varthelst jag såg jag såg en ...statsvetare från Göteborg

Lätt orerande inledning
Hela detta inlägg är väl iofs intuitivt (suck!).

Nåväl. Jag postade för ett tag sen ett högst anmärkningsvärt undersökningsresultat där man ser hur åsikter om huruvida klimatet orsakas av mänsklig påverkan är beroende av politisk tillhörighet (republikaner respektive demokrater).

Politisk bias i amerikanska universitet?
En undersökning av professorers åsikter om problem för den högre utbildningen med politisk bias bland professorer gav följande resultat:



Men när svaren bröts ned på svarande professorers politiska preferenser så blev resultatet istället följande:



Här är en diskussion där en för demokraterna aktiv författare, Laura Flanders tillsammans med (av en anledning jag inte förstår) CAIR:s Ibrahim Hooper bildar ett samspelt par mot konservative David Horowitz.

Det hela slutar med att CAIR:s muslim och Laura, mot Horowitz kritik att konservativa stoppas och litteratur med konservativa inslag inte används, tycks enas om att bemöta det med att radio-talkshows har konservativ övervikt och att den borde regleras och rensas. Fråga mig inte vilken logiken var i den repliken...

Nåväl. Till saken -- vilka är nu de göteborgare som nämndes i rubriken?

Politisk bias för professorer i svensk media?
När vid aktuella händelser statsvetare tillfrågas och ibland nästan blir ställföreträdande kommenterande journalister i medierna, finns det då ändå, trots den skenbara objektiviteten som en professorstitel ger, en politisk bias där?

Statsvetarprofessor Kjell Goldmann på Stockholms universitet undersökte för några år sedan (november 2003) vilken roll statsvetare spelat i medierna under det gångna året. Se denna DN Debatt-artikel. Resultatet var att de 10 statsvetere som förekom mest stod för hela 82 procent av exponeringen av statsvetare i medierna. 10-i-topp-listan såg ut så här:

1. Sören Holmberg, Göteborg
2. Bo Rothstein, Göteborg
3. Tommy Möller, Stockholm
4. Peter Esaiasson, Göteborg
5. Sverker Gustavsson, Uppsala
6. Mikael Gilljam, Göteborg
6. Olof Ruin, Stockholm
8. Ulf Bjereld, Göteborg
9. Rutger Lindahl, Göteborg
10. Daniel Tarschys, Stockholm


Förutom de två sista skulle jag nog vilja påstå att övriga har något mellan en aning och starka vänsterpreferenser. (Olof Petersson är dock inte med för att han var knuten till SNS, och inte till ett universitet; Bo Södersten misstänker jag mest förekommit på DN Debatt.)

Goldmann förklarar också att "antalet förekomster per professor var 25,7 i Göteborg, 13,7 i Stockholm, 6,3 i Uppsala och 1,4 i Lund". Snackar vi goa glada vänster-Göteborg nu, eller!?! Men Stockholms-professorerna på plats 3 och 6 i denna lista, Tommy Möller och Olof Ruin, har enligt mitt förmenande också visat sig ha rätt tydliga sympatier för vänster- snarare än högerblocket.

Goldmann kollade även på vilka svenska professorer som var mest publicerade internationellt, och kom fram till att den från 10-topp-listan för medieexponering som var mest känd internationellt kom på endast 17:e plats i den rankningen. Väljer medierna verkligen kvalitet? Goldmann ger dock positiva exempel på statsvetares bidrag i medier, såsom en artikel av Rothstein om religiösa friskolor och grundlagen, men samtidigt kritiserar han vanligt förekommande onödiga spekulationer samt bl a "struntprat, som att en särskild 'Göteborgsfaktor' påverkat protesterna mot Irakkriget [och] att det finns 'ett påtagligt sug efter att engagera sig för ett nobelt ändamål'".

Topp-listans Uppsala-professor, Sverker Gustavsson, var tidigare statssekreterare för socialdemokraterna och får väl också betraktas som vänster (han och Daniel Tarschys frekvens misstänker jag f ö kan bero på EMU- och EU-frågans aktualitet under perioden). Vidare är mitt intryck att Göteborgs-statsvetarna Sören Holmberg och Bo Rothstein framstår som mycket självständiga, medan de flesta av institutions-kollegorna på listan har en klart mer förutsägbar vänsterdiskurs.

När det gäller Bjereld har han ju bloggat åsikter ett tag nu. Trots att han är i ledningen för socialdemokratiska Broderskapsrörelsen fick han i Sveriges Radio kommentera när Bildt jagades av mediedrevet efter regeringsbildningen, inte sällan med närmast journalistiskt spekulerande kommentarer. Vidare tillåts han ibland uttala sig i Palestinafrågan och om Mellanösternpolitik, men där har han ju ett närmast direkt politiskt engagemang genom Broderskapsrörelsen. Andra Göteborgs-statsvetare som brukar uttala sig om Mellanöstern, i tidningar eller i Sveriges Radio, är dels Isabell Schierenbeck, som ofta har ett vänsterperspektiv (här i SR i ett ljudklipp förespråkandes anslutning till Hizbollahs protester mot USA), och dels Helena Lindholm-Schulz, också hon med en pro-palestinsk profil (anmärkningsvärt exempel i SR:s P4 Klartext).

En annan Göteborgs-statsvetare, som också syns i medierna emellanåt, ofta kommenterandes SD, är Marie Demker. (Det har ju även ryktats om att hon bloggar anonymt på Vänstra Stranden, vilket tycks vara fallet enligt bland annat em kommentar här.)


Några slutsatser
Goldmanns slutsats av det arbete han refererar i sin DN Debatt-artikel var att det finns en risk att statsvetare "ges inflytande i kraft av sin position i stället för sin expertis" och att den risken överskuggar fördelarna med att professorer används som självständiga intressenter som håller igång det offentliga samtalet.

Jaha-joho, och vart ville jag då komma med det här? Jo, att det i våra medier mest är statsvetare med vänsterprofil som babblar, och inte minst från ...Göteborg (se fördelningen i blåmarkerat citat ovan).

Ja, och så förstås att politiska preferenser, enligt inledningen, styr åsikter samt att "vänster-akademiker" (i USA) inte anser att akademisk bias är något problem. Lär ju bero på att den är till deras fördel. Skulle inte heller tro att någon i vänstern har problem med det jag här beskrivit. Blir i bästa fall ett hojtande, likt Laura Flanders i videoklippet, om höger-bias någon annanstans i ett möjligen mindre betydelsefullt avseende. Bloggar kanske?! Någon?


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

Comments

One response to “varthelst jag såg jag såg en ...statsvetare från Göteborg”

Paul Valö sa...
18 juli 2007 kl. 09:13

Som statsvetare har jag gjort ett par iaktagelser om medias agerande när de försöker ge "tyngd" åt en historia genom att ta in statsvetare:

1. De har favoritstatsvetare som de helst vill ha oavsett ifall deras specialområde är rätt för frågan.

2. De ringer tills de hittar någon som vill kommentera och de har långa listor att ringa från. De börjar med favoriterna och fortsätter ner på listan. Det är därför det finns statsvetare som kommenterar sommarvädret, förr eller senare hittar de någon.

3. Reportrar tänker i rubriker och statsvetare tänker i problem. Ibland skapas det rubriker fast det egentligen inte finns något problem. Det kan handla om fullt normala avvikelser som ges helt felaktiga tillägg så som "det är allt vanligare att..." eller "nu är X större än någonsin".

Skicka en kommentar

Kommentera relevant och undvik invektiv.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.