EU:s statskupp mot demokratin

Längre ner en läsvärd artikel om hur EU-konstitutionen drivs igenom, med en rakhet som inte så ofta hörs i debatten, men först lite funderingar kring demokratins förutsättningar.

Det finns onekligen vissa saker i vår samtid som ter sig oroande. Den nya EU-konstitutionen, som inte förankras demokratiskt i länderna, är ju en sådan sak. Ett demokratiunderskott som uppstått genom EU:s agerande men som de flesta politiker inte tycks oroa sig alltför mycket över. Är det allmänt någon slags "politikens primat över demokratin" som nu vinner mark?

Här kan det vara av intresse att reflektera över globalisering i stort, med bl a NGO:ernas växande makt och beroende av samt symbios med politiken. Något som naturligtvis innebär en maktförskjutning bort från medborgardemokrati. Globalisering tycks, med beslut i internationella autonoma organisationer, ställa uppnådd demokrati offside. EU kanske i någon mening kan ses som en slags globalisering i miniformat, där politiker med oklara mandat passar på att vidga sin makt på en ny nivå. I detta perspektiv blir ju bl a Johan Norbergs och Dick Erixons förslag för att göra EU till en europeisk federalstat med tydlig maktdelning vettigt, men det kan ju ha andra nackdelar där ett lösare "Efta-EU" istället vore att föredra.

Dock är en hög grad av (global) fri handel en viktig del av ett frihetligt och framgångsrikt marknadssamhälle, till skillnad från en global politik, där ju politik oftast implicerar strävan efter makt. I detta fall på en global arena, långt från medborgaren. Om politik förankras i autonoma nationer, istället för i autonoma internationella organisationer, tryggas -- genom länders konstitutioner och medborgarmakt -- en demokratisk förankring. Med en sådan maktfördelning lär inte olika "nyttigheter" och/eller regleringar i samma utsträckning kunna påtvingas oss. (En distinktion här kan vara tanken att politik och moral hänger ihop, där ett effektivitetsfokus kan innebära välkomnande av ökad politikerkontroll och påverkan från NGO:er såsom något gott, men där den alternativa synen är att en sådan styrning är inbillad omnipotens och hybris. Val av synsätt lär vara avhängigt grad av kollektivism i ideologi. Den inte så kollektivistiske ser autonom individ, familj och nation som mål i sig, vilka bör vara primära aktörer -- vilket gagnar demokratin.)

Vaclav Klaus beskrev för några år sen EU:s enhetsprocess som...

"...[a] rush into the European Union which is currently the most visible and the most powerful embodiment of ambition to create something else -- supposedly better -- than a free society."

Klaus har nog ett marknadsliberalt fokus, men konstitutionell demokrati som grund för människans frihet har ju nu kommit att aktualiseras såsom hotad. Kommer vi i Europa att till olyckliga underskott i ekonomisk frihet tvingas lägga demokratiunderskott?

Här följer alltså en översättning av en dystopisk artikel i the Telegraph, av författaren och journalisten Christopher Booker. Han tar sin utgångspunkt i den händelse jag bloggade en video på här, och menar att EU nu blir en enpartistat.

(Noten lade jag till.)

