Revealed truth, he tells us, is "clear and immutable" and its legitimacy cannot be challenged by reason.
Ramadans ståndpunkt får mig att minnas en föreläsning på en utbildning vid ett större svenskt universitet, där islamisk vetenskapssyn promotades med argument snarlikt detta. Ziauddin Sardars idé om förmätet rationellt tänkande i västerländsk vetenskap salufördes där östs vetenskap beskrivs som mindre dogmatisk än logisk västerländsk. En som i synteser löser paradoxer och har potential att återupprätta ytliga väst. Det hela kryddades med miljölarm och jordens undergång pga väst/USA.
Läs gärna Maliks recension, vars sista stycken är riktigt underhållande.
En folkpartist i Östersund aktualiserade det kvinnoförtrycket som burka och niqab representerar och kritiseras i insändaren Folkpartiet visar sin islamfientlighet. (Såg detta i Expo, där en styrelseledamot i Sveriges Unga Muslimer -- en organisation som samarbetade med en islamist som förordar att homosexuella dödas -- ges tolkningsföreträde.)
Att var och en som aktualiserar förtrycket beskylls för att vara muslimhatare och islamofob torde vara något inte alltför moderat organiserad islam bidrar till för att kväsa kritik, där dessa anklagelser stigmatiserar och omöjliggör diskussion.
Apropå eftermiddagens anförande Islam and the Jihad against Europe, med Robert Spencer, kan Gotiska Klubbens notis nämnas. Som de skriver har media knappt nämnt detta (endast Aftonbladet) och hån eller (rådande) tystnad kunde väntas.
I Aftonbladets artikel får Mohammed Kharraki, ordförande för Sveriges unga muslimer, vara sanningsvittne. Kharraki sa nyligen om en föreläsare som han bjudit till Sverige och i Storbritannien otvetydig predikat att homosexuella bör dödas var missförstådd. Kharrakis förnekande bör visa att han är radikal och islamist.
Apropå Spencers påstådde extremism vet jag att France 24 använt honom i debatt, likt flera amerikanska TV-kanaler samt några mainstream-tidningar.
Vissa anser dock att Spencer överdriver hotet från islam och muslimer, t ex denne bloggare som är pro-Fortuyn eller Dinesh D'Souza som menar att vi bör bilda allians med en majoritet ickeradikala muslimer. Spencer tror jag anser att även mainstream-moskéer förordar Koranens mer extrema uttryckta regler samt eftersträvar ett världsomfattande kalifat under sharia. Att saudifinansierade moskéer i Sverige influeras av sådan islam är en risk som även muslimer uttryckt. (F ö har mellan 1/3 och 2/3 av muslimer i andra europeiska länder visat sig önska någon form av sharialag.)
På Youtube finns otaliga klipp med Spencer. Här en radiointervju om Tariq Ramadan som i år gavs inresetillstånd till USA, vilket han tidigare nekats pga kopplingar till militant islamism.
Från det ena till det andra: Ett bokomslag som videon visar är Caroline Fourests Brother Tariq: The Doublespeak of Tariq Ramadan. Fourest är visst fransk författare, feminist och journalist samt redaktör på antirasistiska och sekulära tidsskriften ProChoix. I en intervju om Tariq Ramadan svarar hon följande på påståendet att Ramadans önskan om islam inte innebär att han vill islamisera samhället och icke-muslimer:
"I don't see anyone today who is as effective as Tariq Ramadan in furthering fundamentalism in France. He radicalizes the Muslims under his influence by introducing them to the thought of Hassan al-Banna (this constitutes the introduction to his recorded seminars), then he brings them into contact with the present-day ideologues of the Muslim Brotherhood: Youssef al-Qaradhawi, one of the few Muslim theologians openly to approve suicide attacks, or Fayçal Mawlawi, who is not only a Muslim Brother, but also the principal chief of a Lebanese terrorist organization. And that is not all. He weakens secular resistance to fundamentalism by forming alliances with secular anti-racist associations. He has accomplished a sort of tour de force: to make Islamism seductive in the eyes of certain militants of the anti-globalization Left. His tactic is simple: to send young partisans of his cause to register in anti-racist associations and left-wing parties."
Frågan är om Ramadans strategi lyckas. Det är olyckligt att den hittills delvis fungerar. Kan bero på relativistisk diskurs och metodologi i akademiska världen.
På Michael J. Tottens blogg postades för ett par dagar sen en artikel av Lee Smith, bl a om en absurd vilsenhet hos västs intellektuella där deras märkliga relation till exempelvis Tariq Ramadan respektive Ayaan Hirsi Ali nämns. Paul Bermans kritik av Ian Buruma behandlas, där just Tariq Ramadan diskuteras men där Berman bland annat även sticker hål på Burumas kritik av Frankrikes nya utrikesminister Bernard Kouchner.
Lee Smith har publicerat den mycket läsvärda artikeln exklusivt på Tottens blogg. Innehåller ett avsnitt om Burumas kritik av väst i världspolitiken, berör sådant som begreppsbildning, Edward Said orientalism, förutsättningar för icke-muslimer som forskar om islam, Focaults vurm för Irans islamistiska revolution samt annat intressant! Även en reflektion varför icke-extrema västerlänningar dödats av extremister.
Här förresten om Tariq Ramadan och Taqiyya (en islamisk tradition för att inte tala sanning) och här om Ramadans offensiv nyligen, där han hårt gick ut med att Storbritannien måste anpassa sig till Islam.
Tariq Ramadan funderade jag på att blogga om tidigare, men tänkte mig ett mer positivt spinn om till Islam och Ramadan kritiska förändringar som kunnat skönjas.
Apropå "positivt" och från det ena till det femte typ:
I en intervju avslutar Cal Thomas med att säga att islams kultur är ett större hot än kommunismen och nazismen tillsammans! Inte så positivt. Diskussionen föranleddes av vad som framgår i samband med denna TV-duell.