Svammel om kd, men tyst om islam?

Ett över timslångt editerande av tankar i ...en blogkompost:

Det är, apropå mina fredagsinlägg om islam (här och här), inte bara fundamentalistiska imamutbildningar vi borde se upp med, utan även med hur islam fungerar i stort i vårt samhälle. Mitt intryck av muslimska verksamheter, såsom muslimska skolor, är att man håller rätt hårt på islamiska trossatser och normer. Exempelvis beträffande sexualitet eller olika regler för kvinnor och män. Jag har svårt att se hur en del regler alls ska kunna förenas med svensk lag (försök att töja på reglerna görs uppenbarligen).

Dock finns det onekligen många (kanske majoritet) ickefundamentalistiska s a s sekulära muslimer(**) som önskar leva i västerländskt demokratiska samhällen och dessa har ibland flytt hit av just denna orsak (har förtryckts i sina hemländer av en repressiv islamiskt präglad regim, kanske för homosexualitet eller annan på religiös dogm grundad anklagelse). Ledaren för Demokratiska Muslimer i Danmark, folketingsledamoten Naser Khadar, är ett bra exempel på en sekulär humanistisk muslim, och som nu är mordhotad. Ett hot som härom dagen fick vad som tolkats som stöd av den danske imam som aktivt bidrog till att starta upproret mot Danmark i arabvärlden (se Politiken och Om utrikesfrågor).

[(**) Jag vet att uttrycket "sekulär muslim" är väl så omöjligt som "sekulär kristen", men uttrycket avser uppfattningar beträffande sådant som bokstavstro och var gränser för -- kan man nog säga -- organiserad religion går.]

Vi kan inte förneka att s k main stream islam har allvarliga problem med humanism och mänskliga rättigheter (ta bara nämnda krav inom islamiska verksamheter), men det är även tydligt hur skiljelinjen mellan olika sätt att se på samhället (en slags civilisationsgräns) inte slaviskt följer någon religionsgräns. Tony Blair uttryckte saken

This is not a clash between civilizations. It is a clash about civilization. (New York Post)

Vad vi måste inse är att vi inte samtidigt både kan gå islamister (som önskar kväsa yttrandefrihet med blasfemilagar) till mötes och vara ett stöd för dem som flytt islamisters förtryck och önskar ett annat samhälle. Varje eftergift för islamisk påtryckning som naggar på vårt samhälles liberala principer underlättar bara det förtryck som de moderata muslimerna önskar frihet ifrån (detta var kontentan av ett upprop kanadensiska moderata muslimer nyligen uttryckte, enligt denna bloggpost). Att ge efter för det totalitära islam är således att förtrycka muslimer. Om nu det officiella islam vi har att förhålla oss till är politisk och totalitär, kan man då inte även ifrågasätta det kloka i att bygga moskéer? Alltså moskéer som drivs av de vars ideologi och synsätt är totalitaristiskt. Skulle vi släppa fram kristen verksamhet som inte accepterade kvinnors autonomi och hade omvälvning och övertagande av de sekulära samhällsfunktionerna som mål? Skulle vi ge efter för en expansiv kristen rörelse som utförde terrorattentat mot abortkliniker? En anledningen till att det accepterats att teckningar stoppats och reagerats mera på att dessa ritats än på att tecknarna är mordhotade torde vara att det rör sig om en stor auktoritativ religion som vi vet har våldsamma sympatisörer och att vi därför upplever det som farligt att ens det minsta lilla stöta sig med den. (Detta torde vara något självklart, men skadar nog ändå inte att sägas).


Så (äntligen) till vad som var denna posts egentliga poäng:

Såg i går SVT:s granskning av KD, Bögfaktorn. I programmet verkade varje protestaktion eller bild på en mot homosexualitet kritisk person kopplad till KD. Jag känner en del kristna som säkert räknas till de homofoba men som sympatiserar med andra partier än KD. Jag har svårt att tänka mig att ens något i närheten av en majoritet av dem som demonstrerade för Åke Green var KD-anhängare (även om en oproportionerligt hög andel säkert var KD:are)! Partiet har ju sen länge tagit avstånd från all homofobi, men SVT tycktes utgå ifrån att allt av homofobi hade med KD -- programmets tema -- att göra. Det implicerades felaktigt, och får man kalla den metoden propagandistisk?

