Oroande bibelförbud och storpolitisk mesighet

Bestämde mig för att skriva ned en London-krönika från fredagens Människor och tro i SR. (Har förresten halsfluss och feber och denna text blev nog lite för lång samt kanske lite utgör ett mishmash av reflektion över detaljer i samhället och världspolitiken.)

Först lite tankar som jag hade innan jag hörde krönikan:

Allmänt känns det som om världen befinner sig i ett oerhört känsligt läge. Men medan vissa ägnar sin oro åt att väst snart islamiseras, och de därför kräver mindre invandring mot något som utgör långa förändringaprocesser samt är ett bidrag till humanism och demokratispridande i världen, så byggs det kärnvapen i Iran. (SD:are verkar dessutom ofta vara antiamerikaner med ett isolationistiskt, allt annat än neokonervativt recept för världspolitiken.) Dessa iranska kärnvapen kan vara klara om några år, men framtagandet av dem skulle nog påskyndas om Iran får hjälp. Enligt denna uppgift kontaktade Iran Nordkorea för att få hjälp i sin vapenutveckling och enligt denna nyhet hjälper tydligen Ryssland Iran med vapenbärare samt, enligt vad Erixon noterar, även deras nukleära program.

Samtidigt som detta sker tycks Bush och Blair vara allt annat än tydliga om att dialog med Iran inte är aktuellt. De har knappast heller ökat pressen på Iran. Hade man ökat pressen på Iran, hade då Ryssland sett möjligheten till samarbete med Iran? Jag är alltså lite orolig att Bush och Blair tappar kontroll över situationen. Tyvärr verkar inte heller Israels ledning tillräcklig insiktsfull. Ehud Olmert lär ju ha sagt nej till att slå ut Hizbollah, ända upp mot Syriens gräns, i ett tidigare skede i år (länk senare) och Olmert talade ju tillsammans med Bush om en möjlig dialog med Irans islamofascistiska regim.

(Ser nu i SvD att Nordkorea av Condoleezza Rice nu enbart lockas med morötter för att inte rusta upp -- samtidigt som diktaturen samarbetar med Iran!)


Här har vi ju även den "avslappnade relationen" till Irans religiösa ledarskap som Storbritannien visat (se punkt 2 nedan, i reflektionen på krönikan). Det finns nog skäl att instämma med t ex Melanie Phillips att Storbritannien inte tagit sitt ansvar utan är ett förlorat fäste i förhpllande till islamismens/traditionell islams offensiv (jihad) i Europa, samt att USA är den västerländska civilisationens sista utpost.

Denna kategoriska åsikt hade jag förmodligen inte innan jag lyssnade på radiokrönikan. När nu situationen verkar så allvarlig i Storbritannien blir jag även skeptisk till exempelvis att den pastor brände sig till döds i Erhart (bloggpost) ska ses som ett irrelevant undantag; den bakomliggande kulturkonflikten tror jag är allvarlig och har alltså även komplicerande världspolitiska implikationer där islamismens hegemonianspråk nog inte ska underskattas. Jag börjar tro att en reagansk styrkepolitik vore önskvärd för att hålla stånd mot framryckningar från islamofascismen i en känslig världspolitisk situation. (Starkt ledarskap kanske även stärker civilsamhällets kraft att stå emot intolerans och hot, genom att det förmedlar känslor av mening och hopp om framtiden.)

(Beträffande hegemonianspråk och intolerans: Samtidigt som islams företrädare kräver minst lika bra villkor som för andra religioner accepterar de inte andra religioner i sina samhällen, vilket konkret framgår av en imam på ett videoklipp i denna bloggpost.)


Utrikeskrönikan i Människor och tro, av Maria Eksedler: (Hela programmet på nätet i 30 dagar.)

"Vad är egentligen symbolen för julen och själva julfirandet. Det är något som diskuteras en hel del i Storbritannien just nu. När postverket, Royal Mail, började sälja årets kollektion av julfrimärken kom kritiken lika snabbt som -- tja -- ett brev på posten. Istället för att ha religiösa motiv på frimärken valde posten bilder på tomten, snögubbar, julgranar och en julren. Religiösa grupper i Storbritannien säger sig vara bekymrade, eftersom frimärkena därmed inte har något samband med den verkliga orsaken till att vi firar jul. En kristen tankesmedja säger till exempel att posten marginaliserar tron och att det inte heller är nyttigt för samhället, som det uttrycks. Posten försvarar sig med, att vartannat år används religiösa symboler, vartannat år är temat ickereligiöst. Och just i år är det alltså fritt fram för snögubbar och renar istället för till exempel Jesusbarnet. Men den förklaringen duger inte, tycker flera tunga ledare inom olika kyrkor, däribland ärkebiskopen av Canterbury, doktor Rowan Williams, som står bakom en rapport om hur kristna symboler alltmer försvinner ur det moderna samhället. Hur dom helt enkelt plockas bort för att inte någon ska bli stött eller upprörd. Ärkebiskoparnas slutsats är att frågor om tro och religion sällan har varit så viktiga i samhället som just nu, men samtidigt väckt så mycket missförstånd och att tron måste ges mer utrymme. Hela hösten har frågor om religiösa symboler varit aktuella i Storbritannien. Efter debatten om muslimska kvinnor och deras rätt att bära heltäckande slöjor kom så frågan om det kristna korset. En kvinna anställd på det flygbolaget British Airways blev förbjuden att ha sitt halsband med ett litet kors på sig. Kvinnan skickades hem medan anställda med slöja fick arbeta vidare. Sedan ändrade sig flygbolaget och sa att kvinnan var välkommen tillbaka, men bara om hon accepterade arbetsuppgifter där hon inte skulle komma i kontakt med kunder.

