[Hm, jag skrev detta i förmiddags och sparade det som "draft", men tyckte att det inte tillför så mycket utan kanske bara är ett lite barnsligt skränigt inlägg så att säga "en riktning" med för lite fakta och alldeles för mycket rabulism. Men ni som inte har anlag för migrän och gillar långa orerande haranger (som de på Krigskrönikan kanske) ska jag väl inte vara njugg nog att undanhålla mina mindre smickrande friktionsfria tangentbordsdrabbningar med mig själv. Varsågoda då :-/ ]Trots att
denna länk (Expressens Fjärde sidan) aktualiserar kriminella gäng i Göteborg så handlar den här posten om straff. Närmare bestämt om kritik mot för korta straff. En duktig restaurangägare på Hisingen i Göteborg får nu sitt livsprojekt krossat av ett kriminellt gäng och menar att utpressarna fått alldeles för korta straff; antyder vad som hade hjälpt honom i hans situation
För min familj är det för sent. Men för alla andra svenskars skull måste något hända. Och egentligen är det väldigt enkelt att koma till rätta med det här "problemet": Ge parasiterna kännbara straff.
Jag har i en tidigare post (
här) refererat till ett annat uppmärksammat fall av kriminalitet, mot en kaféinnehavare i Kristianstad, där just den korta strafflängden efter grova brott (även där utpressning och hot, men även grovt handikappande våld) var en så uppenbar brist att den journalist som beskrev händelserna tog upp det speciellt i anslutning till det lika gripande som beklämmande fallet.
Blängde några minuter på TV:n igår och fick se justitieminister Bodström kommentera fallet med restaurangägaren på Hisingen. Bodström har ju inte varit så positiv till att hårdare straff ska dömas ut vid grov brottslighet. Jag vill minnas att han, som tidigare advokat, haft en så att säga socialpolitiskt progressiv/"human" åsikt i frågan. Att straff inte är någon lösning brukar ju vissa jurister mena. Att man lika gärna kunde vara utan dem. Att skydda brottsoffer anses inte ha något värde där straffens enda syfte är att vara vårdande så att den kriminelle blir hederlig igen. Att skydda samhället eller att verka avskräckande är knappast ens primärt enligt detta "sofistikerade" synsätt. Det är dock möjligt att Bodström på senare tid, efter en stormig allmän debatt, vikten av att straff för vissa grova brott som i dag endast döms ut i de lägre registren av straffskalan även döms ut i de lite högre delarna av straffskalan.
Så vad var nu Bodströms svar på frågan om vad samhället kan göra? Var det kanske ändå ett aktualiserande av strafflängden? Alltså det som de drabbade vid brott som dessa anser är helt avgörande. Större resurser för brottsbekämpning? Flera poliser i en poliskår som dramatiskt reducerats?
Ibland slår en tanken att verkligheten är en dokusåpa eller teater, och i går framför TV:n verkade den vara en teater. Bodström svarade nämligen att detta visade på behovet av att polisen enligt regeringens förslag får bugga, d v s en närmast obegränsad frihet att bugga och avlyssna telefoner som regeringen föreslagit. Ett förslag som innebär att även icke misstänkta sku kunna avlyssnas och efter polisers eget omdöme, utan dagens domstolsprövning; se
här Jinge om utlåtande av JO rörande detta förslag om hemlig avlyssning. (Kafkas Processen. Någon?)
Men om nu polisen inte hinner med sina ordinarie uppgifter eller i tid ta itu med det som händer vid ett genomfört brott, vad tyder då på att de med rätt att hemligt använda integritetskränkande metoder skulle
hinna före vid exempelvis de utpressningar som här skedde? Kan inte polisen sköta vanligt polisarbete, reagera på reella brott, vad tyder då på att de
i förväg skulle kunna förhindra kriminalitet genom det betydligt mer krävande arbetet med att stoppa brott
innan de sker?! Att göra detta senare är ju för övrigt inte en normal polisiär brottsbekämpningsmetod (det finns förvisso bra förebyggande verksamheter av olika slag, såsom social verksamhet eller underrättelsetjänst –, men polisiär verksamhet är ju ändå att ta itu med den brottslighet som faktiskt sker, och att genom att göra det se till att brott inte lönar sig. Klarar man inte den uppgiften, varför ska man då ha förtroende för hemlig integritetskränkande avlyssning mot icke misstänkta i syfte att stoppa presumtiva brottslingar samt brott som inte begåtts? Det solklart vanskliga i att avgöra presumtiva brottslingar, är det verkligen den kompetens som våra poliser kan förväntas ha? Och bör alltså deras arbetsmetoder förändras så? Bör polisen ha förtroendet att kartlägga våra liv? En grundbult i ett öppet demokratiskt samhälle anser tydligen JO, enligt länken ovan, vara hotad.
Och när nu de av grovt kriminalitet drabbade gång på gång uppger att lösningen är enkel, nämligen rejäla straff, då kommer ändå Bodström med sin käpphäst, buggning. Den som ju tidigare motiverades med terrorism.
Har tycks ha buggning på hjärnan och kan väl numera på det mesta tänkas svara så här
- Vart tog julen vägen?
- Ja, det här visar ju på hur viktigt det är att polisen får en oinskränkt rätt att bugga och avlyssna telefonsamtal.
eller
- Var är den andra strumpan?
- Ja, det här visar ju på hur viktigt det är att polisen får en oinskränkt rätt att bugga och avlyssna telefonsamtal.
Att inte regeringen lämnar ut telefonlistor från annandagen i fjol till flodvågskommissionen, för att klargöra oklarheter i den utredningnen, skulle vi naturligtvis oberoende av Bodströms allestädes närvarande käpphäst kunna tillkämpa oss respekt för såsom en integritetsfråga. Även om just det kanske vore lite löjligt. Men i ljuset av regeringens nya buggningspolitik även mot icke misstänkta så är ju hållandet på nummerlistorna teater. Bodström får visst av svenskarna högst betyg bland ministrarna (
SvD), men visst verkar det som om regeringen bestämt sig för nån form av permanent nyårsrevy fram till höstens val?
I och med Bodströms svar måste ju tyvärr slutsatsen dras att buggning är en huvudingrediens i den socialdemokratiska kriminalpolitiken. Den som misslyckats. Med ett underskott av poliser som inte hinner stävja kriminaliteten tycks alltså, i och med Bodströms svar på TV-nyheterna, buggning och avlyssning vara regeringens nya kriminalpolitiska universalmedicin och mantran. (Eller så är bara Bodström provocerad av
denne bloggare? ;-)
Sen borde även folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Pehrson sluta stödja Bodströms eliminering av centrala rättssäkerhetsaspekter i polisverksamhet.
V och MP är väl kritiska, eller?
Må regeringen vara beslutsoduglig (som för skolpolitik och otaliga andra politiska områden) även här! Och, snälla, stoppa det här skådespelet i höst.