(En överrepresentation av KD-anhängare finns inom frikyrkan liksom fler homofoba där än i befolkningen som helhet, men likväl är KD:s väljarunderlag bara till en del frikyrkliga och på sina håll finns inom kyrkan i dag öppna attityder. Och KD har, som korrekt nämndes i programmet, mycket länge varit tydliga i denna fråga.)

Om det som antyddes vara homofobt hos KD, nämligen att man inte bejakar alla krav från homosexuella organisationer rörande exempelvis regler vid giftermål och adoptioner, ställs vid sidan av normer och praktik inom s a s rättrogna islamiska samfund så är säkerligen -- utifrån ett humanistiskt perspektiv -- de förhållanden islam innebär på en helt annan och ojämförbar skala vad respekten för mänskliga rättigheter beträffar. KD drog samma slutsats som 4 av 5 remissinstanser, där bland andra Rädda Barnen, BRIS och en rad adoptionsorganisationer ingick. KD:s argument var, liksom hos dessa remissinstanser, förankrade i mänskliga rättigheter; barnets rätt (artikel). Dock ska understrykas att det finns en stark kraft bland muslimer där väldigt många av dem har en mer sekulär tro och inställning till sin religion. Men det ledande totalitära islam tar bland annat till mordhot mot dem som aktualiserar och/eller organiserar det mer liberala, såsom exempelvis ovan nämnde Naser Khadar.

Den svenska vänster som annars gärna är aktiva i sociala frågor tycks vara tysta när det gäller muslimers situation (kanske tysta i en politisk korrekthet man själv bidragit till att skapa och som på sätt och vis innebär medlöperi för totalitarism). Varför kan inte vänstern förmå att lyfta sig från den närmast nihilistiska relativism som man historisk så ofta dragit på sig som barlast och läxa? Ser man något hoppfullt i vad som än skrämmer ickesocialister, eller vad är det frågan om? Fiskar man efter nya infall och synteser som distanserar vänstern från "de borgerligas" kritik av fundamentalistisk main stream islam? Jag vill helst inte tro att det bara är räddhåga och ängsligt medlöperi -- "borgerligt ryggkrökeri".

-

Det är oerhört viktigt att vi stöder muslimer som önskar ett islam som respekterar mänskliga rättigheter och skiljer på politik och religion (och KD är säkert ett lika bra parti som något annat för verkligt moderata muslimer). Kritik är alltså i högsta grad angelägen mot totalitär islam! Inte mot islam som religion. Inte mot den stora andel -- som regel oorganiserade -- muslimer i väst som är och vill leva "sekulariserade". (T ex nämnda Naser Khadar, Irshad Manji eller de som utgör Muslim Canadian Congress.)

-

Så programmet om KD och homosexualitet var, även om den hade någon poäng i marginalen, rätt undermålig. Det kan knappast undgå misstankar om ett slags strategiskt onyanserat partimisstänkliggörande program i en tidig valrörelse (betänk den politiska vänsterövervikten hos journalister i noten i denna blogpost). Men när får vi se granskning av de muslimska samfunden i Sverige? Varken en sån granskning eller ett ärligt medgivande att man avstår av rädsla för repressalier lär vi väl få se, men vore inte detta ett svek mot muslimer och ett sunt islam? Vidare torde undfallenhet för de totalitäras krav devalvera rättsstaten och det öppna samhället. Förresten så är det väl inte heller första gången totalitära krafter utifrån hotande position krävt dialog. Nyttan av respektive faran med dialog är givetvis avhängig vem man väljer att ha dialog med. Att kompromissa med det rådande islam som anser att homosexualitet är en dödssynd är ju direkt otänkbart!