Ett sista upprop för demokrati i Strasbourg. Före jul, nästan helt orapporterat här i Storbritannien, stoppades Europaparlamentets sammanträde av ett aldrig tidigare skådat tumult. Alldeles efter att EU:s ledare flugit tillbaka efter att ha signerat sitt nya fördrag i Lissabon, var den portugisiska premiärministern Jose Socrates, såsom EU:s verkställande ”president”, i Strasbourg för en ceremoni firandes undertecknandet av europeiska Stadgan om de grundläggande rättigheterna [1], delar av den konstitution som förkastades av franska och holländska väljare 2005. Under sitt anförande kom ett 50-tal parlamentsledamöter, både från vänster och höger samt från ett antal länder, att följa en plan uppgjord av den nordiska gröna vänstergruppen understödd av ett antal brittiska konservativa samt parlamentsledamöter från brittiska Independence Party, och vecklande ut banderoller förkunnande ordet ”Folkomröstning”. Protesten var ämnad att vara ett tyst och värdigt vittne på alla de länders vägnar, inkluderande Storbritannien, som nu förnekas folkomröstningar om fördraget. Men när vaktmästare fick order om att ta bort banderollerna och andra parlamentsledamöter började ropa oförskämdheter började en del av demonstranterna att ropa tillbaka. Scenen blev så opassande att TV-sändningarna från sammanträdet avbröts. Flera gruppledare höll svulstiga anföranden beklagandes “det fotbollshuligan-aktiga” uppförandet från de parlamentsledamöter som, som man sa, ”hade visat förakt för parlamentets värdighet”. Ceremonin avslutade med att majoriteten av parlamentsledamöterna vördnadsfullt ställde sig upp uppmärksammande “europahymnen” -- som är en av de mycket få saker som tagits bort från den avvisade konstitutionen i syfte att få den praktiskt taget identiska nya konstitutionen att framstå som ett helt annat dokument. Något liknande detta har aldrig någonsin hänt i parlamentet, men aldrig förr har EU:s styrande elit visat sådant förakt för dem de styr över -- alla de väljare som utlovades folkomröstningar och har förnekats dem. Inledandes med rådets beslut i juni, att det inte kunde bli någon debatt om de ordalydelser i konstitutionen som man ensamt bestämt -- i sig en glidning i regelverket utan motstycke -- har det varit en häpnadsväckande statskupp. Allt vi nu har är utsikten av att de nationella parlamenten ett efter ett undergivet ger fördraget sitt godkännande på beställning av deras regeringar, och till-namnet-konstitutionen, ett kollosalt kliv mot att lura på oss alla en ny övernationell regering, träder i kraft. Som en följd därav, eftersom vi inte kommer att kunna avsätta vår nya regering eller ställa den till svars, kommer vi att bo i en enpartistat. Den mest förödmjukande charaden av alla utspelar sig här i Storbritannien, där Gordon Brown lovat inte mindre än tre månaders parlamentarisk debatt om fördraget han så skamset undertecknade i Lissabon. Detta blir en helt meningslös övning, då parlamentsledamöterna inte ens officiellt tilldelas en begriplig kopia av det fördrag de diskuterar. Det har medvetet gjorts så svårt som möjligt att följa, genom omarbetning av konstitutionen till en djungel av tillägg till det föregående fördraget, vilket i praktiken är meningslöst fråntaget sitt innehåll. Och ingenting som våra parlamentsledamöter säger kan ändra ett ord i fördraget, då det redan är undertecknat och fastlagt. På detta bedrövliga sätt kommer det som är känt som parlamentens moder att underteckna sin egen dödsdom. David Miliband, det barn som blivit vår utrikesminister, läxar snusförnuftigt upp Pakistan och Kenya om hur de måste återinföra demokrati, och samtidigt säger han glatt ajöss till den sista gnistan av den här hemma. Herr Brown lovar storslaget att ”konsultera” upprättandet av en ”konstitution” för nationell hälso- och sjukvård under det att han för det brittiska folket söker dölja det faktum att de förs in i en genuint och oändligt mycket viktigare konstitution vilken han inte alls konsulterar dem om. När sedan en handfull europaparlamentariker tillgriper det enda sätt de kan finna för att protestera över att vi förnekas vår rätt att konsulteras -- som mr Brown själv lovade oss -- brännmärks de som tanklöst slödder, visandes ”förakt för parlamentets värdighet”. Hur märkligt, när vi skriver 2008, har sanning kommit att inverteras. Vi är sannerligen på väg ini en mörk tid.

===========================================

[1] European Charter of Fundamental Rights -- läs gärna Henrik Alexanderssons kommentar om denna.

Andra bloggar om: samhälle, politik, demokrati, EU, EU-konstitutionen, Strasbourg, Europeiska Unionen, Storbritannien, Gordon Brown, Europa