-muslimska samhällen måste följa majoritetens lagar. Men det hindrar inte de som nu tror att de kan missionera islam med våld utan att under tiden lyda kuffars lagar. Jag finner mig jagad av en utmaning som gavs på BBC av en muslimsk aktivist vid namn Anjem Choudary: en man som prisat 9/11-mördarna som "magnifika" och förkunnat att "Storbritannien tillhör Allah". Tillfrågad om han skulle föredra att flytta till ett land som praxis sharia svarade han: "Vem säger förresten att ni äger Storbritannien?" En fråga som kommer att behöva besvaras på ett eller annat sätt.

Relaterat i media: BLT, BLT(2), SDS, SvD, KB, HD, DN, Dagen, Dagen(2), Barometern, GP, SMP, SMP(2), SDS,
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Comments

One response to “Från Londonistan 2007”

Ikonoklast sa...
28 mars 2010 17:32

Bra att artikeln nu finns tillgänglig på svenska. Den är en sådan där som man ständigt återkommer till i sina tankar, liksom den här av Mark Steyn:


http://www2.macleans.ca/2009/08/13/we-can%E2%80%99t-talk-about-immigration/

Skicka en kommentar

Kommentera relevant och undvik invektiv.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.