Om vekhet för islamister

Vad ska man säga om att en fransk filosofiprofessor, Robert Redeker, nu mordhotas av islamister och inte får stöd av fack och arbetsgivare, efter publicering av en artikel i Le Figaro? Länkar: Front Page Magazine, Free Republic. Skrivelse /namninsamling för Redeker.

Redeker hade skrivit att Muhammed var våldsam, slaktade judar och hade flera hustrur och Le Figaro har nu i Al Jazeera bett om ursäkt för artikeln såsom varandes ett misstag. Paralleller till Sakine Madons censurerade artikel i City är inte svåra att se, men här är det ju de så ofta förnärmade våldsamma islamisterna som åtlyds.

Vad skulle hända om islamister skulle upptäcka att exempelvis Sven-Erik Liedman, Göran Hägg eller Jan Guillou någon gång skrivit något åt s a s Redekers håll? Om någon av dessa vänsterintellektuella eller någon annan skulle skriva något som retade islamister att mordhota, skulle då förlagen stötta dem till 100 procent? Varför kunde inte Irshad Manji få en svensk förläggare att publicera "The Trouble with Islam Today" där förlag i de andra nordiska länderna ställde upp? Eller varför publicerades inte Oriana Fallacis böcker på svenska men på några andra nordiska språk? Behandlade den nyligen arrangerade bokmässan med temat yttrandefrihet något om detta som framstår som en regelmässig refusering av islamkritiskt stoff? Någon som vet?


Det är ju inget måste att vika ner sig för militant islam. Exempelvis vill ju bortåt 60 procent av brittiska muslimer (vilka brukar anses som i snitt ganska radikala) att västliga lagar och demokrati ska gälla fullt ut, och naturligtvis är det inte mer än en ytterst liten andel av muslimerna som är så radikaliserade att de kan ta till våld. Är det därmed inte överdrivet fegt och pessimistiskt att varje gång falla till föga för de militanta islamisters hot/agenda? Ska man någon gång minska radikala islamisters makt görs det väl ändå bäst genom att man inte åtlyder dem i krav på begränsning. Varje eftergift blir ju bara en uppmuntran samt en praxis som flyttar vårt samhälle en nocka/ett steg i just den riktning islamisterna önskar, och därmed blir väl även vi delaktiga i islamisters strategi – eller?

Jag skulle önska att förlag som publicerade fick rejält skydd av polis vid mordhot, men att man ändå publicerade. Detta är ju ändå en kamp -- ett slags krig (*) -- om en av vårt samhälles grundläggande frihet. Kan någon verkligen motivera att vi skulle upphöra att försvara den? Låt höra! (Alla argument lyssnas naturligtvis till!)

Norska kanalen TV2 visade för övrigt i kväll ett reportage om Muhammedteckningarna. Antagligen ett klokt beslut (**).


Jag är och har dock varit i grunden optimistisk om att islam på sikt kan leva väl sida vid sida med andra religioner, men knappast inte om inte de radikala islamisterna stegvis isoleras (i vissa något fattigare länder som s a s islamiseras har ju problem funnits). Att ge efter för islamisternas hot istället för att rakryggat stå upp för våra friheter innebär ju inte -- som en del hävdat -- att de radikalas betydelse minskar. Då islamiska församlingar och organisationer med kopplingar till mer radikal islam finns (alls inte alla!) finns ju också få, om några, inom det s a s islamiska samfundet i dess helhet som törs kritisera hoten. En grund för pessimism?

Men om vi nu inte kan räkna med att de i det islamiska samfundet kraftfullt klarar att fördöma hot (militanta islamister är antagligen inom islam i minst lika repressiva som de är mot våra västliga samhällsinstitutioner, där moderata muslimer nog alltså kan vara mer utmanande för islamismen än vad vi är), så är det väl extra viktigt att de som inte bekänner sig till religionen islam vågar stå rakryggade mot islamisternas hot?! Om inte vi som inte tror på islam ska konfrontera de militanta som hotar yttrandefriheten, vilka ska då göra det?! Varför gör exempelvis inte fackföreningar och universiteten det i fallet Redeker? Att hoten ingår i en strategi bör inte heller glömmas.

Det är svårt att vara optimist på kort och kanske medellång sikt om inte västliga organisationer konfronterar islamismen (***). Betänk att ett svek här är mot både ickemuslimer och mot den majoritet muslimer i väst som älskar våra friheter.

-

(*) I krig (här ett om våra demokratiska fri- och rättigheter) är det ju legio att utsätta sig för risker. (Närmast en definition!?!)

(**) Se förresten gärna detta Channel 5-reportage av vänsterjournalisten David Aaronovitch om hur media behandlat och behandlar både islamistisk och vänsterradikal terror i förhållande till annan terror. En mycket välgjord och pedagogisk produktion! (OBS: Fyra delar med del 2-4 i meny till höger.)

(***) En slags orientalism hyllandes islam -- och ibland kritiserandes kristendom och judendom -- finns uppenbarligen inom vänstern, där ett EU-projekt som Fallaci skrivit om nämndes i min förra bloggpost (fjärde stycket efter inledande Steyn-citat). Nämnas kan exempelvis även Ziauddin Sardar, en muslim som skrivit väst- och USA-kritiska hyllningar till islam och dess inträde i vår vetenskap samt kommit att hyllas av vänsterintellektuella -- även inom univeristeten (se från fjärde stycket efter bilden i denna bloggpost).


Andra bloggar om: islamism, yttrandefrihet, redeker, media, frankrike