En engelsk skola har också förbjudit kristna flickor att bära en viss sorts ringar. Det handlar om ringar med inskriptioner av bibliska verser till exempel, medan elever som är sikher tillåts ha sina armband på sig utan att bli ifrågasatta. Det finns flera exempel där ansvariga tycks vara rädda för att uppröra någon eller stöta sig med någon när det gäller frågor som rör tro. På universitet i Edinburgh övervägs ett förbud mot biblar i allmänna studentutrymmen. Detta med motiveringen att biblarna skulle kunna få elever med andra religioner att känna sig ovälkomna. En myndighet tog till och med bort ett kors från ett krematorium av rädsla för att det skulle uppröra människor av andra trosinriktningar. Men brittiska Royal Mail får nog leva med kritiken, och tills vidare får vi skicka iväg deras tomtar på våra försändelser och tro på, kanske, tomten."

Reflektioner på krönikan:

1) Formuleringen "muslimska kvinnor och deras rätt att bära heltäckande slöjor" kan låta undvikande till det problematiserande utifrån en omvänd tvångssituation samt den humanistiska debatt kring detta som faktiskt är levande inom delar av den islamiska världen. Det är kanske här snarare bara en nödvändigt enkel formulering. Annars innebär det ordvalet ibland ett anmärkningsvärt förnekande av ett uppenbart kvinnoförtryck. Ett förnekande som på sätt och vis är en del av en obalanserad diskurs undvikandes ifrågasättande av islam men mycket kritisk mot kristendomen. (Inom vänsters ofta kritik mot kristendomen såsom västs religion; en kritik som delvis harmonierar med de mer intellektuella muslimer som blandar religion, politik och vetenskap där religion/islam sätts högst men väst kritiseras. Jag tänker t ex på Ziauddin Sardar (Wiki, bloggpost), men även Mattias Gardell (post), Jan Myrdal och George Galloway stödjer ju i denna anda islamofascismen närmast direkt!)

2) Universitetet i Edinburgh är ju det som beslutat ge Irans religiöse ledare en fin utmärkelse (mitt framför ögonen på många iranska studenter som flytt förtrycket i Iran!). Jag skrev om det här.

3) En misstanke man får när man hör om alla beslut på olika beslutsnivåer som tycks ske av rädsla är att det förekommer hot inom det brittiska samhället, rörande exempelvis de kristna symboler som nämns. T ex förbudet mot att ha biblar inom Edinburghs universitetsområde eller att man plockat bort kors i krematorium. Krönikan ger även såna exempel att man kan anta att det bland allmänheten kan råda en uppgivenhet över förbud riktat mot det specifikt kristna. Det i sig kan man nog tänka sig leder till uppgivenhet och känslan av exil i sitt eget land. Biblar kan ju knappast förbjudas i studentbostäder och än mindre bannlysas på universitetsområden. (Och koranen är antagligen samtidigt fredad.)



Fler funderingar:

Ett mångkulturellt samhälle är naturligtvis inte möjligt om intoleransen hos vissa ska accepteras, och således ”bias” och vägning med olika mått -- för en intolerant religion och ideologis skull -- tillåts. Det leder knappast bara till ett momentant förtryck av de som tvingas stå tillbaka, utan kan nog även leda till uppgivenhet rörande den egna religionen/kulturens existens. Alltså uppgivenhet även hos majoritetskulturen, givet att en växande minoritetskultur är intolerant samt inte får ifrågasättas ens beträffande intoleransen. En intolerant ideologi torde kunna få ett ohälsosamt grepp om ett samhälle i vilket den existerar.


Vi såg i dag att Hizbollah meddelat att de startar "den tredje intifadan" om ett halvår om det inte är fred i Israel tills dess (DN). "Fred" för dem definierar de som att Israel har gått tillbaka till 1967 års gränser och att det landet alltså står öppet för den utplåning av judarna och staten Israel som är en central del av Hizbollahs politiska program. Många utrikesjournalister i väst kommer inte att vara tydliga med detta, utan formulera sig som om Israel och väst nu erbjudits något av Hizbollah. Hizbollahs syfte med denna kommande intifada? Kanske delvis att "larma och göra sig till" för att göra oss brydda och handlingsförlamade under en tid när Iran färdigställer kärnvapen??? Att starta krig mot kärnvapenproduktionen när det redan är oro (som nu alltid möts med dialog) skulle mesiga väst nog inte göra.

Vid ett intifada även mot väst kan jag tänka mig att vi får se en åtstramning av muslimsk invandring, som naturligtvis kan vara ett problem vid en världsvid konflikt. Det är ju nu inte acceptabelt att det finns grupper här som skickar folk till Al Qaida-träningsläger i syfte att strida mot väst (radikalvänsterfigurer som Myrdal och Galloway, som verkar gilla att väst går under, får ...ursäkta -- eller är nog snarast lika oacceptabla såsom quisslingar som de som är operativa inom Al Qaida; båda dessa har ju frotterat sig med Hizbollah i antivästliga proklamationer). Men det mest oroande just nu är nog ändå att inriktningen på dialog även med länder som Iran och Nordkorea innebär att järnhård diktatur relativiseras samt att den järnhårda diktaturens vän, islamofascismen flyttar fram sina positioner. Det värsta scenariot vore nog en demokratiernas walkover.



Andra bloggar om: islamofascism, islamism, islam, storbritannien, religiösa symboler, iran, edinburgh, kristendom, kristendomen, religion, religioner, frimärken, människor och tro, bush, blair, olmert, slöja, niqab, british airways, mångkulturell, mångkulturellt samhälle, samhälle, politik, världspolitik, george galloway, jan myrdal, mattias gardell, sverigedemokraterna